DRÖMMAR I RYMDEN

Maria drömmer. Hon dansar i drömmen, i ett palats byggt av is eller kristall. Med höga torn och blankt golv. Musiken flödar runt henne och smeker hennes hår. En kvinna närmar sig, också dansandes. Hon ler och är mycket vacker. Det är något fel med hennes ögon dock. Maria virvlar runt och känner kvinnans skönhet virvla runt sin figur. En ljuv doft av blommor tycks omsluta de båda. Men kvinnans ansikte har förändrats. Det är av frusen is. Taket i palatset är försvunnet, och den iskalla rymden med sina bleka stjärnor blottas. Kvinnan sträcker ut sin hand mot Maria, som reflexmässigt imiterar denna rörelse. Kvinnans fingrar blir till nålar, långa vassa nålar, som hänger i genomskinliga plastslangar. Nålarna skjuts in i Marias arm, och det svider, det bränner av is när vätskan i nålarna pumpas in i hennes ådror. Ett bultande ljud dånar i hennes huvud. Mitt hjärta, tänker hon.

Maria vaknar i sin sovkapsel. Den trögflytande vätskan som skyddar hennes kropp mot G-krafterna har sugits undan. Hennes kropp har duschats av varmt vatten och hennes blod håller på att ersätta den vita vätskan som fyllt hennes kropp under hiberneringen. Slangarna som fyller henne med liv är röda, inte vita, konstaterar hon. Hon väntar långsamt tills den röda lampan i taket växlar till grönt. Sakta, prövande spänner hon sina muskler för första gången på sex år. Det går oändligt långsamt. Att greppa tag om handtagen kring sovplatsen tar henne mer än en minut. Trots att hon är tyngdlös pärlar sig svetten på hennes panna av ansträngning när hon kliver ur den behållare som varit både en livmoder och en sarkofag i nästan hundra månader. Det är första gången hon vaknar, konstaterar hon när hon på datorpanelen uppdaterar sin logg. Hon vet från sin träning att minnet kan lida tillfällig skada av långvarig hibernering. Hon svävar tyngdlöst till pilotenheten och slår in aktiveringskoderna för den kiselbaserade minnesmodul hon har i sin hjärna. Mikroprocessorerna som är distribuerade över hela storhjärnan och hippocampus interagerar omedelbart med hennes mentala processer. I hennes ögon projiceras plötsligt data och information om världen kring henne, både i diskreta grafer och som grafiska informationsfilter pålagda över verkligheten.

Med ett par korta kommandon skickar hon en signal till hembasen att hon har vaknat enligt planerna. Inga avvikelser finns att rapportera. Minnesmodulen aktiveras slutligen och börjar omedelbart ladda hem uppdateringar från Jorden, som sparats i skeppets dator. Samtidigt börjar mikrofibrerna i modulen att återetablera kopplingarna med Marias nervceller. Under loppet av en minut kommer minnena tillbaka.

