Prosocial aggression

Våld anses, i Sverige och en del andra länder, vara ett oacceptabelt socialt beteende. Våld associeras med berusade tonåringar, politisk extremism och våldsbrottslingar. Aggression är av samma skäl ett ovälkommet inslag i många sociala sammanhang, särskilt bland den bildade medelklassen. Att våld och aggression är så tabubelagt är dock inte bara av godo. Aggressivt beteende spelar nämligen en viktig roll i att upprätthålla och förstärka sociala normer.

Att vi beter oss väl och respekterar våra medmänniskor beror inte endast på att vi är goda och respektfulla människor, men också på grund av fruktan för den skam som antisocialt beteende ger upphov till när vi är bland medmänniskor. Alla känner vi igen skammen när vi möts av en irriterad blick och inser att vi har trängt oss i kassakön på ICA. Den här irriterade blicken, eller det aggressiva tonfallet när vi bryter mot en social norm är viktiga medel för att upprätthålla dessa normer. Det räcker med att se på hur vissa skolklassers beteende varierar beroende på vilken lärare de har för att se att sociala normer skapas i ett möte mellan individen och samhället.

Men i vissa sociala sammanhang har många normer trängts undan av en norm: tabu mot aggression. Genom att aggression innebär ett så stort normbrott så kan andra normer sällan upprätthållas lika effektivt. Det innebär i praktiken ett sammanhang där alla medel att gynna sig själv på andras bekostnad är tillåtna så länge som dessa medel inte innebär aggression. Många arbetsplatser för den universitetsutbildade medelklassen vittnar om omfattande mobbing och utfrysning. Icke-aggressiva rasistiska och sexistiska handlingar kan gå ostraffade i sammanhang där ingen vågar höja rösten och säga ifrån.

Låt mig berätta om en personlig anekdot som kan illustrera detta. I Stockholm fanns det ett ställe som hette Tivoli, som jag ibland frekventerade. På onsdagar hölls klubbar för universitets- och medelklassungdomar. På torsdagar hade samma klubb en hip-hopklubb med en betydligt mörkare och fattigare klientel. Samma ställe hade radikalt olika sociala normer och förväntningar.

På onsdagarna fick man räkna med att bli trampad på fötterna, knuffad i toakön, få öl spilld över sig (indiekids gillar att dansa med ett ölglas) och få brännmärken från cigaretter på kläderna (det här var alltså i min vilda ungdom i förhistorisk tid).

På torsdagarna var normerna helt annorlunda. Det var lika trång och svettigt, men det fanns en respektfull atmosfär som reglerade mänskliga interaktioner. När man mötte någon i ett trångt utrymme fick man ögonkontakt. De sociala normerna påbjöd helt enkelt en stor respekt för andras kroppsliga integritet.

Min brors förklaring: “Om du vet att snubben framför dig kan ha en kniv på sig kommer du inte att knuffa honom för att du inte orkar vänta på din tur att få beställa en öl”. Jag tror att det ligger någonting viktigt i det här.

Nu förespråkas inte här en återgång till en hederskultur där vi beväpnar oss för att upprätthålla sociala normer, som i vissa delar av den amerikanska södern. Låt oss inte glömma skadorna som anti-social aggression innebär.

Däremot kan det vara på sin plats att komma ihåg nyttan i att uttrycka sin irritation och besvikelse när någon uppenbart bryter mot en social norm, och att uppmuntra den typen av offentliga tillrättavisningar som trots allt ibland förekommer. Att tro att pro-social aggression inte behövs är att blanda ihop världen som den faktiskt är med hur vi skulle vilja att den var.

Publicerad lördag, januari 4th, 2014 i etik, Karim Jebari, politik.

3 kommentarer

  1. I don’t drink or smoke. How long is it going to be before I start crying unstoppably, make abusive calls to old friends and chug from a bottle of bleach? Whoever gets the closest date gets all my things!

  2. Well done, Ian. I like the structure of this piece, in particular the use of a colonized (er, colon-ized) sentence to open some of the paragraphs. It creates an intriguing mix of cadence and proportion that would otherwise be absent in “linear” prose (in this particular story). The content is engaging and the voice consistent. Please consider joining us in the Flash Factory on Zoetrope where we workshop compressed fiction in a productive and supportive environment. If this interests you, just look me up and I’ll get you in.Best,R.

  3. A critical point in reaching that conclusion was realizing that so-called "anti-racism" is actually a white tribal marker, which is why it has staying power, and precisely why it's disingenuous (impossible to really be against a white identity or peoplehood when the only reason you believe what you do is to fit in with other white folks).

Vad tycker du?