Moralism eller spelteori? Del två: Rysk vår

Det här är andra delen i en serie på tre inlägg som beskriver stormakternas geopolitiska läge. Läs gärna del ett, som handlar om USA. Rysslands geopolitiska handlingsfrihet har ökat stadigt sedan Sovjetimperiets fall. För Rysslands del innebär det att de kan slänga grus i USA:s planer, till exempel genom att stödja Syriens president Assad. Ryssland kunde inte ha gjort detta i Serbien. Att Ryssland annekterat Krim är även det ett exempel på ökad geopolitisk frihet. Denna beror på:

1. Energiexporten till EU är ett effektivt sätt för Ryssland att obstruera koordination mellan olika länder i unionen.
2. Rysslands ekonomi har ökat i princip 7% per år sedan år 2000 och är en av världens största.
3. Ryssland har vänner i BRICS-länderna, som är eniga om att USA-hegemonin är problematisk.
4. Ryssland har moderniserat och förbättrat sin militära offensiva kapacitet sedan 2008.
5. Det ryska näringslivet har inget inflytande över rysk politik längre.
6. En aggressiv nationalism har mobiliserat stora delar av den ryska populationen, vilket innebär att den är beredd att betala ett högre pris för en eventuell konflikt.

Låt mig utveckla punkt (6) en smula. En konflikt avgörs bara delvis av parternas kapacitet att tillfoga varandra skada. En annan, minst lika viktig aspekt av en konflikt är parternas villighet att vinna, och vad “vinna” betyder för parterna. Nordvietnam vann kriget trots att USA hade mycket mer resurser och hade tillfogats relativt lite skada. Men för nordvietnameserna var konflikten en existentiell kamp för överlevnad. Detta är relevant för vår analys av krisen i Ukraina. USA och EU vill inte ha krig, och vill inte betala särskilt mycket för att hålla Ryssland stången. Ryska befolkningen har en annan inställning. Ryska regeringen vet detta, och det är därför som de inte kommer att backa förrän de ser tecken på att USA och EU visar att de kan absorbera smärta.

Spelet “chicken-race” är en användbar metafor i sammanhanget. I det här spelet kör två bilar mot varandra på en väg i hög hastighet. Den som väjer undan förs förlorar. Anta att du har en SUV och du spelar mot en Lada. Du har bättre odds att lyckas. Men din motspelare vet om dig att du är extremt riskaversiv, att du inte vill riskera ens en whiplashskada. I den här situationen spelar det ingen roll att din bil är mycket större och tyngre än din motspelares. Din motspelare kommer alltid att vinna.

Den ryska politiska eliten tycks ha förstått en lärdom från den arabiske filosofen Ibn Khaldun, som noterade att asabiyyah är avgörande i en civilisations uppgång och fall. Asabiyyah är de emotionella och sociala band som knyter personerna i en grupp samman. Detta band är som starkast i klanbaserade samhällen, men kan bevaras och utvecklas i stora imperier. För att åstadkomma denna sociala och kollektiva sammanhållning behövs en ideologi, religion eller ett annat samlande kitt. För det multietniska romarriket blev kristendomen ett sådant kitt, som tillät Rom att överleva tills 1453. I Sovjetunionen var socialismen det kitt som höll imperiet samman, tills socialismen svek varje löfte.

Det moderna Ryssland har fram tills nyligen saknat en sådan identitet eller kollektivt narrativ. Visserligen fanns där en revanschism, och en bitterhet, men inte en positiv ideologi som hade en ljus framtidsvision. Det är just detta Putin har utformat. Putin har påbörjat vad Ataturk, Lincoln och Per Albin Hansson lyckades med: att bevara enighet i en söndrad nation genom att återuppfinna nationens ideologiska narrativ och självidentitet. Putin utlovar ett nytt ryskt imperium, en ny vår för slaverna, en konservativ och nationalistisk revolution som ska trycka tillbaka den västerländska dekadensen och den liberala individualismen. Om han lyckas vet vi inte, men han är på god väg. Ryssland beskrivs ofta som en svag spelare, men kom ihåg att mongolerna som invaderade Kina var få och hade mycket begränsade resurser. Det är inte bara materiella tillgångar som avgör en spelares chanser.

Nästa inlägg kommer att diskutera EU, som på många sätt är Rysslands antites.

Publicerad onsdag, april 9th, 2014 i Karim Jebari, politik.

2 kommentarer

Vad tycker du?