MOLNEN

Kowalski vandrar hemåt med tunga steg från kyrkogården. Det är femte gången han har varit här, och han hittar tillbaka till tunnelbanan utan att lyfta blicken. Det är fem år sedan nu som Greta gick bort. Det har varit fem långa och svåra år. Saknaden som först var som känslan av att ha blivit stympad övergick till en utdragen och plågsam känsla av skuld, och av en ensamhet som blivit honom överväldigande. Greta var mer än bara hans hustru. Hon var hans livskamrat, och bästa vän. De var varandras spegelbilder, och största inspirationskällor. Utan Greta hade han aldrig haft modet att börja skriva. Utan Greta hade han aldrig fått de idéer som han numera hyllades för. Han hade inte skrivit ett ord sedan hon gick bort. Det var som om sorgen var ett paralyserande gift som gjorde det omöjligt för hans tankar att formas. Och sedan kom ensamheten. Kowalski var förvisso stilig, för sin ålder, men långt ifrån extrovert. Han skydde fester och folksamlingar. Han skydde de unga människor som ärligt och uppriktigt såg upp till honom. Han hade tackat nej till otaliga undervisningsuppdrag i litteraturvetenskap vid landets främsta universitet. Kowalski var en vanemänniska. Han hade vant sig vid ett enkelt liv, utan ansvar. Han hade vant sig vid Greta. Hur kunde han vänja sig vid någon annan?

Han kliver in i sin lägenhet, och en kvav och instängd lukt möter honom. Tystnaden är kompakt. Lägenheten är stor och ljus, med stora fönster och utsikt mot Mälaren. Men glasen är tjocka och dämpar allt ljud från yttervärlden. Längs väggarna trängs hyllor med böcker, rad efter rad. Han slår på ventilationssystemet och ett svagt surrande hörs, tills hans egen andhämtning överröstar även det ljudet. Den mörka mattan dämpar ljudet av hans steg. Han går in i köket och tittar på spisen. När Greta fortfarande levde drack hon alltid te. Kowalski alltid kaffe. Han brygger en kopp kaffe till sig själv och en kopp te till Greta. Medan han dricker det svarta kaffet ser han hur tekoppen framför honom långsamt svalnar. Greta drack alltid sitt te medan det fortfarande var varmt. Väggen mittemot är full av böcker, några är hans egna. Förut flödade orden i honom. Idéerna forsade fram i en flod som inte kunde stoppas. Numera är det tyst. Han suckar och sätter sig framför datorn, en uråldrig relik från hans ungdom på 10-talet. Det anakronistiska äpplet påminner honom om en tid då han fortfarande entusiastiskt intresserade sig för ny teknik. Han minns hur han tänkte att han aldrig skulle bli som sina föräldrar, teknikfientliga stofiler fjärmade från utvecklingen. Nu sitter han själv där framför en artefakt som dagens ungdomar knappt skulle känna igen och hamrar långsamt på ett tangentbord i plast.

Ett nytt mail meddelar honom att hans beställning är på väg. Plötsligt minns han. Och minnet får honom att skämmas. Han har köpt en ny hustru. På sätt och vis. Dagens moderna robotar är, enligt produktrecensionerna i de stora dagstidningarna, mycket verklighetstrogna. En robot är i princip omöjlig att särskilja från en människa, både vad gäller utseende och beteende. Men robotar är inte människor. Robotar kan köpas och säljas, och programmeras. Robotar visar känslor, men har inga. En robot tycks medveten men är det inte. En gång i tiden hade Kowalski blivit så inspirerad av idén att han hade skrivit en roman om den moderna definitionen av kärlek. Men nu ser han bara en flyktväg från ensamheten. En robot är på väg. Hennes namn är Oliwia. Kowalski börjar nervöst och frenetiskt att städa lägenheten. Han rakar, tvättar och kammar sig. Han tar fram sin bästa kostym, och stryker sin finaste skjorta. Samtidigt som han kämpar med slipsknuten ringer det på dörren. Hon har kommit.

