Fragilista eller experimentalista?

Ordet “social ingenjörskonst” används för på ett pejorativt sätt beskriva storskaliga samhällsreformer avsedda att på ett genomgripande sätt förändra en väsentlig aspekt av samhället. Dessa reformer implementeras ofta av en stark centralmakt utifrån en specifik plan och en uppsättning mål. Dessa reformer gör ofta substantiella teoretiska antaganden om hur samhället ser ut och vad resultatet av reformerna kommer vara.

Den främste av sociala ingenjörer anses vara Platon, som i Staten skildrar genomgripande reformer i så gott som samtliga samhällsinstitutioner. Auktoritära ledare har sedan Platon försökt sig på liknande utopiska projekt. Föreställningen att samhället kan optimeras av upplysta teknokrater som utifrån sin överlägsna förståelse för samhällsmekanismerna kan på ett rationellt och vetenskapligt sätt utforma ett gott samhälle är särskilt lockande för politiskt intresserade akademiker. Av dessa löper möjligen filosoferna störst risk att förföras av platonska drömmar om det rationella och eleganta samhället. Jag vet, för jag har varit där.

Problemet är förstås att samhället inte är en diskmaskin. Om samhället vore en diskmaskin, så skulle de som är bäst lämpade att tolka manualen bestämma hur maskinen ska skötas. Diskmaskiner styrs av ett antal enkla lagar, och genom att ha kunskap om dessa lagar, kan vi garantera diskmaskinens optimala funktion. Samhället är det mest komplexa ting vi känner till. Samhällets natur är sådant att en liten cellförändring i en människas hjärna (en idé) kan påverka dess utveckling på global skala.

Ting som uppvisar den här typen av komplexitet kan inte beskrivas av naturlagar som kan begripas av relativt begränsade varelser som vi. All den förståelse vi därmed tror oss ha om samhället är alltså bara primitiva approximationer av det som egentligen pågår. Det är därför som ingen kan förutsäga om eller när Kina och Japan kommer att utkämpa nästa krig, och vilka konsekvenserna blir. Den som därför tror sig ha tillräckligt med kunskap för att ägna sig åt social ingenjörskonst har därför på ett farligt sätt missbedömt sin förmåga att kunna göra korrekta prediktioner. Social ingenjörskonst är inte dömt att misslyckas. Alla kan ha tur. Men social ingenjörskonst som misslyckas kan få enorma och fatala konsekvenser, ofta i proportion till det språng som tas.

Vad är då alternativen? Jag ser två:

1. Social non-interventionism

2. Social experimentverkstad

Låt oss börja med non-interventionism. Enligt förespråkarna för den här positionen (Friedrich Hayek med flera) bör politiken intervenera så lite som möjligt i samhället. De som förspråkar non-interventionism menar att, eftersom vår kunskap om samhället är i princip obefintlig, så riskerar interventioner att skada oftare än hjälpa. Non-interventionister anser ibland att ordning är en emergent kvalité i komplexa system. Trots att dessa system kan vara extremt volatila på mikronivå, tycks samma system vara förvånansvärt stabila på makronivå. Ta till exempel ekosystem. Enskilda individer är extremt fragila, i avseendet att den förväntade livslängden för ett djur är kort. Djurarter är också fragila, och har en relativt kort livslängd. Men biosfären i sig tycks vara enastående på att hantera enorma mängder stress. Vare sig monsterasteroider, klimatförändringar eller mänsklig aktivitet tycks hota livets fortsatta existens på jorden. Andra non-interventionister påpekar snarare att den volatilitet som uppstår i samhället ofta uppstår på grund av politikers interventioner att minska densamma. Monopol uppstår till exempel ofta genom att staten oavsiktligt skyddar vissa företag från konkurrens. Men där sociala ingenjörer har hybris, är non-interventionisterna lika dogmatiska i sin skepsis och sin tilltro till att den jämvikt som uppstår i frånvaron av politisk intervention är önskvärd. Den här non-interventionistiska fanatismen var som farligast under finanskrisen, då ledande opinionsbildare i väst menade på allvar att vi borde ha låtit det finansiella systemet kollapsa. Non-interventionism må vara en sund tumregel, men som överordnad princip är den minst sagt problematisk.