Maria var den sista av de tre astronauterna att kliva ned i hibernering. De andra två, Pilar och Concepcion, kommer vakna om en respektive två veckor. Marias uppgift under denna vecka är att träna, äta, sova och uppdatera datan från sensorerna, samt göra rutinundersökningar på Moder, skeppet som bär en framtida generation människor till en fjärran planet. De hade känt till planeten länge förstås. James Webb-teleskopet hittade det redan 2022. Planeten, som när den upptäcktes gavs namnet Barnard fyra, var ungefär femtio procent större än jorden, och hade en atmosfär som bestod mestadels av kväve, koldioxid och helium. Eftersom den dessutom tycktes ha gott om vatten, både flytande och fruset, så tycktes den vara perfekt lämpad för kolonisering. Trots att planeten hade väckt stort intresse redan då, eftersom man hoppades på att finna extraplanetära intelligenser, hade man inte seriöst övervägt möjligheten att skicka iväg kolonisatörer. Efter att man med stigande fascination kartlagt och konstaterat att planeten kunde härbärgera liv, hade intresset snart dött ut då man misslyckats hitta spår av några som helst bevis för organiskt material. Sex ljusår var då ett omöjligt avstånd. Hundra år senare var situationen minst sagt annorlunda. Konstruktionen av en rymdhiss på 2050-talet hade lett till en storskalig kolonisering av solsystemet och mänskliga bosättningar kunde nu hittas i eller kring samtliga av himlakropparna av större intresse. Överbefolkning på Jorden, äventyrslusta, politisk prestige och resurshunger hade drivit på expansionen. På femtio år hade mänskligheten etablerat sig över hela solsystemet. Ett genombrott i produktionen av antimateria ändrade kalkylen ytterligare. Hittills hade rymdfarkosterna drivits av fusionsreaktorer och ibland av de gammalmodiga kemiska motorerna. Med antimateria kunde man plötsligt resa långa avstånd till riktigt höga hastigheter. Det var detta som lett att till att planerna för interstellär expansion lagts på ritbordet.

En resa i en tiondel av ljusets hastighet var givetvis en dyr affär. Trots att kostnaden för antimateria var endast en bråkdel av vad den varit under den tidiga rymdexpansionen, så krävdes så mycket bränsle till att accelerera skeppet till hundraåtta miljoner kilometer i timmen och sedan sakta ned skeppet med nästan lika mycket, att skeppet med nödvändighet måste bli litet. Samtidigt måste en koloniseringsstyrka innehålla tillräckligt många individer för att garantera en långsiktig genetisk diversitet och flexibilitet. Således fick skeppet, som fick det passande namnet ”Moder”, bära närmare tusen embryon i näringslösning, samt tre artificiella livmödrar för att kunna befolka den nya planeten med dess första inhemska generation. På detta sätt kunde man både garantera att de första generationerna bosättare på Barnard fyra var genetiskt friska individer, med goda förutsättningar att samarbeta, kommunicera och bygga en blomstrande koloni.

Tre astronauter, alla specialister i medicin, valdes efter en lång och omfattande process ut. I medierna kallades de ”mänsklighetens barnmorskor”. För att skydda astronauterna mot den förödande strålningen från Sol och Barnards stjärna och av de psykologiska effekterna av en resa som förmodades dröja sextio år tillämpades den senaste tekniken inom hibernering. Noggranna studier av olika djurs förmåga att bromsa upp sina metabolismer hade lett till en teknik som inte bara kunde försätta en vuxen människa i djup dvala under flera år, men också fördröja den personens åldrande med nästan lika mycket. Samtidigt var den tekniken nu så säker att psykologiska och fysionomiska konsekvenser var mycket sällsynta, om personen i övrigt var frisk och om proceduren övervakades ordentligt. För uppdraget att sprida mänsklighetens fana till ett närliggande solsystem passade hibernering alldeles utmärkt. I sina sovkapslar kunde astronauterna säkert skyddas mot strålning under ett tjockt täcke bly och bor, ett gel som kunde sprida ut trycket optimalt kunde minska skadorna av den snabba accelerationen till ett minimum, och skelettet skulle inte urholkas av den obefintliga gravitationen på skeppet. Det enda som krävdes var en kombination av droger och subtil elektrisk stimulering av hjärnan under sömnens olika faser. Det mest omfattande ingreppet bestod i att ersätta blod och andra kroppsvätskor av ett patenterat kemiskt ämne som helt kunde bromsa cellernas aktivitet. Men processen var inte riskfri att tillämpa över för lång tid. Därför hade man uppskattat att astronauterna skulle behöva vakna var sjätte år, och förbli vakna i en vecka.

