Sveriges vägval

Sverige var (eller ansåg sig vara) fram tills nyligen ett etniskt homogent land. Till skillnad från Storbritannien och Nederländerna, som haft flera generationer att anpassa sig till ett multietniskt samhälle, lider Sverige fortfarande av födslosmärtorna av det Nya Sverige. Svenskar har mycket svårare att förstå personer som pratar med utländsk brytning än britter. Svenskar har också mycket lägre tolerans för avvikande kulturella uttryck, både i offentligheten och på arbetsplatser. Icke-vita svenskar är fortfarande i stor utsträckning anställda inom yrken som de är överkvalificerade för, har lägre inkomst för samma arbete och diskrimineras inom rättsväsendet, bostadsmarknaden, sjukvärden och i kontakt med samhällets institutioner. Hur ser framtiden ut? Här är två möjliga narrativ. Jag har i hela mitt liv trott på den första. Nu är jag inte så säker längre.

En möjlighet

Året är 2023. “Andra generationens invandrare”, som de då kallades, växte upp i ett Sverige där deras föräldrar behandlades som skit. Men Sveriges starka välfärdsinstitutioner gav dem möjligheter att göra en klassresa. I synnerhet den avgiftsfria högskoleutbildningen och det generösa studiemedlet gjorde det möjligt för en hel generation 70- och 80-talister med högutbildade föräldrar från kolonierna att göra en klassresa. De blev ingenjörer, läkare, författare och journalister. Det var inte alltid en dans på rosor, och de vars föräldrar inte var akademiker hade det betydligt svårare. Men år 2020 fanns en etablerad och inflytelserik icke-vit medelklass i storstädernas villaförorter och innerstadsadresser. Dessa började utöva politiskt inflytande både lokalt och nationellt.

När Hamid Rafsanjani, lagman i Stockholms tingsrätt, inför sin familj i Bromma blev brutalt misshandlad av tre piketpoliser som blandade ihop honom med en misstänkt inbrottstjuv inleddes ett reformarbete av hela rättsväsendet. Hundratals poliser och åklagare sparkades, polisutbildningen reformerades i grunden, och ny personal med speciell kompetens, anställdes.

När överläkare Fatima Hariris mor nekades livräddande vård för att tolkar saknades på den avdelning där hon låg inleddes ett motsvarande reformarbete inom sjukvården.

Idag förekommer fortfarande diskriminering, särskilt på landsbygden. Men samhällets institutioner utgår inte längre från en vit medelklassnorm. Det innebär att gapet i förväntad livslängd, inkomst och inlåsningsfrekvens mellan vita och icke-vita svenskar har minskat. Boendesegregationen är fortfarande ett problem, men följer ekonomiska snarare än etniska linjer. Trots att en majoritet av de fattiga är icke-vita finns välfärdsstatens institutioner där och bidrar med ett skyddsnät som gör att möjligheterna till en klassresa för ett fattigt barn med föräldrar från Somalia är lika stora idag som de var för ett fattigt svenskt barn från Smålands inland på 60-talet. Svårt, men inte omöjligt.

En annan möjlighet

Året är 2023. Andra generationens invandrare, som växte upp i nedskärningarnas och lasermannens 90-tal, hade stora förhoppningar på att via högskolan göra en klassresa. Men de hade otur. När de letade efter bostad i början av 00-talet insåg de att bostadspolitiken hade avskaffats och att hyresrätter inte längre fanns att få. Samtidigt sålde storstäderna ut sina hyresbestånd till den vita medelklassen i innerstaden. Utan ett par hundra tusen till en handpenning eller ett svartkontrakt kunde de inte lämna sina förorter. När de senare kom ut på arbetsmarknaden, ofta med goda betyg och en stark revanschlust märkte de att deras chefer, födda på 40-talet, ofta hade mycket grumliga uppfattningar om icke-vita. De märkte också att arbetsmarknaden förändrats. De förväntades leva på korttidskontrakt, i jobbpooler, som egna konsulter och ganska ofta på a-kassa mellan jobb. Detta drabbade en hel generation, men de som hade kontakter hade det förstås lättare. Andra generationens invandrare, som de fortfarande kallas, hade inte dessa kontakter. Klassresan de hade hoppats på uteblev. Istället hamnade många av dem i de nya akademiska lågstatusyrkena. Sjuksköterska, lärare, socionom och journalist. Höga studieskulder, låga löner och låg status. Och det här var de som hade akademikerföräldrar.

