KRIGETS VÄRLDAR: del ett

I det yttre Asteroidbältets mörker. Jupiter lyser nästan lika starkt som solen.

Kaptenen studerade skeppets logg i bryggans dunkel. Besättningen var, efter ett tillstånd av hypnotiskt töcken de tre senaste dagarna, helt vaken och vid sina arbetsstationer. Det tog ett tag att återhämta sig från tjugofyra års hibernering. Men nu granskade de bästa matematikerna i solsystemet att alla beräkningar var korrekta, för tredje gången. När misslyckande var oacceptabelt kunde man inte enbart förlita sig på en dator. Om uppdraget misslyckades skulle besked om detta dröja tolv år innan försvarsstaben kunde veta det. Och det skulle dröja trettiosex år till innan ett nytt skepp kunde anlända. På trettiosex år kunde mycket hända. Kanske skulle det vara försent då.

På tvåhundra år hade människorna utvecklat sin teknologi på ett skrämmande snabbt sätt. De hade gått från en industriell- fossilbaserad ekonomi till en solbaserad högteknologisk ekonomi med viss extraplanetär kapacitet. Om trettiosex år skulle de vara en potentiell maktfaktor i det interstellära grannskapet. De hade studerat människorna sedan de första radiovågorna nådde Tau Ceti Sex. Människorna var intelligenta, expansionistiska och mycket aggressiva. Deras evolutionära historia som jägare och samlare i ett ekosystem där de inte var topprovdjur i näringskedjan hade gett deras psykologi en närmast paranoid ängslighet. Kaptenen försökte föreställa sig den fientliga miljö som präglat mänsklighetens evolutionära förhistoria. Men det var svårt att till fullo förstå den konstanta rädsla som präglade mänskliga interaktioner som hans rapporter beskrev. Kaptenens egen art hade förvisso inte heller varit topprovdjur under den tid de endast levde som bestar. Men eftersom deras tidiga förfäder utvecklat ett starkt gift hade arten kunnat freda sig från andra rovdjur. Hans art hade aldrig gömt sig för andra arter. Den hade snarare framhävt sin giftighet genom att med klara färger varna potentiella rovdjur. Således hade kaptenens förfäder utvecklat en relativ brist på paranoia. Att en sådan skillnad kan vara så avgörande i intelligenta arters psykologi, reflekterade kaptenen för sig själv.

Varelsen lutade sig över sin monitor och bekräftade resultaten från beräkningarna. Dess mörka ögon glänste i bryggans dunkel, runt kaptenen satt en rad andra siluetter och räknade i tystnad. Trippel redundans var förstås nödvändigt när insatsen var så här hög. Tre rymdkapslar med fjärrstyrda semiautonoma robotmoduler landade på en liten asteroid, åtta kilometer i diameter. Kaptenen visste inte att människorna kallade stenen för 2045 Peking, men mycket väl det mest relevanta: att den lilla rymdstenen och var gravitationsmässigt låst till Asteroidbältets drottning: Vesta. Med sina 525 kilometer i diameter var den näst efter dvärgplaneten Ceres det största objektet i grannskapet. Döpt efter den romerska husmodersgudinnan skulle den spela en avgörande roll i kaptenens planer.

Tre piloter styrde med långsamma och bestämda kommandon de semiautonoma byggrobotarna. Solceller vecklade långsamt ut sig och började samla in den svaga strålningen från solen. Modul nummer två delades upp i två delar. Den första började bygga en fusionsreaktor. Den andra började samla ihop is från stenbumlingens yta. Samtidigt började den tredje modulen bygga den anläggning som skulle omvandla fusionsenergin till den mest kraftfulla lasern i solsystemet. Kaptenen vände sig till sina matematiker och betraktade deras arbete. De var samlade kring en tredimensionell hologramprojektion av solsystemet. Jordens omloppsbana var markerad, liksom Vestas. Jordens, solens och månens gravitationsbrunnar var även de markerade. Ny information från sensorerna kom in hela tiden, och snart kunde varje signifikant himlakropp och dess påverkan kartläggas. Kaptenen gjorde en gest som bekräftade matematikernas ansträngningar, och gick ned för att inspektera maskinrummet. Besättningen förväntade sig att bli inspekterade.

Asteroidbältet, intill Vesta. Två veckor senare

Kaptenen samlade hela besättningen på den lilla rymdfarkostens brygga. Robotarnas arbete var klart. Nästa fas i planen skulle inledas. Med en serie pigmentförändringar kommunicerade kaptenen att besättningen skött sitt arbete över all förväntan. Bredvid stod första officeraren och signalerade till piloterna att sätta igång lasern. Ett grönt sken flödade över rummet när den starka lasern ljudlöst tändes. Ljusskyddande filter skyddade åskådarna från ljuset av en tre exawatt stark laser som förångade stora klumpar av Vestas yta. Skeppet hade redan flyttats till ett behörigt avstånd. I princip var det redan klart. Kaptenen beordrade besättningen till halv beredskap.