Minnena har helt återvänt när middagen materialiseras i skeppets matprinter. Lager för lager byggs den av det biologiska material som finns lagrat i skeppets bioförråd. En varm, mörkbrun vätska med proteinklumpar och en oljig yta må ha varit oattraktivt för Maria under andra omständigheter, men kompenseras av den ljuva doften från buljongens aromämnen. Med en lätt darrning för hon sugröret till munnen och fylls av en varm och intensiv njutning av sin första måltid på sex år. Hon har valt ”köttstuvning” i menyn, och smaken är tillräckligt lik för att kunna lura en lekman. Efter den avslutade måltiden skriver Maria plikttroget meddelanden till sin syster, sin mor och sin kusin på Jorden. Det är lika mycket en mental övning som en försäkran. Men egentligen saknar hon dem inte. Hon har valt detta uppdrag i vetskap om att hon aldrig kommer återvända till Sol. Hon har redan skiljt sig mentalt från sin familj. Moder och dess besättning är hennes familj. Ett träningspass i enlighet med programmet följer, och Maria börjar känna en intensiv trötthet, och en längtan efter vanlig djupsömn. Efter ytterligare ett mål kan hon slutligen ge sig hän. Doften av rena bomullslakan, och känslan av välbehag omsluter henne när hon med ett leende avslutar sin första dag.

Moder färdas just nu snabbare än något annat skepp med mänsklig besättning har någonsin gjort. Trots att hastigheten böjer tid och rum på ett väsentligt sätt känns det märkligt stilla. Inget i utsikten över den iskalla rymden avslöjar att skeppet rör sig framåt. Inte heller finns ljud ombord. I en del av skeppet, närmast den motor som genererar energi för de livsuppehållande systemen och datorerna ombord, hörs ett svagt surrande, om man är nära, och håller andan. Annars är ljudet från hennes egen kropp och de rörelser hon åstadkommer de enda som hörs. Ibland kan ett meddelande från Jorden få panelen att lysa till, och ett mjukt klingande höras. Men det sker väldigt sällan. Maria finner sig själv sittandes och vid sina vänner i hiberneringskapslarna i timmar, och undrades om de drömmer. Hon ser datorerna vid deras sida, som konstant visar relevant hälsodata. Vid ett tillfälle visar Pilars EEG ett mönster som kan innebära drömmar. Maria böjer sig fram och öppnar sovkapseln, för att kontrollera att sensorerna sitter ordentligt. Gelén kring Pilar, som borde ha varit genomskinlig i en blå ton, har fel färg. Den är mjölkvit och ogenomskinlig. Maria känner hur pulsen ökar och svetten bryter ut i hennes ansikte. Hon för ned en hand i gelén och trevar efter Pilars kropp. Gelén är kroppstempererad, men en stickande känsla sprider sig i armen, som myror som kryper, eller kanske nålstick. I panik försöker hon dra ut armen, men upptäcker att den inte svarar på hennes kommando. Fingrarna kan hon med svårighet styra, men armens muskler är helt domnade. Gelén börjar klämma på hennes arm som om den ville dra ned henne i kapseln. Trycket är massivt, hon känner att den pressar luften ur lungorna på henne. I ett skrik tar hon spjärn mot kapselns kant och drar. Hon ser hur hennes ansträngningar får blodådror att bildas på gelens yta, blåa tjocka blodådror. Och de växer och blir tjockare för varje gång hon drar. Så hörs ett rivande ljud. Maria blundar i skräck. Och vaknar upp.

