En berättelse om vårt land

För fyrtio år sedan kom den första stora icke-europeiska flyktinggruppen till Sverige. Det var tusentals chilenare som flydde från militärdiktaturens förtryck. De välkomnades med öppna armar av oss för vi hade hade nyligen valt att lämna rastänkandet bakom oss. Vi hade bestämt oss för att adoption inte förorenade den svenska folkstammen, och vi hade tvingat det där forskningsinstitutet i Uppsala att byta namn.

Det nya Sverige var ett solidariskt Sverige, ett antirasistiskt Sverige som engagerade sig för tredje världens folk. Chilenarna fick sällskap av andra människor från Latinamerika under hela sjuttiotalet. Över åren fortsatte människor att komma till Sverige från krig och tortyr. Mellanöstern, Balkan, Östafrika, Afghanistan. Men så hände en sak. Vi började förstå att människorna vi hjälpte skulle stanna här, och att de skulle förändra det svenska samhället, samtidigt som de själva förändrades. Detta var oacceptabelt för många. Visst, vi ville gärna hjälpa. Men vi ville inte att våra traditioner, vårt samhälle skulle förändras. Vi visste ju att Sverige var det bästa landet på jorden. Vi hade ett homogent folk, en stark gemenskap och världens bästa välfärd. Om dessa saker förändrades, kunde det bara ske en försämring.

Därför började vi prata om “integration”. Men vi menade “assimilation”. Integration betyder att två ting sammansmälter och förändrar varandra i processen. Det höll på att ske. Men vi ville assimilera invandrarna, göra dem till svenskar utan att ge dem en möjlighet att sätta sin prägel på vårt samhälle. Ok, vissa av oss gillade maten. Och salsakurserna. Men när vi insåg att våra värderingar och institutioner, världens bästa, utmanades av utlänningarna, då kändes det inte ok.

Men tiden gick och en generation utlänningar som var födda i Sverige började göra sin röst hörd. Ja, det var så många av oss fortfarande såg dem. Visst, de pratade god svenska (ibland) och hade utbildat sig på svenska universitet. Men det var något hos dem som inte riktigt kände svenskt. De såg till exempel inte svenska ut. Och de hade konstiga namn. Och de skrev och sa saker som kritiserade Sverige. I och för sig så gillar vi alla att klaga på Sverige, men när de där unga tjejerna och killarna med mörkt hår och mörka ögon gjorde det, var det liksom inte lika kul. De klagade på det där arga, osvenska sättet. De borde ju vara tacksamma över att deras föräldrar fick komma hit, att de fick växa upp i världens bästa land och att svenskarna är världens mest toleranta folk.

Så just nu är det jobbigt. Varje gång vi drar ett roligt skämt, eller gör en skön reklamfilm om invandrare så blir de arga. Vi blir kallade rasister hela tiden, och det är också jobbigt. Några av oss börjar inse att det kanske ligger något i det. Att vår antirasism och solidaritet med tredje världen var ganska paternalistisk och alltid på våra villkor. Vi ville hjälpa, för det passade in i vår självuppfattning som moraliskt fulländade. Men när de kom hit, och började ställa krav, och ville bli behandlade som likar, då blev vi ledsna. Så nu brottas vår nation med dessa tankar. Och det är väldigt jobbigt, särskilt när såna här bilder dyker upp. Då skäms vi.

 

 

Publicerad lördag, augusti 24th, 2013 i Karim Jebari, politik.

Vad tycker du?