Queerhumanism och transhumanism

Enligt Aristoteles har alla ting, djur och personer en inre natur, som bestämmer deras syfte. Denna natur kallas ibland för “essens”. En essens är den uppsättning egenskaper hos en entitet som gör den entiteten till vad den är. Därmed måste alla instanser av den entiteten ha de essentiella egenskaperna och inga instanser av några andra entiteter får ha alla de egenskaperna. Ting, djur och människor är goda i den mån de uppfyller sitt syfte. Till exempel är en ridhäst en bra ridhäst om den är bra på det som ridhästar bör vara bra på, som att kunna bära en mänsklig ryttare, vara snabb och uthållig. Detsamma gäller personer, som är dygdiga i den mån de förverkligar sin inre natur. En slav är till exempel en god slav om den är lojal och flitig, en härskare är god om hen är klok, rättvis, måttfull och modig och så vidare.

Det här synsättet har steg för steg monterats ned av upplysningstänkare. Det började med att naturfilosofer ifrågasatte Aristoteles teori om kroppars rörelser. Sedan dess har biologin, kemin, medicinen och andra vetenskaper brutit med det aristoteliska paradigmet. På sätt och vis kan man säga att upplysningsprojektet kan sammanfattas med frasen “Aristoteles hade fel”. Men de här aristoteliska tankarna finns kvar i vår egen tid. Till exempel så finns föreställningar om essens när vi talar om kön, sexualitet och etnicitet. En modern kritik av detta aristoteliska bagage kallas queerteori. Enligt queerteoretikerna är kategorierna “man” och “kvinna” godtyckliga sätt att ordna världen som lastats med ett essentialistiskt bagage. Det är detta bagage som får oss att tro att kvinnor “tänker så här” och att män “är så här”. Queerteorin kritiserar alla essentialistiska föreställningar om vad vissa människor kan och får göra. På sätt och vis är queerteorin en fortsättning på upplysningsidealets ifrågasättande av normer förklädda till “vetenskap” om världen.

Men jag skulle vilja påstå att queerteorin är en specifik tillämpning av en mer övergripande teori, transhumanismen. Transhumanismen kritiserar all essentialism och alla normativa indelningar, inklusive distinktionen mellan människor och icke-mänskliga djur, mellan levande och död materia och i viss mån mellan medvetna och icke-medvetna system. Om queerteorin visade oss att vi kunde ifrågasätta “sanningar” om vad en man och en kvinna bör göra eller bör uppleva, så erbjuder transhumanismen oss ett verktyg att ifrågasätta vad det innebär att vara människa. Det är därför som jag är transhumanist, för att det är den mest konsekventa och enklaste formuleringen av upplysningsprojektet, att “Aristoteles hade fel”.

Där queer undersöker diskurser som försöker etablera sanningar om vad som är “naturligt” för de kön vi konstruerar, undersöker transhumanismen diskurser om sanningar om den art “skapelsens krona”, som vi har konstruerat. Vad är en människa, och vad innebär det att vara en människa, enligt den rådande diskursen? Av samma skäl som queerteorin försöker underminera könsnormerna och hetronormerna, är transhumanismen kritisk till människonormerna.

Av samma skäl som vi bör vara skeptiska när någon säger att homosexualitet är skadligt eftersom det är onaturligt för en man att älska en annan man, är det viktigt att vara skeptisk när någon säger att någons livsstil är fel eftersom det är onaturligt för en människa att göra ägna sig åt den livsstilen. Vetenskapen kan inte säga oss vad ett bra liv är.

Är detta samma sak som relativism? Är inga normbrott fel? Nej. Jag anser att lycka är en viktig aspekt av ett gott liv. Denna synpunkt leder mig till en rad uppfattningar om vilka normbrott som inte är ok. Men jag tror att vi som fäller värdeomdömen måste vara väldigt tydliga när vi gör det.

Publicerad onsdag, februari 12th, 2014 i etik, filosofi, Karim Jebari.

3 kommentarer

  1. sven lem skriver:

    Intressant. Låter som en rätt liberal syn på strukturer. Jag gillart.

  2. Jag är helt med på att kritisera NORMATIVA indelningar mellan t.ex. könen. Men det är väl en annan sak att som queerteoretikerna säga att själva distinktionen mellan “man” och “kvinna” är godtycklig?

    Jag tror att distinktionen mellan man och kvinna bör upprätthållas, för den skull tycker jag inte att distinktionen bör ha några normativa konsekvenser.

Vad tycker du?