KRIGETS VÄRLDAR: del två

Ett mörkt rum i en skyskrapa i centrala Washington DC.

General Corazon väcktes omilt av att hennes interna kommunikationsenhet signalerade ett larm av kod röd. Larmet åtföljdes av att en liten men märkbar dos adrenalin pumpades ut i hennes blodomlopp från den implanterade stridsdatorn. Hon klädde på sig på 10 sekunder samtidigt hennes interna corteximplantat uppdaterade henne. Presidenten hade beordrat ett möte inom 5 minuter. Hon svalde ett glas vatten och tvättade det rakade huvudet snabbt i handfatet. När hon steg in i hissen var överstarna Jackson och Hadley redan där. Dessa män koordinerade Federationens interkontinentala ballistiska missiler. Hon ansvarade för strategisk planering av missilförsvaret. Hissen förde de tre militärerna rakt ned till husets maglevstation. Där väntade redan en liten farkost som skulle ta dem direkt till Vita Huset. Hon var redan i kontakt med de resterande militärerna i presidentens säkerhetsråd. Försvarsministern var på väg. Samtidigt som maglevvagnen accelererade i en tredjedels G under tio sekunder uppdaterades hennes information. Även om hon var tränad för just en sådan här situation kunde hon först knappt tro det. Med osäker blick såg hon sina kollegor, som med sammanbitna käkar såg minst lika förvirrade ut. Hon hade alltid trott att hotet skulle komma från en fientlig nation, eller från en vanvettig terrorist, men aldrig från rymdens mörker.

Den tvära inbromsningen störde tillfälligt hennes koncentration när maglevvagnen stannade under Presidentens privata residens. Samtidigt som en skanner identifierade hennes unika retinamönster bekräftade hon säkerhetskontrollen med en privat kod. När General Corazon och hennes kollegor Jackson och Hadley steg in i hissen hade deras förvirring och förtvivlan omvandlats till en iskall målmedvetenhet. De var soldater. Hissen tog dem nedåt, till det nya säkerhetsrummet ett okänt antal meter under ytan. Det fick Corazon att tänka på sin tjänstebunker, och hon började göra huvudräkningar om sannolikheten för överlevnad i den. Bunkern var byggd för att motstå en direkt träff med en bunkerpenetrerande atombomb. Lager efter lager av betong förstärkt med ett finmaskigt nät av stålkablar gjorde materialet som omgav bunkern både extremt hårt och extremt flexibelt. Upprepade, framgångsrika träffar med en kärnvapenstridsspets av Teller-Ulamdesign krävdes. Skyddsrummet var förankrat i berget med fjädrar som kunde absorbera stora mängder seismisk energi. Men det här var inte en simpel vätebomb. Asteroiden hade en bekräftad diameter på femhundra kilometer, och en massa på två miljarder gigaton. Den närmade sig jorden med en hastighet av ungefär 260 000 kilometer i timmen. Den seismiska chocken från kollisionen med ett objekt av den massan och i den hastigheten var större än alla atombomber som tillverkats på jorden i hela mänsklighetens historia många miljoner gånger om. Inget skyddsrum som hon kände till var byggt för att klara en jordbävning som nådde 10 på richterskalan. Endast om de missiler som i detta nu gjordes redo för att bryta upp Vesta lyckades dela upp asteroiden i minst tre delar kunde hon överleva. Beroende på objektens storlek och var de föll hade hon åtminstone en 50 % chans. Det dög för en soldat, intalade hon sig själv. I nästa ögonblick var hon i säkerhetsrummet, och presidenten bad henne starta redogörelsen omedelbart.

