Ett litet exempel på evidensbaserat bistånd

För något år sedan började jag läsa om organisationen Innovations for poverty action (IPA). Organisationen arbetar med bistånd  på ett sätt jag tidigare hoppats någon tillslut skulle göra – ett bistånd som bygger på vetenskapliga utvärderingar. Precis som nämnts tidigare på denna blogg är det något som finns inom flera politikområden och med IPA tas ett tydligt steg i rätt riktning inom biståndet.

IPA arbetar med olika typer av insatser (eller interventioner) med syftet att minska fattigdom i  utvecklingsländer. Till skillnad från många andra biståndsorganisationer (läs gärna Karims kritik av SIDA på detta område) prövar IPA många olika former insatser och, vilket är det positiva, samtliga insatser utvärderas därefter med vetenskapliga utvärderingar. Inte sällan implementeras insatserna genom randomiserade experiment – vissa slumpmässigt utvalda områden får ta del insatsen (ex. 3 kg linser mot att de vaccinerar sina barn) och andra får inte ta del av insatsen. På detta sätt går det att utvärdera det kausala sambandet mellan effekterna och insatserna, det går också att jämföra effektiviteten mellan olika interventioner. Den insats som får flest barn att vaccineras per krona vinner, enkelt uttryckt. Efter att en insats sedan utvärderats och visat sig ha positiva effekter, skalas insatsen upp och erbjuds bredare.

Genom detta förfarande går det att klarlägga om insatserna har effekt, men också undersöka om en insats innebär ett effektivt resursutnyttjande. Finns det andra insatser som vi gör som kan få fler barn vaccinerade? En mycket trevlig biprodukt av detta förfarande är dessutom att ny kunskap kring olika insatser och hur människor fungerar. Ett exempel på hur kunskap kan skapas i samband med utvärderingar ges i denna mycket läsvärda artikel från IPA.

Studien som beskrivs kortfattat i artikeln behandlar en insats som syftar till att ge fattiga människor i Marocko pengar direkt, istället för att ge en ko, get, gris eller dylikt. Tanken bakom insatsen är enkel, fattiga människor vet bäst vad de behöver pengar till och ges pengar till dem direkt kommer pengarna användas på bästa sätt. Slutsatsen från denna intervention är intressanta, glädjande och dessutom ganska logiska. Det kan, som jag ser det och utan att ha fördjupat mig i studierna, uttolkas tre resultat/indikationer från insatsen i Marocko som är särskilt intressanta:

1) Fattiga människor är just fattiga människor, de är inte fattiga för att de lägger pengar på “sprit och cigaretter”.

2) Människor vet bäst själva vad de behöver, det är således bättre (och mer effektivt) att ge pengar direkt till fattiga istället för att ge en ko, get eller dylikt.

3) Kvinnor är inte nödvändigtvis mer ansvarsfulla än män vid dessa typer av biståndsinsatser.

4) Det är direkt oetiskt att INTE genomföra biståndsinsatser genom randomiserade försök om det är möjligt – utan randomisering är det svårt, om inte omöjligt, att identifiera vilka interventioner som fungerar och är effektiva. Hur kan vi då veta att vi inte gör mer skada än nytta?

Publicerad söndag, september 8th, 2013 i etik, Måns Magnusson, politik.

2 kommentarer

  1. Det är idag väldigt populärt att göra just denna typ av undersökningar. Problemet är att varje intervention då kräver en undersökning eftersom att lokal kontext är så viktigt i varje fall. Då blir frågan, hur mycket kostar varje undersökning? Detta är ju just Karims kritik av SIDA, så det är konstigt att detta här presenteras som något positivt.
    Dessutom är frågan, när anser vi att interventionen fullgjort sitt syfte? Ska undersökningen göras efter avslutat arbete, efter 1 år eller efter 5 år?
    Problemet som SIDA identifierar om att vissa insatser inte direkt går att bedöma är också hållbar. För det är ju uppenbart att det ”gamla” biståndet som mer gick åt att dela ut saker till människor inte var särskilt lyckat i alla avseenden.
    Därutöver är frågan om vad som är viktigast. Jag tycker global hälsa är viktigt, men utan institutioner som tryggar landets egna möjlighet att i framtiden ta om hand om sin hälsa är satsningar på detta bara att tillfälligt försök.
    Jag tycker det borde göras fler undersökningar, men att förkasta tidigare undersökningar som visar att bistånd inte bara skall vara pengautgivande tycker jag är motsägande och dumt!

Vad tycker du?