Från moraliserande konsumtionskritik till fattigdomsbekämpning

Jag kan inte tala för “medelklassupproret”, men jag anser att jobbskatteavdraget är en dålig idé. Jag anser det på grund av följande skäl.

1. Den forskning som åberopas för att rättfärdiga påståendet att ett jobbskatteavdrag skulle minska arbetslösheten är inte “action-guiding”. Det innebär att den är på en teoretisk och abstrakt nivå, och handlar om hur människors benägenhet att vilja jobba påverkas av incitament. Ceteris paribus (allt annat lika)- klausulen gör här ett herkuliskt jobb. Det är alltså osäkert om jobbskatteavdraget (1) har en positiv, negativ eller neutral effekt på sysselsättningsgraden i Sverige (2) om dess effekt är större eller mindre än andra möjliga interventioner i samma finansiella storleksordning.

2. Jobbskatteadraget är, ur ett “politics”-perspektiv (i kontrast till “policy”) genialiskt. Det drar en skiljelinje mellan medelklassen, för även de mest lågbetalda personerna med tillsvidareanställning och heltidsjobb kan sägas höra hit, och det snabbt växande trasproletariatet av sjukskrivna, arbetslösa och anställda i den informella sektorn. Därmed gör jobbskatteavdraget en triangulering som varit mycket effektiv för den borgerliga alliansen. Där nyliberaler i alla tider sagt sig försvara de som varit “outsiders” i ett system där fack och näringsliv upprätthållit skråliknande barriärer kring arbetsmarknaden, har jobbskatteavdraget mutat in medelklassen i den borgerliga alliansens intressesfär. Problemet är att det är de fattigaste som behöver skattesänkningarna mest. Det är de sjuka, arbetslösa och bortrationaliserade som missgynnas när deras köpkraft undergrävs.

Jag anser att vi istället bör avskaffa jobbskatteavdraget och alla andra avdrag. Samtidigt bör vi göra om grundavdraget så att det blir platt (dvs alla får samma avdrag i kronor) och höja det med samma belopp som det andra avdragen kostar.

Varför? Grundavdraget är den summan av din inkomst som inte beskattas. Att höja den summan innebär en platt skattesänkning för alla med inkomst, även arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer. En platt skattesänkning är progressiv, eftersom samma summa pengar är olika stor andel av din inkomst beroende på hur stor inkomst du har. Att höja grundavdraget och göra den platt innebär en enorm skattesänkning för de allra fattigaste, och en marginell skattesänkning förde allra rikaste. Det ger också ett stort incitament för personer i den informella sektorn att jobba formellt, liksom för studenter att jobba extra (i teorin). Ett höjt och platt grundavdrag är enkelt, logiskt och förutsätter inte deklarationsfärdigheter.

Skulle grundavdraget minska arbetslösheten? Kanske. Vi vet inte. Men den skulle minska inkomstklyftorna, något som är bra, givet att inkomster har en avtagande marginalnytta.

Dessvärre är detta förslag politiskt självmord. Ingen regering kan ta medelklassens privilegier ifrån dem och ge dem till det ömsom osynliga ömsom hatade trasproletariatet utan att straffas hårt för det. Om “medelklassupproret” kunde inse att problemet inte handlar om deras konsumtion av lyxprylar, utan om de fattigas armod, så skulle mycket vara vunnet.

Publicerad måndag, september 30th, 2013 i ekonomi, Karim Jebari, politik.

Vad tycker du?