Presidenten var äldst i rummet, och hade rykte om sig att vara konservativ både politiskt och personligt. Hon tillhörde den minoritet politiker som inte ännu skaffat sig en intern dator, och som konsekvent vägrat ta de vanliga kognitionshöjande drogerna. Trots det var det ett allmänt erkänt faktum att hennes analytiska förmåga endast kunde mätas i von neumann-skalan. Presidenten nickade till säkerhetsrådgivaren, en gråhårig man som bars upp av ett exoskelett och en passionerad lojalitet till presidenten, började lakoniskt redogöra för situationen. Säkerhetsrådgivaren och försvarsministern ansåg att ett simultant avfyrande av Federationens interkontinentala missiler förmodligen skulle få god effekt. Tredimensionella modeller av dynamiken projicerades i åhörarnas interna datorer och i presidentens gammalmodiga digitala glasögon. I detta nu förbereddes uträkningarna. En stor andel av Federationens befolkning förväntades överleva i skyddsrum. Strategiska förråd av förnödenheter hade setts över och utökats. Militären hade försatts i full beredskap och varenda skyddsrum på den västra kontinenten förbereddes för användning. Det skulle bli tufft, konstaterade säkerhetsrådgivaren med ett bistert tonfall. Men mänskligheten skulle klara sig. Just nu kördes simulationer av befolkningens reaktion på informationen för att bedöma den mest optimala tidpunkten för att meddela allmänheten.

General Corazon hade parallellt med analysen av dynamiken prövat en annan hypotes. Hon begärde ordet. ”Vad vet vi om skälet till denna kollision? Jag trodde att vi hade koll på asteroiderna.” Säkerhetsrådgivaren skakade på huvudet och tittade på Professor Misra, nyss anländ från NASA:s huvudkvarter. Professorn lyfte händerna i en gest av vanmakt. ”Vi vet inte. Vi trodde att vi hade koll. Vi håller på att studera möjligheten till ett kluster av mörk materia som kan ha rubbat asteroidens bana. En annan möjlighet är en serie kollisioner som var och en var för liten för att synas, men vars sammanlagda effekt kan ha varit att rubba asteroiden. Men allt detta tycks orimligt. Vi greppar efter halmstrån här.”

Generalen var ingen expert i astrofysik, men hon visste tillräckligt för att veta att de hypoteserna som presenterats var extremt osannolika. Hon vände sig direkt till Presidenten. ”Madame President, jag har en alternativ hypotes. Jag tror att asteroidens ändrade bana är en fientlig handling från en extraplanetär agent. Förra månaden bekräftade Sagan-interferometern att den tredje planeten i omloppsbana kring Tau Ceti Sex förmodligen hyser liv, eftersom spektrometeranalyser av planetens atmosfär visar på höga halter av syre, en gas som är mycket reaktiv och som under normala omständigheter kräver en nytillförsel. I ljuset av detta tycks hypotesen att en eller flera agenter från Tau Ceti Sex eller en annan himlakropp står bakom den här kollisionen inte lika osannolik som de konkurrerande hypoteserna. Om extraplanetära agenter lyckats styra om Vesta på det här sättet är det inte osannolikt att de också förutsett vårt nästa drag.”

Presidenten tittade en lång stund på generalen med sina mörka, intensiva ögon. ”Vad föreslår Generalen blir vårt motdrag?” Corazon Santiago vände sig sammanbitet mot de två andra generalerna i rummet. ”Jag föreslår två saker: dels att vi aktiverar Projekt Död Hand, och att vi verkställer Projekt Röd Santa Maria.” De två generalerna skruvade på sig besvärat när Presidentens blick föll på dem. Hennes ögon mörknade och en rodnad spred sig över hennes hals. Hennes röst var iskall och skar genom den kompakta tystnaden. ”Federationens President och överstebefälhavare uppskattar inte att hållas ovetande om militära projekt av global signifikans. Kan herrarna generaler förklara sig innan jag beordrar er avrättade för högförräderi?”

