Moralism eller spelteori? del tre: Europeisk splittring

Det här är del tre av en serie inlägg som diskuterar stormakternas geopolitiska situation i Ukrainakrisen. Läs gärna del ett och del två. EU är potentiellt en global supermakt. EU:s ekonomi och befolkning är större än USA:s, och har en potential att växa genom att inkludera allt fler länder i sitt närområde. EU har ansenligt soft power, det vill säga inflytande genom en väletablerad identitet som ett stormaktsblock. Frankrike och Storbritannien är båda permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd, och har kärnvapen. Tyskland har en av världens starkaste och mest innovativa ekonomier. EU kan med hjälp av sin handel och ekonomiska tyngd öka sin geopolitiska handlingskraft. Men EU är likväl den svagaste spelaren i detta spel, på grund av splittring bland EU-länder om Rysslandspolitiken, om NATO och om den gemensamma försvarspolitiken.

Storbritannien, de nordiska länderna, Polen och Baltikum vill föra en mer aggressiv politik gentemot Ryssland.

Men länderna i och kring Medelhavet och Tyskland är alldeles för beroende av Ryssland rent ekonomiskt, och för obenägna att utmana de grupper som skulle drabbas av försämrade relationer med Ryssland för att vilja handla utmana Ryssland.

Tyskland vill av historiska och sociala skäl inte leda Europa i detta avseende. Tysklands pacifism är en central del av dess moderna självidentitet, och de kommer i det längsta att dra sig från att provocera Putin.

EU har dessutom skrotat stora delar av sitt försvar från kalla kriget, och har inte moderniserat det. Bara Frankrike och Storbritannien har ett försvar värt namnet, och kriget i Libyen visade med smärtsam tydlighet att Europas kapacitet att projicera militär styrka i sitt närområde utan amerikansk hjälp är väldigt begränsad. Storbritannien håller på att fjärma sig allt mer från EU, och populistiska partier i andra länder vill även decentralisera och fjärma sig från Europa. Det är sannolikt att dessa partier kommer att vinna stort i det stundande EU-valet. Utan Storbritannien och USA är EU i princip oförsvarat.

Ett annat problem för EU är att det aldrig har varit ett folkligt projekt. Ett slående exempel på detta är EU:s ”nationalsång”, som ingen normal människa kan sjunga. EU har aldrig försökt skapa ett tilltalande narrativ. Den enda idén som EU egentligen står för, att bevara freden mellan europeiska stormakter, känns allt mindre relevant. Vanliga människor ser inte EU som ett projekt som angår dem, som står för något som är värt att försvara. Utan en sådan identitet kommer EU:s medlemsländer ha svårt att göra uppoffringar för unionen.

Splittrat av tysk blygsamhet, brittisk exceptionalism, fransk export-dirigism och centraleuropeiskt energiberoende är EU oförmöget att handla. Putin vet detta, och han vet precis hur han ska spela ut de olika nationerna mot varandra. EU:s styrka är således skenbar. Putin vet detta, men de flesta europeiska politikerna och opinionsbildarna tycks vara omedvetna om EU:s svaghet. När Angela Merkel beskrev Putin som “världsfrånvänd” så tycks hon tro att endast en galning skulle spela det spel som Putin spelar nu. Den uppfattningen är, ur ett spelteoretiskt perspektiv, farlig för den som har den.

Betänk följande metafor: EU är som en pansarvagn utan styrsystem vars besättning inte förstår att styrsystemet saknas och som därmed överskattar sin kapacitet. När sedan besättningen ser sig utmanad av en mindre men fokuserad och handlingskraftig motståndare tror de först att de aldrig kommer att bli utsatta för ett angrepp. När det första angreppet sedan sker, tror besättningen att motståndaren är galen. Denna uppfattning leder till att pansarvagnens besättning tror att de inte kan göra något för att avskräcka en ny attack, men att en sådan inte är ett reellt hot ändå.

Frågan är när uppvaknandet sker, och hur snabbt besättningen kan fixa styrsystemet.

Publicerad torsdag, april 10th, 2014 i Karim Jebari, politik.

En kommentar

Vad tycker du?