2. Social experimentverkstad är den inställning som här förespråkas och som på sätt och vis lånar idéer och inspiration av både Hayek och Platon. Antagandet som görs här är att viss kunskap om samhället är möjlig, men att den alltid kommer att vara lokal, kontextkänslig och (i bästa fall) handlingsvägledande. Samhällsreformer kan, enligt den sociala experimentatorn, inte baseras på teoretiska och kontextoberoende resonemang, utan på empiriska studier i den aktuella kontexten. Därför förespråkar “experiment-verkstads”-modellen ett annat sätt att genomföra samhällsreformer på. Istället för att, likt samhällsingenjören, implementera en idé på massiv skala över hela linjen förespråkas en approach där en reform implementeras i gradvis i olika regioner enligt en randomiserad modell. Eftersom experimentatorn vet att osäkerheten är stor så bör reformen varieras i de olika regionerna så att data om hur reformen fungerar kan genereras. Vidare har experimentverkstadsmodellen en uppfattning att rådande förhållanden, även de som tycks funka, bör hela tiden omprövas och varieras i olika regioner för att generera kunskap om hur samhällsfunktioner kan förbättras. Jag tror att idén att förhålla sig till samhället som en verkstad är kvalitativt annorlunda från både ingenjören och non-interventionisten. Den erkänner samhällsvetenskapens oförmåga att utifrån teoretiska, abstrakta och universella antaganden generera vettiga reformförslag. Samtidigt tillbakavisar samhällsexperimentatorn non-interventionistens tillit till att den jämvikt som uppstår utan politisk intervention kommer att vara det bästa möjliga utfallet.

Not: Rubriken syftar på ett pejorativt begrepp på sociala ingenjörer som Nassim Nicholas Taleb använder sig av.

5 kommentarer

  1. Intressant sammanfattning. Det avslutande om experiment i mindre regioner fick mig att tänka på den legalisering av cannabis som pågår i USA just nu. Det testas först i Colorado och Washington, om det har bra effekter där kommer det nog sprida sig genom nationen (och kanske även andra länder, Uruguay har ju precis genomfört en egen legalisering så trenden pekar kanske mot legalisering på global nivå.)

  2. Såvitt jag känner till har begreppet social ingengörskonst i allmänhet inte alls den pejorativa betydelse du hänvisar till här, det är något som får stå för den antiauktoritära excentrikern Taleb. Den mer gängse betydelsen är precis det du verkar vilja förespråka – ett ingengörsmässigt, till skillnad från t.ex. ideologiskt eller teologiskt angreppssätt till samhället.

    Popper använde sig av ”utopian social engineering” vs ”piecemeal social engineering” på ett liknande sätt, där ”utopian social engineering” syftar på den mer ideologiskt motiverade varianten.

    För mig låter dessutom social experimentverkstad mer som när man på ett som vetenskapsfrånvänt sätt genomför reformer utan att veta eller ha anledning att tro att dom kommer att fungera.

  3. ”Men där sociala ingenjörer har hybris, är non-interventionisterna lika dogmatiska i sin skepsis och sin tilltro till att den jämvikt som uppstår i frånvaron av politisk intervention är önskvärd. Den här non-interventionistiska fanatismen var som farligast under finanskrisen, då ledande opinionsbildare i väst menade på allvar att vi borde ha låtit det finansiella systemet kollapsa. Non-interventionism må vara en sund tumregel, men som överordnad princip är den minst sagt problematisk.”

    Varför är den skeptiska inställningen fel?

    Vilka ledande opinionsbildare då? Och vad menade de med kollapsa – att folk skulle sluta använda sig av de nuvarande börserna och de systemen som finns där, att alla nuvarande marknader borde ha getts upp eller att man skulle ha låtit alla banker, som borde gått i konkurs utan statligt stöd, fått göra det? Hur var det de tyckte fel?

    ”Vidare har experimentverkstadsmodellen en uppfattning att rådande förhållanden, även de som tycks funka, bör hela tiden omprövas och varieras i olika regioner för att generera kunskap om hur samhällsfunktioner kan förbättras. Jag tror att idén att förhålla sig till samhället som en verkstad är kvalitativt annorlunda från både ingenjören och non-interventionisten.”

    Den första inställningen finns ju även i ett samhälle med inga eller minimala statsregleringar. Skillnaden där är dock att varje individ är sin egen ingenjör/mekaniker, där man kan testa nya lösningar ensam eller, där det behövs, tillsammans med andra. Som exempel, när socialförsäkringar började komma upp i industriländer fanns det en mängd olika sorters försäkringar som byggde på lite olika principer (som hur mycket man sparade i de olika systemen, kostnaden för att vara med, organisationsprincipen). Samma med hyresvärdar som testar olika metoder för att skapa en trivsam miljö eller finansmän som utvecklar nya metoder för att handla. Alla är involverade i att testa olika saker för att förbättra omständigheterna de lever i.

    Så, jag tror det är mer korrekt att säga att det skiljer sig mellan den statligt planerade experimentella verkstaden å ena sidan och den privata experimentella verkstaden å den andra.

Vad tycker du?