Moralism eller spelteori? Del ett: Pax Americana

Rapporteringen kring krisen i Ukraina har dominerats av vår mycket mänskliga tendens att vilja skapa tilltalande narrativ. Det innebär dessvärre att ett geopolitiskt skeende beskrivs som en kamp mellan “onda” och “goda”. Diskussionen mellan vänster och höger har kommit att handla om huruvida Putin är “ond” eller om “väst är hycklare”. Istället för att försöka ta reda på vad som ligger i de olika parternas intressen så lyfter man fram händelser som stärker den tes man vill framföra.

Hur bör vi istället analysera detta skeende? För det första bör vi sluta moralisera om olika parters beteenden. Det är oklart vad det tillför vår analys. För det andra bör vi anlägga ett spelteoretiskt perspektiv. Vad vill de olika parterna? Vad är de beredda att acceptera i termer av förluster? Vilken position har spelarna i förhållande till varandra?

Låt oss för enkelhetens skull postulera att Ukrainakrisen har tre spelare: Ryssland, USA och EU. Skälet till att begränsa oss till dessa tre är att det är deras handlingar som kommer att avgöra händelseförloppet. Andra aktörer, som Turkiet, Ukraina och Syrien är inte irrelevanta, men deras handlingsutrymme är tämligen begränsat. Vi begränsar vår “spelplan” till en Europeisk-Atlantisk front, d.v.s. vi utesluter Kina. Det första av tre inlägg kommer att beskriva USA. Del två beskriver Rysslands och del tre beskriver EU: s geopolitiska situation.

USA är supermakten. Det innebär att USA har större geopolitisk handlingsfrihet än någon annan nation, vilket betyder att USA kan tillåta sig att göra mycket mer än någon annan spelare inom ramen för spelets implicita regler. Till exempel: (1) embargot mot Kuba (2) frånvaron av sanktioner mot Israel (trots att dess ockupation strider mot internationell rätt) (3) frånvaron av sanktioner mot USA (trots att dess invasion av Irak stred mot internationell rätt).

Det är värt att notera att USA:s geopolitiska handlingsfrihet har minskat sedan Irakkriget, av flera skäl.
(1) USA står inför stora nedskärningar i sin försvarsbudget.
(2) USA har lidit en stor prestigeförlust sedan Irakkriget, vilket inneburit bristande stöd hos vissa av USA:s allierade.
(3) USA:s befolkning är trött på krig, och ovilliga att riskera en konflikt till.
(4) USA:s president har åtskilliga gånger visat sig ovillig att använda våld, vilket minskar trovärdigheten i amerikanska hot.
(5) USA har dragit ned på sin militära närvaro i Europa (ett växande Kina binder upp mer av USA:s försvarskapacitet till Stilla Havet).
(6) Övriga NATO-länder har kraftigt reducerat sina försvarsanslag (förutom de baltiska länderna och Turkiet).
(7) Ryssland har aktivt och systematiskt försvårat för USA att uppfylla vissa geopolitiska mål sedan Irakkriget.

Trots detta har USA världens starkaste militär, har relativt starka allierade, och kan förlita sig på globala intuitioner och ett globalt regel- och normsystem som i hög utsträckning gynnar USA:s privilegierade position. Dessutom har USA världens reservvaluta, vilket innebär att USA kan låna i princip obegränsat med pengar.

USA vill bevara status quo: en värld där USA kan eliminera, isolera eller begränsa säkerhetshot, och där länder har ett starkt egenintresse av att vara välvilligt inställda till USA.

USA vill också att dess allierade ska vara mer eniga med varandra, så att de mer effektivt kan hjälpa till att bevara den amerikanska hegemonin. Till exempel är det viktigt för USA att Japan och Sydkorea inte tjafsar med varandra, att EU-integrationen fortskrider, att Turkiet (NATO-allierad) inkluderas i EU och framförallt att Storbritannien inte lämnar EU.

USA vill att Ryssland ska ställa upp på det regelsystem som USA har satt upp: att respektera sina grannländers territoriella integritet, särskilt när dessa länder vill närma sig USA. USA har inget intresse av att invadera eller isolera Ryssland, men vill gärna att Ryssland inte ska vara i vägen för USA:s utrikespolitik. USA vill absolut inte bli inblandad i en kalla-kriget liknande proxy-konflikt (Vietnam, Afghanistan) med Ryssland, för att en sådan konflikt skulle dra resurser från att bibehålla USA:s dominans i Stilla havet. Detta innebär att USA har lite att vinna på att eskalera konflikten i Krim. USA vet att Ryssland vet detta, och vet också att amerikanska militära hot inte kommer att tas på allvar. USA hoppas att sanktioner och ryska befolkningens missnöje kan begränsa Rysslands underminerande av “Pax Americana”. USA kommer förmodligen att försöka jobba hårdare för att EU ska integreras ytterligare, och att NATO-länder ska öka sina försvarsanslag och koordinera närmare med icke-NATO anslutna EU-länder. USA hoppas att Ukrainakrisen kan bli en väckarklocka för EU:s länder, men jag tror inte att USA tror att sanktionerna kommer göra särskilt stor skillnad. En befolkning som framgångsrikt kan mobiliseras av patriotiska sentiment kan absorbera väldigt mycket smärta.

Publicerad tisdag, april 8th, 2014 i Karim Jebari, politik.

4 kommentarer

  1. Ludwig Forsberg says:

    Efter din historie-serie så är jag nyfiken på hur du tror minnet utav det Kalla Kriget påverkar parterna, framförallt USA.

    Att Putin längtar tillbaka är väl ingen speciellt utmärkande åsikt, men jag undrar om inte USA gör det också.

    Det har inte varit lätt att vara ”the good guys” utan någon riktig ”bad guy” de senaste 30 åren.

    Under Kalla Kriget kunde man vara ganska hänsynslös i olika frågor för att skydda sina egna intressen eftersom man påstod, och trodde till stor del även själva på förmodligen, att USA var det enda som stod emot kommunismen, dess terror och dess kärnvapen. Amerikanerna kunde därmed lätt inbilla sig själva att de framförallt tillgodosåg sina intressen för resten av världens skull, och inte sin egen.

    Kalla Kriget slutade även med 90-talet som förmodligen är det mest välmående deceniumet i USAs historia.

    Sedan är det intressant att se hur USA anser att man vann kriget. Det finns ju en känd devis som följer: ”Generals always fight the last war, especially if they have won it”.

    Så tänker USA möjligtvis försöka återskapa Kalla Kriget och sedan låta Ryssland snärja in sig i otroligt kostsamma konflikter/projekt, sabotera för dem i dessa samt slutligen rusta sönder dem och samtidigt tjäna en stor slant på det hela?

  2. Jag tror faktiskt motsatsen. USA har varit inblandad i två extremt kostsamma och, i allmänhetens ögon, misslyckade krig. USA:s befolkning är inte alls sugna på mer krig, och Obama reflekterar detta genom sin egen motvillighet att använda militär makt. jag tror inte heller att nästa president kommer att kunna mobilisera befolkningen, givet att USA inte angrips. Men jag tror Putin är smart nog att inte utmana USA på ett direkt och hotfullt sätt. Han vet vad som hände efter Pearl Harbor och 11/9.

Vad tycker du?