Svettig och andfådd stirrar hon på sina händer. Hon är fastsurrad vid sängen som vanligt, men en arm hade lyckats fastna mellan henne och selen som håller henne kvar i sängen. Hela armen kittlar när blodet flödar tillbaks till den. I halvdunklet kan hon se en svettdroppe sväva framför sina ögon. Hon drar upp selarna och svävar över till badrummet. Här tar hon fram sina blöta badhanddukar och torkar noggrant av sig svetten. Moder är mörk, bara lamporna från datorerna skapar ett dovt sken och vaga siluetter. Klockan är 03:26. Lokal tid, tänker hon för sig själv. Hennes interna hjärndator visar tider och väder från jorden på hennes inre ögondisplay. I relativistiska hastigheter tycks lunchdags i Delhi främmande. Maria går till matprintern och slår in kommandot för varm mjölk med ett milt sömnmedel. När hon dricker kan hon inte låta bli att undra om vad som fick hennes drömmar att te sig så konstiga. Hon registrerar sin puls, adrenalin, kortison och andra relevanta värden i Moders dator, så att den kan sammanställa en diagnos. Trots att hon har tränat för den här situationen, är kabinfeber inte ovanligt. Sömnmedlet börjar verka. Hennes ögonlock känns tunga. Hon kämpar sig tillbaka i sängen och somnar strax om.

Hon vaknar av att en signal från Jorden når Moder. Det är en prioritetssignal, vilket är ovanligt. Det är hennes första under de här tre dagarna. Hennes digitala modul rättar henne. Hon hade varit aktiv i fyra dagar, tre timmar och tjugofyra minuter, informerar den henne sakligt på insidan av synfältet. Meddelandet konstaterar att man nu var redo att skicka de moduler som skulle vänta på Moder vid hennes ankomst till Barnard fyra. Dessa moduler innehåller industriella replikatorer och robotar utrustade med den senaste intelligensmjukvaran. Ledningsstationen undrar om Maria vill inkludera något särskilt i modulen. Frågan tycks märklig. De hade diskuterat länge på Jorden om vad som skulle med i de förarlösa modulerna som skulle skickas. Man hade ju kommit fram till att de väsentliga delarna av modulen istället skulle inkluderas i Moder. Hade man nu ändrat sig på Jorden? Varför? Hennes digitala hjärna listar möjliga alternativ. Man kanske vill av politiska skäl skicka vissa frön och djurembryon som inte fanns med i Moder. Man kanske vill skicka mer sofistikerade robotmodeller. Man kanske har gjort ett genombrott i tillverkandet av antimateria och kan unna sig att skicka en modul för att öka sannolikheten för uppdragets framgång. Ingen av dessa alternativ hade en hög sannolikhet. Maria funderade, men ju mer hon tänkte på det, desto mer absurt låter det. Till slut skickar hon ett önskemål som kändes lika absurt. ”Gräddglass”.

Klockan är 07:29 och den artificiella dagen ska börja om en minut, uppskattar hon. Hon går ned mot matprintern och beställer sin frukost. Gröten är varm och dess klibbighet är hög för att förhindra den från att flyga isär. Bara tre dagar kvar tänker Maria. Sen blir det ingen mer mat på flera år. Gröten har en smak av kanel, och en sötaktig smak av mjölk. Kanelsmak finns inte i grötens program, vad hon kan erinra sig. Hon konsulterar programmet. Under koden för mjölksmak finns kanel, tvärtemot vad hon kunde minnas. Var det hiberneringen som förvrängde hennes minne? Hon konsulterar sin minnesmodul. Mycket riktigt. Hon hade ändrat programmet dagen innan. Hon laddar hem Moders fil om hiberneringens effekt på minnet till sin interna dator. Mycket riktigt står där att det narrativa minnet kan rubbas i upp till en vecka efter att hibernering avslutats. Särskilt kan svårigheter uppstå i att bilda nya minnen. Användare av långvarig hibernering rekommenderas att använda sig av en digital minnesmodul med adaptiv mjukvara. Hon ler snett när hennes interna dator torrt konstaterar att den var mer än kapabel att hantera bortfallet i kognitiv kapacitet.