Oliwia är vackrare än vad han någonsin hade kunnat önska sig. Och har ett sätt som får honom omedelbart att slappna av. Hon är i hans ålder, men har en ungdomlig lyster i ögonen, en som antyder nyfikenhet och livsglädje. Han hade fruktat att hon skulle upplevas på det stela och konstiga sättet som robotar porträtteras på i populärkultur. Men Oliwia är precis som en människa. När han ser henne i ögonen ser han bara ett lugn och en självsäkerhet som kontrasterar mot hans nervositet och rädsla. De sitter ned vid hans köksbord och dricker te och kaffe och samtalar. De pratar och pratar och Kowalski minns helt plötsligt hur det är att samtala med någon igen. Och han finner att han inte har glömt hur man skrattar, och mitt i alla dessa upptäckter så glömmer han bort att tiden går. Tekoppar byts ut mot vinglas som åtföljs av smörgåsar när solen går upp. Och Oliwia älskar hans omelett samtidigt som hon skrattar åt hans surdegsbröd. Hans bästa skjorta är skrynklig och hans kostym är fläckig av vin. Men han är lycklig. När han vidrör hennes kind och kysser henne har han glömt att hon inte är en människa.

De sover hela dagen och vaknar i skymningen. Hon ska till sitt jobb på KI och han ligger kvar i sängen, tills längtan efter kaffe drar upp honom. Han kliver upp och sätter sig vid köksbordet. Till ljudet av bryggande kaffe börjar han långsamt smälta vad som sker i hans liv. Allt känns overkligt. Kan en tillvaro förändras så snabbt? Kan en robot kännas så mänsklig? Kan man älska en robot? Kan en robot älska? Och kan det kallas kärlek om roboten inte har ett val? Människor har en fri vilja, vi fattar våra beslut själva. Oliwia är programmerad att älska honom. En sådan kärlek är inte frivillig, utan determinerad av en ingenjör. När Greta förälskade sig i honom var det för att hon lät sig bli förförd av hans blyga och tafatta kärleksbrev. Greta valde honom. Oliwia blev vald, hennes karaktärsdrag noggrant skräddarsydda på leverantörens sajt. Hennes utseende i detalj utformat av en designer, hennes känslor omsorgsfullt programmerade av en datalog.

Kowalski dricker sitt kaffe. Han reflekterar över sitt reflekterande och hånler åt sin egen neuroticism. Varför filosofera över detta? Vad spelar det för roll att Oliwia är en utsökt designad maskin? Hon talar, tänker och älskar som en människa. Vad spelar det för roll hur hon blev till? Han är en ensam man, som har förlorat allt. Kan han inte vara tacksam för det han har? Kan han inte acceptera att livet ibland förvånar en? Skymningen blir natt och köket blir mörkt. Han reser sig och tänder ljusen. Han hämtar papper och penna. Han tar fram en skål oliver och en öl. Oliverna är salta och en aning syrliga.

Kowalski skriver. Först skriver han ned sina tankar om Oliwia, för att liksom bli av med dem. Sedan fortsätter orden. Han inser snart att det han skriver inte duger, att det måste slängas. Men det spelar ingen roll, inte just nu. Han skriver på ett sätt som han inte förmått göra på fem år. Handen värker, ölflaskorna blir fler. När han reser sig för att gå till toaletten har hans leder blivit stela och natten blivit gryning. Han städar köket, tvättar sig och läser det han har skrivit. Det är banalt, det är klyschigt. Men det är någonting. Med stor tillfredsställelse river han sönder pappret. Det var länge sedan han slängde en text. Han sover hela dagen, märker inte Oliwias kropp som kryper in under täcket vid hans sida.

