KRIGETS VÄRLDAR: del tre

Samtidigt, i situationsrummet under Vita Huset

Presidenten satt i situationsrummet. Vid hennes sida satt säkerhetsrådgivaren och hennes stabschef. Två gamla vänner. De har känt varandra länge, väldigt länge. Hon erinrade sig det kaos som plågat landet under Vietnamkriget, demonstrationerna i huvudstaden och normupplösningen. Hon såg sig själv med vännerna framför tv-apparaten när de andlöst betraktade månlandningen, och hur de tjugo år skålade i champagne när Berlinmuren föll. Då var de lektorer i politisk ekonomi vid London School of Economics. De hade levt ett liv i en värld som hade förändrats snabbare än vad någon annan kunnat ana. De hade sett en mur som delade den civiliserade världen byggas upp och rasa, ett imperium kollapsa, en Union bildas och upplösas. De hade sett Federationens och Samväldets kapprustning och fruktat kriget mellan supermakterna som tycktes oundvikligt. Men de hade också sett en mänsklighet som i grunden förändrats av den teknologiska utvecklingen. Människor var delvis robotar idag, och robotarna var inte alltid lätta att känna igen. Till och med hennes gamle konservative vän hade delvis gjort en robot till en del av sin kropp. Och nu skulle de bevittna den allra sista stunden. Försvaret hade misslyckats. Generalen hade rätt. En extraplanetär agent låg bakom attacken. Och mänskligheten var dödsdömd. Vesta skulle skadeskjuta planeten i det som en gång varit Östtyskland. Kollisionen skulle skapa ett eldklot så stort att ingen punkt på planeten skulle vara förskonad från det fruktansvärda ljuset. Energin skulle smälta planetens mantel och förånga världshaven. Ett scenario bortom bibliska proportioner. Berg blir magma, luft blir eld, hav blir moln som blir plasma.

Hon vände sig trött till säkerhetsrådgivaren. Hennes tid var ute, men hon hadefått privilegiet att leva länge, och leva väl. Men hon hade aldrig tänkt på nuet, alltid arbetat för framtiden, för sina vänners och syskonbarns framtid. Hennes röst är tjock av sorg. ”Är Projekten klara och redo att verkställas?” Säkerhetsrådgivaren nickade sakta. Han hade inte sovit på flera dagar men hade en stridslysten lyster i ögonen. ”Madame President, jag har ett förslag angående Projekt Död Hand. Ingen önskar sig hämnd mer än vad jag gör. Men jag har bett våra analytiker att köra simulationer av den kinetiska projektilens effekt på Vesta. De tror att Projekt Död Hand kan bryta upp henne. Det skulle kosta oss alla projektiler, men det skulle ge oss en hyfsad chans till överlevnad.”

Presidenten tittade på honom. Hon hade känt på sig att han skulle säga just detta. Hon hade tänkt tanken. Men hade hon rätt att kasta bort mänsklighetens rättmätiga hämnd för en sådan liten chans att överleva? Det som skulle återstå av mänskligheten skulle vara en spillra. Den miljard som överlevde skulle snart reduceras till några få miljoner. Människan skulle bli ett djur igen, på sätt och vis. Den degeneration som en återgång till medeltiden skulle innebära var så outhärdlig att förintelse tycktes att föredra. Hur kunde man föredra tusen år av lidande och barbari framför omedelbar förintelse och rättmätig hämnd? Allt hon hade trott på, kämpat för, skulle vara förlorat. Förnuft, kultur, tradition; inget skulle överleva undergången. Hon kände blickarna från de två männen som varit hennes vänner så länge. De sa inget, men hon visste vad de tänkte. Hon hade länge varit känd som kvinnan av stål, som aldrig gav vika. Men i detta rum, med dessa två vänner som tjänat henne lojalt i alla dessa år, kunde hon tveka. Det var hennes privilegium. Hon tittade på sina händer, bleka och tunna av ålder. Hon höll mänsklighetens öde i dem. Hon tittade tillbaka på den gamle mannen som hölls upp av exoskelettet, och i mörkret kände hon att de alla redan var döda. De hade sett så mycket, levt så länge. Hon andades djupt och nickade till honom. Beslutet var fattat. Hon hade aldrig gjort en så stor eftergift. Men hon hade inte rätt att förvägra mänsklighetens dess framtid.