General Martinez ökade dosen betablockerare som administrerades av hans stridsdator innan han tog till orda. Han röst var artificiellt stabil och hans puls låg. Men under uniformen rann kallsvetten längs hans rygg. ”Madame President, Projekt Död Hand är ett hemligt militärt projekt vars syfte är att kunna utgöra ett effektivt avskräckande medel för en fientlig handling från en annan planet. Projektet godkändes av den föregående administrationen i strid mot våra överenskommelser med det Kinesiska samväldet. I ljuset av kinesernas framgångsrika och lagvidriga kolonisering av Mars gjordes det en samlad bedömning att vår nuvarande avskräckningskapacitet inte var tillräcklig, särskilt i ljuset av senatens ovilja att finansiera ett motsvarande koloniseringsprojekt. Projekt Död Hand är en lång magnetisk räls situerad på månens baksida som kan accelerera ett 50 ton tungt objekt till en tiondel av ljusets hastighet. En sådan kinetisk missil är av tungsten och så utformad att den skulle vid kollision med en planet kunna orsaka stor skada hos anläggningar djupt under ytan. En projektil i den hastigheten utlöser en explosion som motsvarar över hundra gigaton TNT, vilket motsvarar över hundra explosioner från en Tsar Bomba, den mest kraftfulla atombomben som någonsin detonerats. Systemet är automatiserat men inte ännu aktiverat. I teorin skulle missilerna kunna riktas mot det mål som general Corazon avser. Men givet att Tau Ceti Sex är sex ljusår bort skulle missilerna inte nå sitt mål förrän om sex decennier. Jag tror att min kollega kan bättre redogöra för Projekt Santa Maria.”

General Martinez vände sig mot General Paulsen, en lång och mager man som på något sätt lyckades se liten ut när han motvilligt tog till orda. ”Madame President, Project Röd Santa Maria är ett hemligt projekt att etablera en strategisk närvaro på Mars för att inte ge det kinesiska samväldet en strategisk fördel. De har redan nu lagt beslag på de flesta vattenreserverna nära ytan. De har dessutom hittat, enligt våra rapporter, tillräckligt med metallfyndigheter för att kunna expandera snabbt. Generalstaben ansåg det som nödvändigt att, i strid mot senatens godkännande, organisera en närvaro på Mars. Projekt Röd Santa Maria består för tillfället av en obemannad bas där semiautonoma industrirobotar förbereder mänsklig kolonisering. Inga astronauter har dock skickats än, och det är oklart om projektet kan aktiveras på så här kort varsel.” Presidentens ansikte var en stel mask, hennes kroppsrörelser återhållna. Med en sammanbiten ton närmade hon sig hotfullt. ”Hur i helvete har ni bekostat dessa projekt?”

General Corazon steg fram, och kommenterade med lugn röst. ”Armén tog under förra administrationen över kontrollen över den globala handeln med narkotika. Vi har lyckats tränga undan illa organiserade gangsters och milisgrupper. Ursprungligen var detta en plan för att underminera de organisationer som finansierar terror och andra destabiliserande grupper. Men vi insåg att pengarna kunde användas till att finansiera hemliga projekt utan att behöva få politiskt godkännande för dem. Men huvudsaken är att vi kan och bör aktivera dessa två projekt omedelbart. Om Vestas ändrade kurs är resultatet av en extraplanetär agent så är mänsklighetens fortsatta existens på den här planeten över. Vi kommer att veta detta om våra försök att bryta upp asteroiden misslyckas. Vi vet också att vår bas på månen inte kommer klara sig särskilt länge. Mars är vårt enda hopp, och vi vill väl inte att de enda kvarvarande människorna ska vara kinesiska militärer? Vi behöver också aktivera Projekt Död Hand. Om de extraplanetära livsformerna inte lyckas förinta varje form av mänskligt liv nu kommer de säkerligen att organisera ytterligare en massmordspluton. Vi kan inte förebygga den här attacken. Men vi kanske kan förebygga nästa.”

