RUMBLE IN THE JUNGLE

Kongo-Kinshasa, 2019-01-01

Atlas dog igår. Jag dödade honom. Egentligen är det inget att skryta om. Märkligt nog känner jag ingen ånger över det heller. Det var han eller jag. Atlas var apflockens oomstridde ledare. Han vägde ungefär som en normalstor man, hade enorma armar och en massiv kropp. Förmodligen skulle han kunna slita sönder en människa utan problem. Men apor slåss på ett synnerligen klumpigt sätt. När Atlas till slut utmanande mig gjorde han på det sätt som jag sett honom besegra alla andra aphannar i den här flocken.

Han ställde sig upp på två ben och skrek på mig med sin gälla röst med sina lungors fulla kraft. Han slog en trädgren mot en ihålig stock och trummade med händerna på marken. Jag kände visserligen min puls stiga, och munnen fyllas med blodsmak. Om en gallskrikande enorm schimpans inte triggar igång den minsta reaktion hos en är man väl onormal antar jag. Däremot kunde jag försäkra mig själv om att jag inte kunde förlora i närstrid mot Atlas. Jag hade ju studerat honom i två veckor redan, och väntat på denna utmaning. Det var bara en tidsfråga innan han skulle ge sig på mig. Jag hade noga observerat hans typiska sätt att utöva sin auktoritet på. Mycket skrik och teatraliska utfall. Men Atlas var bara en slugger i närstrid. Jag vet inte ens om jag ska kalla det en strid. Ett dråp är mera sanningsenligt.

Han närmade sig mig och skrek, hans två kompisar, jag kallar dem Amadeus och Wolfgang, flankade honom och väsnades ännu mer. Efter att konstaterat att deras patetiska cirkus inte skulle få mig att lämna platsen eller visa underkastelse gjorde Atlas ett utfall mot mig. Hans långa aparmar försökte greppa mig. Det var då jag högg honom med macheten. Vapnet gav mig bättre räckvidd och ett hugg räckte. Först märkte Atlas inte att hans buk var uppskuren, utan greppade mig i blind vrede. Snart såg han dock att hans inälvor fallit ut. Då tittade han på mig med sin dumma förvirrade apblick. Då högg jag honom i halsen. Bladet skar igenom den sega huden och de massiva halsmusklerna, bara ryggkotorna stoppade rörelsen. Jag var orolig ett tag att macheten skulle fastna. Men med en kraftansträngning slet jag loss den. Amadeus och Wolfgang var nu tydligt förvirrade. De växlade mellan att göra hotande skrik och visa underkastelse. Jag gjorde processen kort med dem. Jag samlade ihop flocken, resten av hannarna visade underkastelse. Jag har dödat Atlas, jag är ledare nu.

2019-01-04
I hela mitt liv har jag varit en udda figur, en ensling, en usling, ett föremål för andras löje, för deras nöje. Alltid tacksam, alltid tiggandes, alltid den som fått av andras generositet. Nu är jag gud. Det är en märklig känsla. Det har tagit mig en tid för att ens fatta vad som hänt, eller vad jag har blivit. Dessa apor är mina undersåtar, de ser upp till mig, för beskydd, för vägledning, för närhet och tröst. De fruktar mig, de älskar mig. De förstår mig inte, men jag förstår dem. De kan inte se i mitt inre, men jag ser allt. Jag äger dem och de älskar mig. Jag kan tala, de är stumma. Fram tills igår var jag oskuld i två bemärkelser. Jag hade aldrig dödat, och jag hade aldrig älskat. Idag är jag en annan person. En annan apa.
Minnet från stunden då jag förstod att jag inte var en människa förföljer mig. I labbet, i mitt lekrum. Jag byggde en pyramid med stora färgglada legobitar. Bredvid mig satt Lucy. Vi satt tysta, koncentrerade, och byggde tillsammans. Vårt samarbete var ordlöst effektivt. Våra små händer byggde och balanserade vårt mäktiga monument. Så tittade jag på henne, och kände för första gången kärlek. Jag lutade mig fram, rörde vid hennes arm. Hon log mot mig. Jag visste inte vad jag ville eller kände, men jag närmade mig henne. Men när jag kramade om henne så stelnade hon till. Ett larm ljöd. De vuxna kom. De var arga. De sa: du får inte. Du är annorlunda. Du är en annan sorts apa. Eller så sa de inte. Men det var vad de menade. Jag såg aldrig Lucy mer. Jag var tre år. Jag var annorlunda, och jag var ensam.

2019-01-05
Jag lär mig mycket om deras sätt att kommunicera. Inte deras språk, men kommunikation. På sätt och vis är de mycket lika människor. Ta två dussin människor, släng in dem i ett rum och förbjud dem att tala. Ganska snart kommer kommunikationen att bli tämligen intrikat. Det är det vi ser här. Min flock kan kommunicera farhågor, vrede, förväntningar, kärlek, ömhet, vänlighet, underkastelse. De kan hota, le, gråta. Men de kan inte förklara något. Jag har varit ensam i hela mitt liv. Nu är jag gud över mina fränder. Men är jag mindre ensam? Jag vet inte.