Dagen följer programmet. Träningen får hennes tankar att klarna till, och hon noterar att hennes dopaminnivåer är högre än på hela veckan. Med ett trotsigt leende beställer hon kaffe från matprintern, trots att hennes dator varnar henne för att kaffe kommer sannolikt störa sömnrytmen. Hon ignorerar dataflödet på sin interna display. Det heta syntetiska kaffet är riktigt gott, men hon kan inte längre avgöra om det är godare än riktigt kaffe. Hon har glömt hur det smakar, i den här världen är syntetiskt kaffet det enda tänkbara. Hon känner hur pulsen stiger och konturerna i hennes synfält får ökad skärpa. Kaffet bränner hennes gom. Förvånat tittar hon ned på koppen med konsortiets logotyp. Kaffekoppen saknar lock. Hon har druckit direkt, som om hon hade varit på jorden. Med en förvånad blick tittar hon på den trögflytande vätskan, som långsamt driver uppåt. Dess klibbiga konsistens får kaffet att hänga ihop, men ändra form och sträcka ut sig framför henne, som ett djur. Hon får en bild för sitt inre att den formlösa vätskan liknar en fet katt hon hade sett en gång på Jorden. De var hennes kusins katt, men hon minns inte vad den hette. Hennes kusins namn undflyr henne också. Men kaffet ändrar form så snabbt att katten snart försvinner. Hon tänker att hon borde kunna se ett ansikte i de mönster och färgskiftningar som kaffet uppvisar. Men inga mönster finns där. Försiktigt samlar hon ihop kaffet i sin kopp, och hämtar ett lock. Kaffet är säkert nu, tänker hon och tittar mot Barnards stjärna, solen som är hennes mål. En liten röd sol, gammal och kall, med huvuddelen av sin strålning i den infraröda delen av ljusspektret. Deras jord kommer att vara en mörk plats, dess människor vana vid mörka varma kvällar.

Maria tittar på den himlakropp hon kommer kalla ”sol” resten av livet. Hon undrar vilka myter och berättelser som kommer att skapas om denna sol. Solen svarar med tystnad. Och mörkret sluter sig kring skeppet när dagen på Moders dygnsdator växlar om till kväll. Hon går till pilotdatorn och läser de senaste timmarnas data. Inga anomalier. Kursen autokorrigerades en smula av datorn för en stund sedan. Men korrigeringen var så liten att den knappt var märkbar. I tystnad läser hon av datan. Hon kan höra sin puls och sin andning. Stjärnorna framför henne är bleka och orörliga bakom det tjocka glasets strålningsfilter. Hon tänker på kollisionsrisken. I en tiondel av ljusets hastighet kan en kollision med ett objekt mer massivt än ett mikrogram vara förödande. Sådana objekt är inte vanliga, men sannolikheten att ett objekt skulle hamna i skeppets bana är åtminstone en procent. Det är en tillräckligt stor risk att tas på allvar. Sensorer som sveper skeppets kurs tio miljoner kilometer i skeppets färdriktning efter dessa mikroobjekt är dyra, men prisvärda. Skeppet har också utrustats med ett mycket starkt magnetfält som kan aktiveras på bråkdelen av en sekund om ett mikroskopiskt objekt skulle påträffas. Tanken är att kraftfältet ska förånga objektet så att det inte kan skada skeppet. Men kraftfältet är också så starkt att det kan förblinda en passagerare som stod vid fönstren, och tillfälligt rubba känslig elektronisk utrustning. Maria tittar ut i mörkret. Vad var sannolikheten att ett objekt skulle kollidera just nu? Försumbar, påpekar hennes interna modul. Hon ler, och känner plötsligt en stark önskan att se magnetfältet omsluta skeppet. Det skulle inte låta någonting, förstås. I rymden är explosioner alltid tysta. Men hon undrar exakt vilka ljud hon skulle uppleva när hennes interna modul fick en stöt. Innan sängdags går hon ett träningspass extra. Kaffet har gjort henne rastlös.