Ett vardagsrum i en villa strax utanför Washington DC

Renata Tarski sitter i sina svärföräldrars vardagsrum. Presidenten talar till nationen. Hon talar om nationens öde. Renata håller i sin pojkväns hand. Hennes svärföräldrar har en glasartad blick, som om de inte kan ta in vad som sägs. Presidenten säger att varje byggnad i hela Federationen kommer jämnas med marken. Presidenten säger att en asteroid som är otänkbart stor kommer att framgångsrikt krossas av Federationens och Samväldets samlade kärnvapenarsenaler. Samväldets president talar om vikten att jordens nationer enas för att bekämpa ett hot mot mänsklighetens existens. Rykten om asteroiden har förstås redan läckt ut på nätet. Renata Tarski hade inte sagt något, precis som professor Misra hade beordrat. Men det var hundratals personer där i NASA:s kontor i förrgår. Och nu visste alla det. Mänsklighetens framtid kan endast räddas med det som många uppfattat som dess största hot. Presidenten försäkrar att man kunde överleva i ett skyddsrum, att kalkyler förutspått att det största fragmentet från Vesta skulle missa jorden och att de två andra fragmenten skulle landa i havet. Därmed skulle den seismiska energin som fragmenten utlöste bli mindre än om de hade landat på berggrund. Men alla världens kuster kommer att slukas av tsunamis höga som Empire States Building. Städer längre in kommer att jämnas med marken av jordbävningarna som skulle följa. En global vinter kommer att sänka jordens genomsnittstemperatur med flera grader i några år. Men många kommer klara sig. Säger politikerna.

En militärbil åker förbi Renata Tarskis hem. Hennes familj får ett nummer. Ett nummer i det lokala skyddsrummet. Hennes pojkvän kallas in i armén samtidigt. Renata anmäler sig som frivillig. Efter att ha samtalat med militärerna känner hon sig stärkt. Vi kommer att klara detta. Vi står enade som nation, tänker hon. I nyheterna rapporterar en general att missilerna har avfyrats och att avgörandets ögonblick kommer snart. Mänsklighetens bästa markbaserade teleskop har sedan en dag tillbaka visat Vestas ärrade yta närma sig obönhörligt i en egen nyhetskanal. Nyhetsankaret berättar med en hysteriskt munter stämma om hur raketerna förväntas slita stora sjok av asteroiden i en koordinerad serie explosioner. Röda ringar markerar områden där missilerna, som hastigt försetts med hjälpraketer för att kunna frigöra sig från jordens djupa gravitationsbrunn, kommer att borra sig in. Asteroiden rör sig snabbt, över femtio kilometer per sekund. Solen går ned, men Renata Tarski och hennes familj kan inte sluta titta på asteroiden som sakta växer i deras vardagsrum.

När morgonen gryr är det dags. En hel planet väntar andäktigt på ögonblicket som mänsklighetens öde vilar på. Asteroiden är nu jättelik och enskilda detaljer syns på dess yta. Missilerna kommer att nå sitt mål inom några timmar. Helt plötsligt så rör sig något i Vestas koppärriga ansikte. Explosioner, dammoln som växer. En, två, tre, nej dussintals, nej hundratals dammoln uppstår på asteroidens solupplysta yta. Var och en är en raket, vet Renata Tarski. Var och en är en raket som någon annan avfyrat, mot deras raketer. Raketerna färdas framåt, bort från Vesta, närmar sig missilerna. Där exploderar dem, en efter en, i moln av damm. Renata vet att dammet egentligen är stora stenbumlingar och att molnet färdas i samma hastighet som asteroiden. Men det ser så overkligt ut. Ett flygande berg, ett orörligt moln av damm. Och så kolliderar atombomberna med dammet. En efter en sprängs de i molnet, tusentals kilometer från sitt mål. Kraftiga blixtar av ljus, hundratals blixtar får dammet att evaporera. Några få slår in i asteroiden, som obekymrat fortsätter sin marsch mot mänsklighetens blåa hem.

Publicerad söndag, juli 14th, 2013 i filosofi.

Vad tycker du?