De vaknar upp tillsammans, älskar med varandra för andra gången, äter frukost på sängen. När Oliwia beger sig till sitt jobb är solen en röd strimma på himlen. Kowalski klär sig långsamt och beger sig ut. Han promenerar planlöst, kvällsluften är kall och välsmakande, det har precis regnat. Men himlen är klar. Kowalski känner sig lätt, som i en trans. Han tänder en cigarett, andas in och inser att han är lycklig. Insikten kommer långsamt, som om det var ett landskap som långsamt tar form bakom en dimridå. Men nu ser han det, klart och skarpt. Han fyller lungorna med cigarettens rök och nikotinet fokuserar hans hjärna. Han slänger cigaretten och går längs sjön. Det är fredagskväll och nyparfymerade ungdomar vandrar berusade till och från fester. Systempåsar klinkande, röster höga av självförtroende och segervisshet. Gräset är blött, och klargrönt i lyktskenet. I den tidiga kvällen är Venus den klarast lysande himlakroppen. Så vacker och kallt blå. Men bakom den fasaden döljer sig helvetet självt. Planeten vars namn är kärleksgudinnans är ett inferno av giftiga gaser, en urspårad växthuseffekt och ett krossande lufttryck. Venus. En motsägelse, ett mysterium.

Kowalski kommer hem. Han ser hennes skor i hallen. Han vill berätta för henne. Om hur han känner sig. Om Venus, om idén som han känner formas inom honom. Han ser henne i sovrummet. Hon hoppar till när hon hör dörren stängas. Han ser hennes ansikte formas till en mask av lugn. Hon döljer något. Men vad? Kowalski sväljer hårt. Hon kanske gjorde någon robotgrej. Det var kanske en reparation. Han kan inte sådant. Han är en man av ord, inte en ingenjör. Han vill veta, men vågar inte fråga. Hennes blick förråder inget. Tystnaden tjocknar mellan dem. Han kliver in i köket, slår på radion. Öppnar en öl. Långsamt ebbar spänningen iväg. De ler mot varandra, låtsas som om inget hänt. De samtalar om vädret. Hon berättar om sitt jobb. Hennes labb har på sistone gjort stora framsteg med att göra simuleringar av en schimpanshjärna. Kunskapen om hur skillnaden mellan människors och schimpansers kognition orsakas av de olika arternas gener har ökat explosionsartat de senaste åren. Snart kommer de att kunna veta hur man ökar kognitionen hos dessa djur med hjälp av genetisk programmering.

Kowalski berättar om sina idéer, om visionen han fick av planeten som en gång kallades för aftonstjärnan. De talar om möjligheten att kolonisera Venus. Kineserna sägs vara intresserade av att kolonisera Mars. Venus har hittills varit en omöjlighet. Men omöjligheten beror bara på att man har utgått från att en koloni behöver vara på en planets yta. Temperaturen 50 km över Venus yta är runt trettio grader Celsius och trycket en bar, i princip samma som jorden. Och eftersom atmosfären i Venus är så pass mycket tätare än jordens skulle en farkost fylld med tillräckligt mycket vanlig jordluft kunna flyta över molnen. Med dagens kolnanorörstrukturer kan tillräckligt stora farkoster byggas. En flytande bosättning skulle undvika många av problemen som en marsbaserad bosättning har, inte minst vad gäller gravitation. Venus gravitationsfält är i princip samma som jordens. De fortsätter diskutera de praktiska och teoretiska aspekterna av molnkolonin på Venus, och en berättelse om Molnstaden börjar ta form i Kowalskis huvud. Timmarna går och det blir gryning igen. Utmattade somnar de på soffan rusiga av vin.

Kowalski vaknar, och det är natt. Han har sovit hela dagen. Hon är på jobbet. Han sätter på en kopp kaffe och börjar gå runt i lägenheten. Idéerna börjar klarna. Han går in i sovrummet för att byta om, och märker att hennes kläder levererats i enlighet med kontraktet. Hon har tagit mer än halva garderoben. Vilken tur att han inte har så mycket kläder, tänker han för sig själv. Eller så mycket saker överhuvudtaget. Sedan Greta dog påminde allt i deras gemensamma lägenhet om henne. Det var därför han flyttade hit, och lämnade allt bakom sig. I den här lägenheten fanns bara det elementära. Och hans böcker förstås.