De flesta “svenskar med utländsk bakgrund”, som de en gång i tiden kallades i statistiken, blev kvar i förorten. Skolorna, som hade utarmats på 90-talet, fungerade som förvaring snarare än som en möjlighet. De ungdomar som en varm sommar 2013 satte eld på bilar i förorterna fick aldrig en möjlighet att slutföra sina studier. Fattigdom, kriminalitet, drogmissbruk och segregation blev endemiska i storstädernas förorter. Den vita majoritetsbefolkningen, som aldrig kom i kontakt med förorternas bruna trasproletariat, upplevde inte längre fattigdomen som ett problem. De kunde inte se den, för människorna som var fattiga sågs inte riktigt som människor. Det var “huliganer”, “tälthäxor” eller “arga muslimer” de såg i nyheterna. Den generella välfärdsstaten vilade på ett viktigt fundament: en stark känsla av gemenskap i det homogena landet Sverige. När majoritetsbefolkningen insåg att deras transfereringar inte längre gick till fattiga blonda barn, utan till fattiga bruna barn, blev förespråkarna av den traditionella svenska välfärdsmodellen politiskt isolerade. Medelklassen ville inte längre betala för otacksamma “welfare mom’s”, ett begrepp som snabbt importerades från Ronald Reagans valkampanjer på 80-talet.

Sverigedemokraterna insåg snabbt att de kunde vinna den vita över- och medelklassen genom att sluta tala om “invandrare” och istället kritisera “bidragsfuskare”, “ungdomsligister” och “välfärdsmissbrukare”. Nu kunde de vinna stöd för en repressiv kriminalpolitik, radikala nedskärningar i den generella välfärden och stora skattesänkningar och förbättrad välfärd och ökad valfrihet för medelklassen. Fredrik Reinfeldt, som efter valet 2014 hade vägrat samarbeta med SD, ersattes i en intern partikupp av Tobias Billström, som mer än gärna satte sig i samma regering som de “nya” Sverigedemokraterna, nu ett parti med 15% av rösterna.

Idag, 10 år efter Husbykravallerna, är klassklyftorna i Sverige “normala” inom OECD. Men till skillnad från länder som Storbritannien, Irland och Australien så finns inga vita människor som är fattiga. Ingen talar om hudfärg längre – raser finns ju inte! Men alla “vet” att bruna människor är lata, våldsamma parasiter som fick en chans av Sverige men tog den inte. Och nu gnäller de på att “negerbollar” återigen säljs på Grand Hotells café.

Dags för en nyutgåva på hundraårsjubileet?2013-08-23 13.40.49

Publicerad måndag, augusti 26th, 2013 i Karim Jebari, politik, rättigheter.

En kommentar

  1. Politisk filosofi säger bl.a.:…….”När de senare kom ut på arbetsmarknaden, ofta med goda betyg och en stark revanschlust märkte de att deras chefer, födda på 40-talet, ofta hade mycket grumliga uppfattningar om icke-vita……

    Hela texten genomsyras av tolkningar och förklaringar som verkligen ger en mycket klar och tydlig bild av att det i själva verket finns mycket utbredda och verkligen också mycket – grumliga – föreställningar och generaliseringar också kring s.k. vita människor, vilket man i så fall skulle kunna benämna som minst lika s.k. rasistiskt.

    Så att vilja påstå eller antyda att det endast skulle kunna vara s.k. vita människor som hyser generaliserande föreställningar mot s.k. färgade människor är definitivt en myt.

    Alla människor har nog tendenser till att göra generaliseringar kring andra människogrupperingar.

    Japaner är så. Kineser är si. Dalmasar är så. Smålänningar är si. Skottar är så. Engelsmän är si. Vita är så. Svarta är si. Gula är så. Röda är si.

    Och så vidare, et cetera m.m.

    Det medför att det egentligen inte någonstans finns någonting som man kan kalla för rasism eller för diskriminering.

    Det finns endast alla olika människors tendenser att föredra människor som liknar dem själva före dem som inte liknar dem själva.

    Och det är liknande tendenser för absolut alla olika slags människor runt hela jordklotet.

    Sådana tendenser och behov ger möjligheter till hemmakänslor, och möjligheter till ömsesidig identifiering och bekräftelse genom just likheterna.

    Det är också liknande inklinationer och behov för absolut alla olika slags folk och människor runt absolut hela jordklotet.

    Sådant behöver visas hänsyn och förståelse.

    Om man vill vara människovänlig alltså.

Vad tycker du?