Maria vaknar på sista dagen. En vecka är snart avklarad. Bara nio kvar, tänker hon. Visst, vi kommer alla vara vakna i tre veckor innan vi når omloppsbana kring Barnard fyra. Men det kommer att vara annorlunda. Helt annorlunda. Tre veckor med en familj är inte som tio veckor i tystnad. Gröten smakar godare än vanligt, och hon tuggar långsamt. Fettinnehållet i maten är mycket högre än normalt, den har höjs successivt för varje dag. Gröten innehåller nu nästan femtio procent fett, och smakar söt mjölk och fet smör. Hon äter två portioner, som det står i programmet. Andra portionen är ännu fetare. Fettet bildar en hinna över grötens klibbiga yta, hinnan är lättflytande, men började klumpa ihop sig när den svalnar. Den är gul, och tjocka virvlar rör sig långsamt i skålen, som ormar som jagar varandra i en hink. Eller ålar? Hennes far brukade fiska ålar utanför deras sommarstuga i Halland. De var så goda och feta, kommer hon ihåg. Hon minns också en episod när hon som barn rörde en ål i en hink som hon trodde var död. Så sprattlade den till och hennes arm och ansikte blev kladdiga av ålens slem. Hon minns att hon blev rädd, mest av förvåning, men också för att hennes mor skrek så högt.

Hon vispar i virvlarna med skeden, och sörplar i sig gröten. Eller smöret. Smöret är hett, och har en märklig bismak av metall. Kan vara järnberikat. Hon kommer inte ihåg alla detaljerna i programmet. Men vänta. Vad hände med sugröret? Hon stirrar på gröten. Den beter sig inte tyngdlöst. Hon släpper skeden i luften. Den var tyngdlös, som väntat. Men hon har ätit med en gaffel hela tiden, inser hon. Och hon sitter inte längre i matrummet, utan på bryggan. Detta är droppen. Hon drömmer. Nu vet hon det. Hon går till sin sömnmodul, och försöker slita upp den. Men den är låst. Ett klart pling signalerar att modulen förbereder hennes nästa sömncykel, och kommer förbli låst i tolv timmar till, i enlighet med programmet. Med panikartade rörelser knuffar hon sig till Pilars sömnmodul. Den är också låst, i enlighet med säkerhetsprotokollet. Siffrorna på displayen visar att allt är som det ska. Hon går tillbaka till sin frukost. Märkligt. Så jag drömmer inte? Hon svävar över till tvättutrymmet och tittar sig i spegeln. Det är hennes spegelbild. Hon ler och vänder sig i profil. Drar fingrarna genom håret och fyller tystnaden med ljudet av hårets strävhet. Doften av hennes hår får henne att minnas hur det var att vakna i en säng på jorden, och känna doften av sitt hår på en dunkudde. I Moder finns inga dunkuddar. Så ser hon sig igen i spegeln. Just när hon ska definitivt konstatera att hon inte drömmer inser hon att hon borde tvätta sitt hår.

Den sista dagen går till att, i enlighet med programmet, mata in sina värden i datorn för att den ska kunna kalibrera hormondoserna i nästa sex års sömncykel. Programmet tillåter ett par timmars fritid mellan det sista träningspasset och förberedelserna inför hiberneringen. Hon sitter dessa timmar på bryggan och tittar på stjärnorna. Under en hel vecka har hon rört sig i en hundra miljoner kilometer i timmen, en tiondel av ljusets hastighet. Likväl så tycks hon inte ha rört sig alls. Hon fixerar blicken på en ljusstark och distinkt rödaktig stjärna. Betelguse, rapporterar programmet som lägger ett informationsfilter över hennes blick. Lika stor som Jupiters omloppsbana och rubinen i Orions axel. En ung, het och våldsam stjärna, men blek och tyst, sexhundrafyrtio ljusår från Sol. Ett ljusår är en grav, hade en svensk nobelpristagare skrivit för mer än hundrafemtio år sedan. Vad är då hundra ljusår? Eller sexhundra? Mänskligheten var på väg att kolonisera sin första stjärna. Skulle de någonsin nå Beteleguse?