2019-01-07
Den här dagboken är min enda vän. Kan man vara vän med en apa som inte kan tala? Kan en stum apa verkligen vara något annat än en undersåte? I flocken finns en ung hona. Jag kallar henne Jasmine. Hon är vacker på apors vis, och en del av mig är möjligen förälskad i henne. Hon hade sin parningsperiod nu i veckan, och vi har idkat samlag frekvent. Samtidigt känner jag stor ömhet till henne. Hon är klokare än de flesta andra i flocken. Hon är den enda som kan knäcka nötter ordentligt, och den enda som visat intresse för mina verktyg. Jag har visat henne och andra unga flockmedlemmar hur man hanterar en machete, hur man gör upp eld. Men de fattar inte.

2019-01-14
Jag är en schimpans. Jag hatar att vara en schimpans. Jag hatar att jag vet att jag är en schimpans och att jag hatar att jag hatar att jag är en schimpans. Jag hatar att jag föraktar min art, att jag inte ser något värde i att vara ett stumt vilddjur. Jag hade hoppats att schimpansernas tillvaro hade haft en mening, ett värde. Jag hade hoppats att schimpanser hade varit lyckliga på sitt sätt, att de hade haft en kvalité som jag saknat. Jag hade hoppats finna någon sorts hem, eller någon sorts insikt i vad jag är. Och kanske att hitta något meningsfullt. Men jag har inte hittat någonting. Mina artfränder är dumma och aggressiva. Deras liv liknar historiska skildringar av mänskliga barbarers liv. Deras tillvaro saknar värde. Min naturliga tillvaro saknar värde. Jag hatar att allt jag har som har värde för mig har jag fått av människorna. Jag hatar människorna.

2019-01-15
Jag ville aldrig bli dyrkad. Jag är inte ens en bra ledare. Jag ville bara ha en vän, någon som förstod mig. Någon som inte tyckte att jag var “duktig”, eller som jag stod i tacksamhetsskuld till. Det här är bara meningslöst. Jag borde lämna flocken. Det här är bara så fel. Jag vet inte vad jag förväntade mig. Kanske att hitta hem, eller att förstå mig själv bättre. Kanske hade jag hoppats att finna svar på hur jag kan förhålla mig till min livssituation. Nu har jag blivit en parodi av mig själv. Kung Louise, den korkade och patetiska kungen över de korkade aporna. Jag är inte ens Kurtz, fruktansvärd och psykotisk, men ändå värdig på något sätt. Jag är bara en löjlig apkung.

2019-01-22
Jag har ännu inte lämnat flocken. Det känns fel att stanna, men vad ska jag göra hos människorna? Hos dem kommer jag fortfarande vara cirkusapan. Den roliga, duktiga apan som kan teckenspråk. Jag antar att jag är rädd för ensamheten. Är det så konstigt? Vem vill egentligen vara ensam? Vem skulle vilja vara mig? Nog för att jag är ensam här. Men ingen föraktar mig här. Ingen skrattar eller härmar mig. Ingen ger mig bananer eller frågar om jag har “rytmen i blodet”.

2019-01-23
Vi jagade småapor idag. Vi fångade tre stycken. Det är första gången jag äter rått kött. Det som förvånade mig mest var att det smakade så bra. Jakten var också nämnvärd. Det var de andra aporna som ledde den. De klättrar snabbare och tystare än vad jag gör, och hade uppenbarligen erfarenhet av jakt. Jag har en del att lära av dem.

2019-01-30
Tillvaron här ute är verkligen hård. En flockmedlem har ett infekterat sår, jag tvättade det med sprit, men det är oklart om han kommer klara sig. De andra aporna är ständigt sårbara för malaria. Själv sover jag under ett myggiftsimpregnerat nät. Jag har gett de andra i flocken avmaskningsmedel också. De fattar förstås inte vad det är, men de lyder mig. Jag hatar maskar, det kryper i kroppen varje gång jag minns när Jasmins yngste son drog ut en fet vit mask ur foten.

2019-02-06
Min flock verkar vara orolig över något. Man känner det på stämningen. Det kan vara ett rovdjur som är i närheten. Jag vet inte. De är på helspänn.

2019-02-06, ett par timmar senare
Det verkar som om en apa från en rivaliserande flock har rört sig i närheten. De andra aporna är mycket oroliga. Ingen vågar gå ensam för att samla ihop frukt längre. Jag tror att de kommer hålla sig i närheten under kvällen. Det här är mycket obehagligt.

2019-02-07
Vi har haft en mycket dålig natt. Barnen grät, och ingen kunde sova. Det här funkar inte. Vi måste hitta dem. Men hur? Jag vågar inte lämna flocken nu. Om de andra bara kunde använda sig av vapnen, då skulle de vara trygga. Jag har väldigt lite utrustning med mig. En pistol och en begränsad mängd ammunition. Macheten, och annan campingutrustning.