Den förångade stenen låg som beräknat kvar på Vestas yta, som ett täcke av vitglödgad och otransparent plasma. Lasern skulle successivt öka energin i den vitglödgade plasman. Energin skulle få atomerna att kollidera med varandra och Vesta och slutligen flöda ut i rymden med fruktansvärd hög hastighet. Vesta hade på så sätt omvandlats till en raket, som över tid skulle rubba asteroidens bana och långsamt öka dess hastighet. Sakta men säkert skulle asteroiden falla in mot solens gravitationsbrunn, i kollisionskurs med människornas hemplanet. Kaptenen hade en detaljerad beskrivning av dynamiken. När det massiva berget av kisel, järn, bauxit och strontium kolliderade med Jorden i sjuttiotvå kilometer per sekund i en nittio graders vinkel skulle kollisionen vara en effektiv slutpunkt på den mänskliga civilisationen. Någonstans inom sig beklagade kaptenen mänsklighetens öde. Varelsen gillade inte att döda, och tanken på att precis ha dödat tio miljarder personer vägde tungt. Det var nödvändigt, tänkte kaptenen för sig själv. Rådet hade aldrig godkänt uppdraget annars.

Människorna antogs verkställa motåtgärder. Dessa måste neutraliseras. Matematikerna var klara med sina statistiska prognoser. Kaptenen riktade sin uppmärksamhet mot de nya ekvationerna och studerade dem noggrant.

Jorden, Den Atlantiska Federationen, Virginia. Ett anonymt myndighetskomplex i julivärmen.

Klockan är sex på kvällen och Renata Tarski plockar ihop sina tillhörigheter från kontoret för att lämna över till kvällspasset. Hennes dag har varit extremt händelselös. Monotonin har börjat irritera henne på allvar. Hon hinner nästan aldrig ägna sig åt sitt forskningsprojekt. NASA, som finansierar hennes forskning, har en bysantinsk administration som tar stora mängder tid i anspråk att navigera. Tarski kan inte ens uppdatera drivrutinerna till sitt chattprogram utan att fylla i en blankett. Hon har jobbat halvtid för NASA:s projekt Spaceguard, vars uppgift var att katalogisera och hålla koll på varje större asteroid i solsystemet, i mer än ett år. Numera var det för det mesta ren rutin. Ibland fick man justera en omloppsbana lite grann, eller studera dynamiken i kollisioner.

Tarski sitter just och begrundar sin tillvaro som bortglömd doktorand i astrofysik när ett mjukt ljud från datorn meddelar om en anomali. Varningssignalen visar att det rör sig om en typ I anomali: ett objekt är mer än tre standardavvikelser från den beräknade banan. Ingen har hört den signalen på mer än tjugofem år. Sannolikheten att det ska inträffa är astronomiskt liten. Tarski sätter sig omedelbart ned och bläddrar igenom informationen som datorerna samlar och organiserar. Asteroiden Vesta är borta. Hur är detta möjligt? Hur kan en enorm asteroid bara försvinna från sin bana? Inga kollisioner av den nödvändiga magnituden hade förutsetts. Allteftersom insikten sjunker in fryser Tarski till is. Håren över hela hennes kropp reser sig när hypoteserna haglar. Hennes puls dränker hårdrocksmusiken i bakgrunden. Svetten från hennes händer får henne att tappa den tomma kaffekoppen. Den brister över skrivbordet i en skarp knall. Med darrande händer slår hon telefonnumret till sin chef.

Kontoret i NASA:s Spaceguard-flygel surrade av intensiv uppmärksamhet. Fysiker från hela byggnaden gick igenom observationsdata i en frenetisk jakt efter en försvunnen asteroid. Mängden människokroppar överväldigade luftkonditioneringssystemet och började pressa upp temperaturen och luftfuktigheten. Det frenetiska hamrandet på anakronistiska tangentbord överröstades av ilskna konversationer kollegor emellan. Alla var överens om att det som hade hänt inte kunde hända. Men flera oberoende källor bekräftade doktorandens initiala hypotes: en gigantisk asteroid hade försvunnit och var spårlöst borta. NASA:s direktör hade meddelats. Alla resurser skulle nu ägnas åt att hitta det försvunna berget. Nya datorer som kopplades till satelliter och markbaserade teleskop bars in. Ur kaoset började en ordning infinna sig. Solsystemet delades upp i zoner, och zoner tilldelades till diverse olika instrument att övervaka. Men solsystemet var stort, väldigt stor och väldigt mörkt. Professor Misra installerade sig själv som provisorisk arbetsledare och hostade korta lakoniska order till den ständigt växande skaran skakade fysiker och ingenjörer.

Publicerad fredag, juli 12th, 2013 i filosofi.

Vad tycker du?