Bekännelser

Jag är en opinionsbildare. Jag må vara en ganska obskyr sådan, men likväl en person som gillar att skriva och tänka offentligt. Jag gör detta dels för att jag tycker att det är roligt att skriva, och för att jag tror att jag har något att tillföra i samhällsdebatten. Jag tycker också att det är värdefullt att tvingas formulera mina uppfattningar klart och framförallt när mina läsare utmanar mina texter med intelligenta och välinformerade resonemang.

Jag har skrivit en hel del om ras och rasism på sistone. Många av mina inlägg introducerar ett relativt nytt (i Sverige i alla fall) sätt att tänka på kring ras och rasism. Enligt vad vi kan kalla för “den klassiska antirasismen” så är rasism ett problem som finns i det civiliserade samhällets periferi. Det är Sverigedemokraterna som är rasisterna. Enligt vad vi kan kalla för “den kritiska antirasismen” så är rasism ett problem som återfinns i det civiliserade samhällets centrum. Rasistiska föreställningar och känslor präglar institutioner, sociala interaktioner och förväntningar, ofta på ett implicit sätt. Dessa rasistiska föreställningar påverkar även de samtal jag för med mina läsare. När jag resonerar med dig är jag både en filosof som har ett teoretiskt intresse för dessa frågor och en icke-vit människa som har en personlig (ofta plågsam) erfarenhet av att vara underkastad vita i den rådande rashierarkin. Detta komplicerar min relation till dig som vit läsare och kritiker. Filosofen i mig vill diskutera dina abstrakta tankeexempel, dina teoretiska invändningar och dina ceteris paribus- resonemang. Den icke-vita människan känner att han vill ha din bekräftelse. Han vill att du ska förstå hur det är att vara icke-vit i ett land där en extremt rasifierad verklighet krockar med en färgblind diskurs. Den icke-vita människan vill visa att han minsann också hör hemma i akademiens salonger, och att han minsann också kan diskutera vad som helst, när som helst med vem som helst. Filosofen är intresserad av att diskutera social ontologi, den icke-vita människan vill försvara sin rätt att använda begrepp för att kunna skildra sin erfarenhet.

Det här innebär att när du som vit läsare och kritiker ställer en fråga utan att ha googlat, och förväntar dig ett promt och pedagogiskt svar av mig så utnyttjar du på ett implicit sätt ditt rasprivilegium gentemot mig, eftersom jag, liksom andra icke-vita kommer att (ceteris paribus) vara mer disponerad att kasta bort min tid på att tillfredsställa din nyfikenhet. Att du är antirasist innebär inte att du har en carte blanche att utnyttja detta privilegium. Nu kanske du tänker: “men jag är alltid så här, jag spammar alltid folk med frågor, för jag tycker att Wikipedia tråkig. Det har ingenting med hudfärg att göra.”

Det må stämma. Men om du är en kritisk antirasist, vilket jag anser att du bör vara, bör du kritiskt granska dig själv. En fråga som kan vara bra att ha tillgänglig är: “vilka privilegier åtnjuter jag i kraft av min position i den rådande rashierarkin i just denna situation?” Jag vet att det är en svår fråga att ställa sig. Jag vet det eftersom jag själv inte ställer den så ofta som jag borde när jag interagerar med en kvinna. Det är inte lätt att vara mot sexism eller rasism. Men det är viktigt att försöka.

Jag tycker att det är väldigt bra att du är antirasist, och jag tycker att det är bra att du är nyfiken på dessa frågor. Men det innebär inte att jag har en moralisk skyldighet att vara din vän eller din personliga assistent.

Avslutningsvis vill jag säga att resonemanget här är inspirerat (stulet) av Fanny Åström, vars blogg alla män som kallar sig för feminister borde läsa (ja alla andra också förstås).

Publicerad onsdag, november 13th, 2013 i filosofi, Karim Jebari, politik.

Vad tycker du?