Samtidigt, nära månen.

Kaptenen betraktade med tillfredsställelse rapporterna över den framgångsrika hanteringen av mänsklighetens motmedel. De hade lyckat över förväntan. Varelsen studerade nu den mänskliga bosättningen på Månen. Frenetisk aktivitet rådde på ytan enligt skeppets långväga sensorer. Mängder av primitiva kemiska raketer hade planlöst landat över dess yta, samtliga i närheten av den minimala koloni som de kunde observera. Vissa raketer hade inte kapacitet att landa, utan hade bara kolliderat mot ytan. Den samlade bedömningen hos besättningens exobiologer var att människorna i kolonin inte skulle klara sig länge. Det var inte en permanent bosättning, utan bara en temporär rymdstation. Däremot hade oroväckande rapporter nyligen inkommit om mänsklig aktivitet i solsystemets fjärde planet. Kaptenen var inte expert i exobiologi, men förstod att en mänsklig bosättning på Mars hade all potential att kunna bli en permanent boplats för homo sapiens.

Trots att all evidens föreslog att Månen inte var av större militärstrategiskt intresse hade kaptenen en känsla att något viktigt var på väg att hända på just denna plats. Det fanns något som inte riktigt stämde. Kaptenens information tydde på att mänskligheten var uppdelad i två stora politiska enheter, som konkurrerade militärt och geopolitiskt. Mänskligheten var också en kortlivad art. Varje individ levde mindre än ett sekel. Detta var livsfarligt. Den korta livslängden innebar att nya idéer kunde uppstå och implementeras på mycket kort tid, och den politiska konkurrensen innebar ett selektionstryck som sållade fram livsfarliga kulturella mutationer. Kaptenen visste att det var ett misstag att underskatta en sådan art. Varelserna på kaptenens egen planet, Tau Ceti Sex-3 enligt människorna, hade sedan länge valt att avskaffa den naturliga generationsväxlingen genom att upphäva den process som fick kroppen att åldras och förfalla. Kaptenen hade sett åtskilliga sekler komma och gå, och hade under den här tiden ackumulerat en förmåga att se militärstrategiska mönster i skeenden. Med en snabb färgskiftning beordrade kaptenen en djupradarsskanning av Månens yta. Resultatet manifesterade i mitten av bryggan inför officerskåren. Två unga piloter bleknade i ett respektfullt erkännande för kaptenens intuitiva förmåga.

Människorna hade dolt ett vapen under månens yta, ett vapen som uppenbarligen var på väg att aktiveras. Tre analytiker började genast generera och eliminera hypoteser. Efter några minuter var det uppenbart för envar. Mänsklighetens hade ytterligare ett motmedel. Skulle de använda det mot asteroiden eller mot hemplaneten? För kaptenen spelade det ingen roll. Med en serie färgkoder signalerades slutgiltig undsättning. Motorerna på skeppet vrålade till när antimaterian exploderade i en kaskad av ljus. Accelerationen pressade kaptenen mot sin kommandostol, och snart hade den väldiga varelsen svimmat. Kanyler penetrerade hans ryggrad och pumpade hans kropp full med syrerikt blod för att hålla trycket uppe. Det sista meddelandet han skickade till hemplaneten var: ”underskatta dem inte”. Skeppet fortsatte att accelerera med sin avsvimmade besättning, mot magneträlsen vars missiler riktades mot den enorma asteroiden. Den lilla korvetten hade snart accelererat till relativistiska hastigheter, och i processen fullständigt krossad sin besättning.

