Transhumanismen och kriget om kroppen

I ett tidigare inlägg diskuterades queerteorins tillbakavisande av “kön” som en universell, naturlig kategori i världen. Istället är kön, enligt queerteorin, en godtycklig kategorisering av variationerna i mänskliga kroppar. Transhumanismen går ett steg längre, och tillbakavisar att begreppet “människa” skulle vara en universell, naturlig kategori i världen, som bär en speciell sorts essens.

En kritik som riktas mot förespråkarna av transhumanism/queerteori är att vi gör följande påståenden:

1. Eftersom kön/art/ras “bara är en social konstruktion” så finns inte dessa kategorier.
2. Rasdiskriminering/sexism/djurförtryck förutsätter att dessa sociala konstruktioner upprätthålls. Därför bör vi avskaffa dem.
3. Därför bör personer som identifierar sig starkt med ett visst kön/art/ras ses som fiender i kampen mot diskriminering.

Jag anser att kritiken är helt riktig, men jag anser inte att transhumanister/queerfeminister måste göra några av dessa påståenden. Sociala konstruktioner är inte “hittepå”. De finns, och de kan döda. Den som saknar pengar dör av svält, till exempel. Sociala konstruktioner är inte heller något vi alltid kan underminera enkelt. Vissa är så starkt associerade med våra kroppar att vi inte kan föreställa oss världen om de inte fanns. Det är också märkligt att tro att vi bara kan avskaffa dessa kategorier, och att det är rätt sätt att bekämpa diskriminering. Ett mer direkt sätt att bekämpa diskriminering vore att bekämpa diskriminering.

Ibland motiveras diskriminering med essentialistiska föreställningar om kön/art/ras. Dessa undermineras framgångsrikt av queerteorin, men det får inte leda till att vi gör fiender av människor som vill leva sina liv på sitt sätt. Om en människa uppfattar sig som “man” eller “kvinna” och anser att den självidentifikationen är en viktig aspekt av sitt liv, så är den personen med i att konstruera kön. Jag är ett exempel på en sådan person. Min identifikation med det kön jag är född med gör att jag deltar i att etablera konstruktionen “man”. Det är inget problem i sig. Problemet uppstår när jag börjar tro att “eftersom jag är man så har jag rätt till (valfritt manligt privilegium).” Där går jag från att leva mitt liv till att göra anspråk på makt i kraft av mitt kön.

Transsexuella utsätts för den här typen av kritik särskilt ofta. Tillåt mig göra en kort utvikning här, och göra en viktig distinktion. Det är skillnad på kön, könsidentitet och genus. Alla tre är socialt konstruerade kategorier, men de är konstruerade på olika sätt. Kön är socialt konstruerade sätt att kategorisera variationer i mänsklig fysionomi (könsorgan osv) i två godtyckliga grupper. De är godtyckliga eftersom ett oändligt antal olika kategorier kan genereras av de fysionomiska skillnader mellan människor som finns. Men de handlar om reella skillnader mellan människor.

Könsidentitet är på ett liknande sätt socialt konstruerade kategorier av faktiska variationer i mänsklig psykologi och sätt att uppfatta världen och sig själv. Dessa upplevelser formas av biologiska variationer i våra hjärnor och hormonsystem mellan personer. Dessa erfarenheter interagerar med den sociala verkligheten och kategoriseras i enlighet med denna. Därmed kan det vara svårt att veta (i nuläget) vilka typer av uttryck en viss typ av könsupplevelse kommer att få i en viss typ av social kontext. Skälet till att jag upplever mig som “man” är för att min erfarenhet av att vara “man” överensstämmer med den socialt konstruerade förväntningen av att vara “man”. Till skillnad från kön och könsidentitet är genus en social konstruktion som inte ordnar en underliggande kroppslig realitet. Genus är alltså en konstruktion som helt grundas i en social verklighet. Det är viktigt att klargöra den här skillnaden mellan “kön” och “könsidentitet” å ena sidan och “genus” å andra sidan.

Eftersom transsexuellas könsidentitet inte överensstämmer med den kropp de är födda med, är “kön” i allra högsta grad verkligt för dem. Kontrasten blir, antar jag, så påtaglig och så stark att idén att “kön” skulle vara en “roll” som vi spelar blir löjeväckande. Därmed anklagas transsexuella ofta för att vara essentialister i sitt begär att vilja justera sina kroppar. Jag tror att de som kritiserar transsexuella för detta missförstått vad problemet är. Problemet är inte att kön finns, men att vi har konstruerat kön på ett sådant sätt att det säger till oss vad vi får och inte får göra. Vi har laddat begreppet “kön” med massa “bör” och “måste”. Det är det vi måste ifrågasätta, enligt min tolkning av queerteori. Jag ser inte hur transsexuellas legitima önskan att leva sina liv på sitt sätt hamnar i konflikt med detta. Inte heller ser jag hur min legitima önskan att fortsätta vara CIS-man innebär en konflikt med uppfattningen att sexism, rasism och homofobi bör motarbetas och undermineras.

Vad dessa kritiker dessutom gör är att de laddar begreppet “kön” med nya “bör”. Typ: “om du har en kuk så bör du inte vilja ha en fitta”. Eller “kvinnor bör inte göra XYZ och män bör inte göra PQR”. Påfallande ofta använder dessa “feministiska” kritiker ordet “naturligt”. Då är vi tillbaka i den essentialistiska fällan igen.

Vissa föreställer sig den queerfeministiska/transhumanistiska utopin som ett samhälle där kön/art/ras inte finns, och där alla är okönade, icke-rasifierade och oförmänskligade. Jag fattar inte varför detta skulle vara önskvärt. Jag föreställer mig istället ett samhälle där de kategorierna vi råkar befinna oss i inte begränsar våra livsmöjligheter, inklusive möjligheten att byta kategori. I en transhumanistisk värld är de mänskliga/manliga/vita/CIS inte erfarenheterna självklart överordnade andra erfarenheter och instinkter. I en transhumanistisk värld är det tillåtet att använda sig av teknologin för att realisera sin potential och sina drömmar, oavsett om det handlar om att byta könsorgan eller skaffa ett till. Eller expandera sina referensramar med droger, eller uppleva världen med en katts ögon eller utforska alla nyanser av smärta som kan upplevas.

Vi har bara en kropp och bara ett liv. Kroppen är bräcklig och livet är kort. Ingen har rätt att göra anspråk på våra kroppar i namnet av en politisk kamp. Inte ens när kampen handlar om att befria kropparna från förtryck.

Publicerad söndag, april 27th, 2014 i Karim Jebari, politik.

Vad tycker du?