Recension: Homo Patologicus av Fredrik Svenaeus

Gästinlägg av Gustav Nilsonne, forskare i kognitiv neurovetenskap vid Stockholms Universitet och Karolinska Institutet

Alla lider. Att lida är en ofrånkomlig del av livet. Men med medicinska medel kan lidandet nu allt oftare lindras. När möjligheterna till behandling ökar träder medicinen in på områden där den tidigare inte haft räckvidd. Fler får diagnoser och behandling. Lidande som tidigare kunde ses som en oundviklig del av livet kan nu i stället betraktas som en sjuklig förändring. Skiljelinjen mellan friskt och sjukt förflyttas. Debatten om var gränsen skall gå berikas nu av Fredrik Svenaeus, professor vid Södertörns Högskola, med nyutkomna boken Homo Patologicus.

Svenaeus har filosofens utgångspunkt. Han angriper psykiskt lidande och undersöker vilka förklaringar vi kan använda för att begripa lidandet. Han belyser bland annat med personliga exempel hur diagnoser kan påverka människors sätt att se på sig själva och förhålla sig till sina hjärnors olika egenheter.

Att få en diagnos kan vara förlösande. Somliga, som undrar varför deras liv har varit så skrovligt eller så flackt, kan finna stor lättnad bara i att kunna benämna det tillstånd de lider av – ångestsyndrom, bipolär sjukdom eller vad det vara månde. I lyckliga fall kan diagnosen också leda till behandling och lindring. Men det är inte det som är Svenaeus huvudintresse. Hans huvudintresse är diagnosens betydelse när den lämnar det medicinska fackspråket och blir en del av vardagsspråket.

”Vilken diagnos är du?” frågar Karin Johannesson i sin recension av Homo Patologicus (DN 2013-05-16). Den som kan svara på frågan har antagit en sjukdomsidentitet. För hen är diagnosen en egenskap som ramar in tillvaron. Här är människan som vi återfinner i bokens titel. I stället för att definieras av sitt tänkande – homo sapiens – definieras hon av sitt förhållningssätt till lidande – homo patologicus.

Svenaeus gör i detta sammanhang ingen skillnad mellan vedertagna medicinska diagnoser och mer eller mindre hemsnickrade diagnoser som förekommer i populärmedia. Han ägnar till exempel ett kapitel åt ”högkänslig personlighetstyp”, en diagnos som man med uppbådande av stor generositet kan kalla för spekulativ. Svenaeus beskriver hur ett tidningsreportage om denna diagnos har kunnat förändra självbilden hos människor som känner igen sig i symptombeskrivningen. Han citerar kommentarer från internet som visar hur självbilden kan förändras när det vardagliga lidandet får en vetenskapligt präglad etikett. Det finns bl.a. beskrivningar av stark bekräftelse; den som förstår sin egen personlighet som ”högkänslig” kan i vissa fall ställa nya krav på omgivningens respekt för sin egenart.

Det är här boken har sin största styrka. Den belyser i ett skarpt sken hur människors identitet och självbild påverkas av medicinska diagnoser. Stora delar kan tjäna som nyttig påminnelse för behandlare om vad som kan hända hos en patient som får ett sjukdomsbesked.

Är det farligt att använda diagnoser för att förklara tillvaron? Svenaeus tes är att den medicinska vetenskapens förklaringar är otillräckliga. Men hans kritik är svepande och oprecis. I kapitlet om ångest rusar han hastigt igenom förklaringsmodeller längs hela linjen från att evolutionen har skapat vår hjärna sådan den ser ut i dag fram till livshändelser, fysiologiska förändringar i hjärnan, och mängden av en viss signalsubstans i en synaps, och drar slutsatsen att vi inte kan förstå ångest som patofysiologiskt fenomen. Men vi får aldrig veta vad han anser om aktuella neurovetenskapliga förklaringsmodeller. Modern teoribildning på området framhåller att människans förmåga att uppleva stress och ångest i avsaknad av ett direkt hot verkar vara kopplad till våra stora pannlober och deras förmåga att hantera abstrakta hypotetiska situationer. Pannloberna utövar en kraftfull reglering av djupare liggande områden i hjärnan som tycks representera fara och som leder till ökad vaksamhet, i första hand amygdala med vidhängande strukturer. Vilka brister som gör denna förklaring olämplig i Svenaeus ögon får man gissa sig till.

I stället för fysiologiska förklaringar anser Svenaeus att vi behöver sociala förklaringar. Han skriver att ”den biologiska psykiatrin på ett orättmätigt sätt skär bort det sociala sammanhanget i sin förståelse av människan”. Kritiken är riktad mot en vårdapparat som erbjuder korta läkarbesök och psykofarmakologisk medicinering. Här blandar Svenaeus emellertid ihop ett ansträngt sjukvårdssystem med neurovetenskaplig teoribildning. Vården försöker inte erbjuda någon metafysisk förståelse av människan och hennes villkor. Det den syftar till är just att trösta, kanske lindra, i bästa fall bota. Diagnoskategorierna är i detta fall blott grenar på ett beslutsträd: kan patienten hjälpas av medicinering? Behöver hen läggas in?

Svenaeus avslutande uppmaning till läsaren blir att ”vrida ur vetenskapstrasan” och återvända till humanistiska förklaringsmodeller. Vad detta betyder exakt är inte lätt att säga, och Svenaeus erbjuder blott en vink om att antik filosofi och Foucault kan erbjuda intressanta uppslag. Det är tråkigt att debatten stannar vid denna position. Påståendet att de förklaringsmodeller som ligger i vetenskapens framkant är sämre än andra behöver motiveras med en sakkunnig kritik som griper sig an detaljer. Först då kan diskussionen lyfta från den likgiltiga metafysikens mörka och dammiga kammare och ta sin rättmätiga plats i dagens ljus.

Publicerad onsdag, juli 17th, 2013 i etik, Gustav Nilsonne.

Vad tycker du?