Varelserna i bryggan var ättlingar till ett djur som värjde sig med ett gift mot större rovdjur. Giftet var inte dödligt, men orsakade stor smärta när det kom i kontakt med rovdjurets slemhinnor. Ibland kunde dock vissa av de mest fruktansvärda rovdjuren vara så hungriga och så desperata att de motstod smärtan och jagade de små giftiga varelserna ändå. I en sådan situation krävdes det att en, ofta flockens äldste, offrade sitt liv för resten av gruppen genom att punktera sina giftkörtlar och döda sig själv tillsammans med rovdjuret. När kaptenens skepp kolliderade med magneträlsen i halva ljusets hastighet gjordes ett liknande offer. Tungstenmissilen hade knappt börjat sin acceleration och flög i en långsam hyperbolisk bana i den kalla rymden. Nu stod inget mellan den fruktansvärda Vesta och mänskligheten.

Samtidigt, i ett skyddsrum i Virginia.

Renata Tarski har fått en uniform. Hon leder unga män och kvinnor in i skyddsrummet. Hon försöker hålla ordningen så gott det går. Hon vet att det här är en charad. Att skyddsrummets betong kommer att smälta. Hon får en ny order i sitt kommunikationsimplantat. Tarski rusar längs korridorerna, mellan rädda och nervösa medborgare. Hon stiger in i löjtnantens kontor. Där står en äldre kvinna med generalsbeteckning. Tarski gör honnör så gott hon kan. Generalen har intensiva ögon och är snaggad, hennes röst är lakonisk och hård. ”Mitt namn är General Corazon. Renata Tarski, vi behöver dig till en annan uppgift. Följ här. Nu.” Tarski kan inte annat än att skyndsamt följa den auktoritativa rösten. Hon leds in i en autonom militär helikopter. Helt plötsligt känner hon hur det bränner till i armen när en kanyl trycks in i den. ”Jag är ledsen för detta, Renata Tarski. Jag har ingen tid att förklara” generalens röst låter fjärran. Allt blir suddigt.

När Renata Tarski vaknar igen står hon redan upp. Hon bärs av generalen som tycks vara extremt stark. Hon står i en hiss, och hon har en känsla av att hon faller fritt. Om inte generalens stålgrepp höll henne uppe skulle hon ha ramlat. Yrseln avtar långsamt och hon inser att hon fortfarande färdas i hissen. ”Vart är vi på väg?” Generalen ler mot henne, vänligt för första gången. ”Du har valts ut för att få särskilt skydd. Du kommer att leva där andra kommer att dö. Vi har ett skyddsrum som kan klara sig. Välkommen till Arken.”

Publicerad måndag, juli 15th, 2013 i filosofi.

2 kommentarer

  1. 王逸2012 年 10 月 11 日游戏渠道:pp助手版幻想精灵区服:闪耀平原账号:gghollyID号:12160角色名:星空我的建议/想法:我觉得这个游戏的乐趣应该在于让玩家不停地探索不同精灵的搭配,技能的搭配等等,诸如练级,抓宠之类特别耗时间的还是尽量缩短些吧,可以考虑回复活力值的时间加长一点,打怪的经验和金钱大幅增加。像亲亲客服组之类的副本最好能让队长设置进入加入队伍等级限制,自动开始战斗和自动再次创建,然后创建了以后也能切出来干点别的。网友搜索里建议能加入占领搜索,自动过滤掉无法占领的人,比如等级过低的,最好能让玩家自己设定筛选等级范围,是否已经被占领,以提高占领的效率。卖掉已经升级过的装备最好能直接卖,而不用先降级到0级。带上的装备可以不占仓库位子,缓解仓位紧张的压力。另外,由于扩展了生命泉,所以一天十次的机会不如集中到一起好了。

  2. Jeg elsker grøn, men ikke lige de dystre farver.Jeg blev nu også temmelig skuffet over kataloget.Så trenden bliver heller ikke fulgt her ;0)

Vad tycker du?