2019-02-07, ett par timmar senare
En hona saknas. Hon hade inget namn, och nu är hon borta. Den här vidriga djungeln är så tät att man knappt har någon sikt. Ljudet av insekter och annat så öronbedövande att man knappt hör längre än till nästa glänta. De är nära nu. Jag måste göra det här. Jag har ett ansvar. Jag dödade Atlas. Jag har parat mig med hans honor. Han hade skyddat dem. Inga mer ursäkter. De andra flockmedlemmarna har visat mig doftspåren efter den andra flocken. Jag har bestämt mig för att hitta dem. I natt, då de är blinda och jag har en ficklampa.

2019-02-10
Jag har fortfarande feber, men penicillinet har börjat verka. Huvudet gör mycket ont, men jag kan skriva nu. Jag fick ett bett på ena axeln, det blev förstås infekterat även om jag tvättade såret när jag kom tillbaka. Hela kroppen värker. Jag dödade alla, varenda en. De var magra och eländiga, de hade inga barn eller gamla med sig. De hade förmodligen redan svultit ihjäl. De tre första aporna föll över mig från ett träd, det var så jag fick bettet. Jag bländade dem med min ficklampa och sköt ned dem. Sedan dödade jag resten med macheten. Det var väldigt mörkt, och de som flydde kunde inte röra sig hälften så snabbt som mig. Djungeln är en farlig plats på natten.

2019-02-12
Borde jag känna skuld? Jag känner inget alls. Bara smärta i sidan. Människor dödar djur hela tiden. Varför ska jag vara mer moralisk än vad de är? För att jag är ett djur? För att de är “mina bröder”? Men de hotade mig och min flock. Min flock är viktigare än deras. Honan de dödade kunde ha blivit mor till mina barn. Skulle inte en människa döda en annan som hotade hennes familj? Flocken är min familj. Min efterblivna, stumma familj. Men jag har ändå ett ansvar. Jag är inte en mördare, jag skyddar bara min familj.

2019-02-13
Vi hittade hennes kropp igår. Eller det som var kvar av henne. Den andra flocken hade hunnit äta det mesta. De måste ha varit hungriga. Väldigt hungriga.

2019-02-15
Jag är på benen idag. Alltså måste jag än en gång fråga mig om det är rimligt att stanna här. Jag vet inte. Jag saknar att ha någon att prata med. Någon att diskutera med. Om jag bara hade någon att fråga om råd.

2019-02-27
Jag tror att Jasmine är gravid. Hon luktar annorlunda. Hon beter sig annorlunda. Hon kräktes i morse. Jag känner mig så dum för att jag blev så förvånad. Vi parade oss massor av gånger under hennes parningsperiod. Det är klart att hon skulle ha kunnat bli gravid. Men av ett märkligt skäl föll det mig inte in att det kunde inträffa. Kanske ser jag mig fortfarande som tillhörandes en annan art. Det här förändrar förstås allt. Om jag skulle få ett barn, så kan barnet ärva min intelligens. Min avkomma är början på slutet till min ensamhet. Hur kunde jag inte ens ha tänkt på den möjligheten? Jag kan bli Abraham till ett nytt folk. En ledare vars frö kan ge språkets gåva till mänsklighetens bortglömda kusin. Mitt barn ska lära sig att hantera mänsklighetens mäktigaste vapen, matematiken och dess djupaste lärdomar ska via litteraturen forma hans visioner. Mitt folk ska resa sig ur djungelns glömska och utmana mänskligheten. Jag måste förbereda mig för nedkomsten.
2019-03-29
Mitt barn dog i morse. Jasmine dog med honom. När jag skriver dessa rader har jag redan packat. Mitt hopp dog med dem. Jag återvänder till civilisationen jag vände ryggen. Vad var det som drev mig att komma hit? Jag kan inte längre begripa vad jag tänkte eller kände. Jag läser orden i detta anteckningsblock. Men de tycks skrivna av en främling. En otroligt naiv, korkad och övermodig främling. Mitt liv här är slut. Mitt nya liv, tomt på mening, börjar idag. Jag ser inte fram emot att genomleva det.

[Reuters, Kongo-Kinshasa, 2029-01-01]
Ett flertal byar i Katangaregionen har angripits av vad många bedömare tror rör sig om en ny rebellmilis. De nya rebellerna tycks vara särskilt hänsynslösa. Många av byinvånarna har slitits i stycken eller hackats till döds med knivar. Inga överlevande från attackerna har bekräftat uppgifterna, men personal från Läkare utan gränser har varit på plats och kunnat konstatera att massakrerna varit omfattande. ”Det rör sig om ett totalt krig, de skonar ingen”, säger Kinshasakontorets talesman Patrice Lumumba. Hos lokala byar har rykten om aggressiva apor beväpnade med knivar och andra lättare vapen cirkulerat. ”Dessa rykten är givetvis obefogade”, säger Patrice Lumumba. ”Vi vet att det är bara människor som är kapabla till sådan grymhet”.

Publicerad tisdag, juli 9th, 2013 i filosofi.

Vad tycker du?