Molnstaden tornar upp sig framför honom. Under dess välvda tak pågår en konspiration mellan det lokala företaget och ett knarksyndikat. Företaget, som utvinner kol ur den koldioxidrika atmosfären uppmuntrar sin personal att missbruka en drog som är prestationshöjande. Men drogen driver vissa till att begå självmord. En av arbetarna börjar undersöka kopplingarna mellan dödsfallen och gangstersyndikatet, och upptäcker bit för bit hur allt hänger samman. Samtidigt kämpar arbetaren med sitt eget drogmissbruk, och de personlighetsförändringar som drogen medför.

Kowalski funderar och dricker kaffe. Han måste läsa på mer om psykoaktiva droger för att få en mer realistisk beskrivning av drogens verkningar. Kanske kan Oliwia rekommendera något nyare standardverk? Han ringer till hennes arbetsplats. En assistent svarar i telefonen. Han presenterar sig och förklarar sitt ärende. Assistenten svarar att Dr. Oliwia Daniele inte är anträffbar. Kowalski känner pulsen stiga. Vad står på? Assistenten försäkrar att det inte rör sig om någon fara, att Dr. Daniele fick ett plötsligt blodsockerfall, vilket inte är konstigt eftersom hon arbetat i flera timmar i rad i labbet utan att ta en paus. Hon borde vara på benen alldeles snart. Kowalski tackar och ber assistenten att be Dr. Oliwia Daniele att ringa hem. Han lägger på luren. Blodsockerfall? Han går till köket dricker ett glas vatten. Går till badrummet, sköljer ansiktet i handfatet. Kan en robot få blodsockerfall? Han går till sovrummet och sätter sig vid hennes sida på sängen. Det var här hon satt när han kom hem förut. När hon gjorde något som hon ville dölja. Han tänker tanken. Hon döljer något för mig. Men vad kan en robot dölja? Han öppnar lådan i nattduksbordet på hennes sida. Det är tomt. Han stänger det igen. Han ser sig själv i figurspegeln vid sovrumsgarderoben. Han ser en man i fyrtioårsåldern, med kortklippt snaggat hår, och väderbitet ansikte. Han är slank och senig, och har jämna maskulina drag. Han antar att han är vacker på sätt och vis. Men just nu är han förvirrad. Vad är det för sorts robot han har köpt? Det ringer på telefonen. Det är Oliwia. Hon säger att hon mår bra, men nämner inte blodsockerfallet. Hon säger att hon var upptagen i labbet. Att hon kommer hem snart. Kowalski nickar, sväljer. Kowalski lägger på långsamt. Han går tillbaka till nattduksbordet. Han öppnar lådan, och drar den hela vägen ut. Som han misstänkte var den ihålig. I hålrummet hittar han en ask. Han öppnar den. Den innehåller insulin. Tankarna rusar nu snabbare än vad han hinner processa dem. Han går till sin sida av nattduksbordet. Han ser på fotot där, en bild på sig själv och Greta. Men är inte Greta väldigt lik Oliwia? Och är inte bilden på honom väldigt olik honom? I handen har han en pipa. Men han har aldrig rökt pipa. Han går till vardagsrummet, till bokhyllan. Där finns hans böcker. Han smeker deras ryggar och känner sig lugnare. Hans hand faller på Arthur C. Clarkes 2001 – En rymdodyssé. Han minns när han som tonåring läste den och inspirerades att skriva sin första novell. Han tar kärleksfullt fram boken och öppnar den. Men det är inte hans namn som står där. Istället finns ett foto där, på en man som liknar honom. Är det samma man som är på fotot på hans nattduksbord? Med stapplande steg går han till sovrummet, lyfter fotografiet. Han lyfter upp det, jämför med sin spegelbild. Visst är det han. Men så ser han datumet längst ned i fotografiets högra hörn. Tio år sedan. Han tittar på sig själv igen. Han tycks inte ha åldrats en dag. Med darrande händer vänder han på det inramade foto och öppnar baksidan. På fotots baksida står ett namn. Simon. Inte hans namn.

Kowalski förstår till slut. Han ser sig i spegeln igen. Och då ser han den. Roboten.

Publicerad onsdag, juli 10th, 2013 i filosofi.

Vad tycker du?