Ateistisk filosof har rätt men missar poängen

Den brittiske filosofen och författaren Alain de Botton förespråkar i sin nya bok Religion for Atheists något han kallar för ateism 2.0. Denna form av ateism tillbakavisar tanken på Gud, men inspireras av den religiösa kulturens form och pedagogik. I kontrast till “den nya ateismen”, där Richard Dawkins, Sam Harris och Cristopher Hitchens anses vara de främsta företrädarna vill Botton finna en gyllene medelväg, en ateism kryddad med religiösa ritualer.

Religionen och dess institutioner är nämligen, enligt Botton, kulturellt överlägsen den ateistiska kulturen och de sekulära institutionerna. Religionen har genom beprövad erfarenhet hittat ett sätt att kommunicera, uppfostra och skapa gemenskap som är överlägsen den sekulära världens förnuftscentrerade inställning, anser Botton. Religionen förhåller sig till sina följare som en förälder till sina barn. Religiösa ledare föreläser inte, de predikar. Man ställer inte kritiska frågor till en baptistpastor, man hurrar och hejar till dennes utrop. Religiös pedagogik upprepar, ritualiserar budskap och klär dem i metaforer och bilder. En religion strävar inte efter att lära oss saker och ting, utan att fostra oss. I den moderna sekulära världen har vi lämnat det till individen att bestämma vad meningen med livet, moralen och tillvaron är. Det har lämnat de allra flesta i ett existentiellt vakuum. Allt fler sekulära individualister är deprimerade eftersom de saknar förmågan att svara på dessa frågor, anser Botton. Sekularismen har ställt för många frågor. Det är dags att börja ge svar. Det är dags att börja predika, och sluta diskutera.

Enligt Botton är religionens sätt att förmedla kunskap överlägsna de som återfinns i våra moderna “tempel”, skolor, museer, konstbiennaler, bibliotek och universitet. Religiösa ledare åberopar våra känslor för att förmedla kunskap. Detta är ofta mycket effektivt, då vi är varelser som är väldigt emotionella. Religionen tar med kroppen i sina läror. De använder mat och dryck för att påminna oss om dess principer. I den kristna mässan äter man frälsarens kropp. I judendomen har badet en central betydelse. Religionen använder inte konsten som en abstrakt och lösryckt företeelse, men som ett pedagogiskt redskap för att illustrera religiösa lärdomar, sagor och myter. Religiös konst väcker inte några frågor. Den säger hur det är. Det här låter väl bra?

Bara om man totalt missförstått hela poängen med upplysningen och det moderna projektet. Upplysningen handlar om att växa upp som människa, enligt den tyske filosofen Immanuel Kant.

Upplysning är människans farväl till sin självpåtagna omognad. Omognad är oförmågan att använda sin intelligens utan att vägledas av andra. Sådan omognad är självpåtagen om den inte orsakas av bristande intelligens, men av bristande målmedvetenhet och mod […] “Finn mod att använda ditt eget förnuft!” är därför upplysningens motto. (Ur: Vad är upplysning?)

Dessvärre är detta raka motsatsen till de Bottons budskap. För honom är det sekulära upplysningsbudskapet centralt. Upplysningens sanningar ska upprepas och läras in. Gud finns inte. Vi är mänskliga djur, människoapor. Allt består av materia och energi. Människors handlingar är underställda fysikens lagar. Sekulär moral är möjlig och utgår från människors och djurs välbefinnande. Men på samma sätt som Brian i Monthy Pythons film “The life of Brian” förgäves försöker lära folk att de måste lära sig att tänka själva är Bottons budskap självmotverkande. För Botton är nämligen metoden, processen i det som är upplysningstänkandet, sekundärt. Brian ropar till folkmassan “Ni måste tänka själva, ni är alla individer”, varpå massan svarar, “ja vi måste tänka själva, vi är individer”. På samma sätt vill Bottom lära ut upplysningens budskap. Men individualism och rationalism är inget men lär sig, det är något man gör. Därför är Brian oförmögen att förmedla detta. Där upplysningen för Kant handlade om att axla det ansvar som individualism och rationalism innebär, vill de Botton göra oss till barn igen. Precis som Brians följare.

Dessvärre har Botton rätt, i åtminstone ett avseende. Det är svårt att vara en upplysningsmänniska enligt det kantianska idealet. Det är svårt att hela tiden kritiskt granska sina egna fördomar och illusioner, att aldrig vara riktigt säker på någonting, att brottas med existentiella frågor utan att någon håller en i handen. Det är skrämmande att fundera över meningen med sin tillvaro i ljuset av vår extrema litenhet i kosmos. Det är mycket lättare att lyssna på Bottons predikan, och få det allt serverat. Det är svårt och jobbigt att vara vuxen.

Varför envisas vissa med att upplysningens ideal är eftersträvansvärt, om det nu är så svårt och jobbigt att uppnå? Varför ska vi hålla på att tjata om att det är viktigt att tänka själv, att kritiskt granska sina vanföreställningar, att vara öppen för nya idéer, att ifrågasätta auktoriteter och att sträva efter opartiskhet och saklighet? Ett svar är att det är värdefullt i sig att vara en rationell, upplyst och vuxen individ. Enligt Kant utgår all mänsklig värdighet från vår förmåga att kunna höja oss över vår barbariska natur och vara förnuftsvarelser. Men detta svar förutsätter upplysningens ideal. Den som anser att vi kan och bör förbli barn, att upplysningen är bara en mytologi bland andra, att vi behöver vägledas av traditionens och ledarnas visdom kommer inte att acceptera Kants resonemang. Upplysningens enda argument mot de som drömmer om en återgång till barndomens oskuld är att upplysningen funkar. Upplysningen är vårt enda värn mot den grymhet som de “oskuldsfulla barnen” uppvisar; grymheten som skildras av William Golding i “Flugornas Herre”, och som präglade de förhistoriska samhällenas eviga krig. Upplysningen är en nödvändig förutsättning för en modern civilisation, där fred och samtal råder. Upplysningen är också individens värn mot den självpåtagna landsfaderns auktoritära visdom, oavsett om han heter Mao eller Dalai Lama. Bara i en kultur där upplysningens ideal är fast förankrade kan individen skyddas mot överhetens övergrepp. Ett tillbakavisande av upplysningsidealet öppnar därför dörren för den starkes rätt.

Den tyske filosofen Friedrich Nietzsche förstod detta, och välkomnade tyranniets återkomst. Av upplysningstraditionens kritiker var han den mest konsekventa. Han insåg att man inte kan vara mot upplysningen utan att tillbakavisa rättigheter, medlidande och demokrati. I hans vision är övermänniskan grym och hänsynslös, en härskare och tyrann, som dominerar andra med en vilja av stål. Denna övermänniska är motsatsen till Kants förnuftsstyrda individ. Där Kant poängterar att förnuftet innebär att man ser sig som en jämlik och suverän individ bland andra, är Nietzsches övermänniska en diktator. Aldrig tidigare har upplysningsidealet och dess motsats visats i så stor kontrast som mellan dessa två filosofer.

De som drömmer om att bli Nietzscheanska övermänniskor, och accepterar den Nietzsches vision kan jag inte övertyga. Men demokrater som Botton och hans fans borde förstå varför det är så vanskligt att glömma bort syftet med upplysningen. Att växa upp.

Vad tycker du?