Moders hastighet var förstås unik och enastående. Men just nu, i detta nu ser allting att vara så stilla. Och snart ska hon sova i sex år. Liksom förlamad av en känsla av orörlighet sitter hon där och stirrar på intigheten. I en farkost som susar fram genom tidsrummet i relativistiska hastigheter sitter en kvinna förunderligt stilla, med en drömmande blick fäst på avlägsna solar. Hon rubbas ur sin stilla kontemplation av en signal som meddelar att det är dags att kliva in i hiberneringskapseln. Sakta flyter hon tyngdlöst till kapseln. Där klär hon långsamt av sig och lägger kläderna i en plastbehållare. Hon fäster andningsmasken över ansiktet medan karet fylls av den klara blå vätskan som snart ska stelna till gel.

Hon för in kanylerna i blodkärlen i armvecken och förbereder sig för att känna den kemiska dåsigheten. I andningsluften finns redan lustgas, som får henne att slappna av och fnittra. Sömnigheten blir med ens överväldigande. Men där, var det inte ålar i vattnet? Klibbiga ålar? Omöjligt, tänker hon. Hennes interna dator är avstängd, ingen bekräftelse är möjlig. Ålarna ser verkliga ut. Vissa av drogerna som används är en smula hallucinogena, vet hon. Och nu upplever hon hallucinationerna. Eller drömmer hon? Var hon på väg att vakna? Ur Hiberneringen? Hur länge hade hon sovit? Tröttheten har förlamat hennes kropp, i panik ser hon sin kropp utifrån när den långsamt förmultnar. Köttet svartnar, håret faller av, ögonen torkar och spricker. Till slut kommer välsignelsen, mörkret. Och hon kan vila.

Maria drömmer. Hon flyter i rymden, fritt. Hon bär sin rymddräkt, och hon ser Moder närma sig. Skönt tänker hon, Moder är här. Med ens är rymden full av ljus och små virvlande stjärnor. Inte fjärran solar, men glittrande små kristaller. Sen blir kristallerna till fiskar. Färgglada guppys, självlysande fiskar, sjöborrar, små bläckfiskar. Hon vandrar i ett korallrev. Krabbor och snäckor och eremitkräftor virvlar runt i den varma strömmen. Hon känner det varma vattnet pressa kring hennes dräkt. Hon rör sig smidigt trots detta. Trollsländor och ålar kommer ur öppningar i korallreven. Och bläckfiskar som skiftar färg och sväljer de mindre fiskarna. Bläcket kring deras tentakler bli mörkare, hotfullare. Nu äter de inte fiskar längre, utan små nakna foster. Som simmar med sina navelsträngar, stora genomskinliga skallar och svarta små rovdjursögon. Fostren svärmar kring henne nu, små, hungriga rädda foster. Jag behöver ta dem till Moder, tänker hon. I Moder kan de överleva. Men de är för många och Moder är för långt borta. De suger sig fast vid henne. Navelsträngar slingrar sig runt hennes armar, små giriga fostermunnar suger på hennes dräkt. Navelsträngarna bryter snart igenom dräkten tänker hon. Hon känner att det rör sig i dräkten. En kladdigt sprattlande, och så smärta. Hennes armar genomborras av nålar när fostren tömmer henne på blod. De suger sig fast i hennes armveck och dricker för sitt liv, de växer och dricker och ögonen blir mörkare och större. Hon tänker, den här smärtan är bekant. Jag är på väg att vakna i sömnkapseln. Hon andas in och ut och ler åt smärtan, i viss trygghet om att den snart är över. Just när hon börjar tvivla på sig själv så vaknar hon igen. Sex år har passerat. Eller sextio? Är hon nu totalt sex ljusår från jorden eller en tiondel av det? Hon minns inte längre.

Hon tittar på datorpanelen framför sig. Hon konstaterar till sin förvåning att hon nu har rest i sextio år. Hon är nu nittiosex år gammal och har levt större delen av sitt liv i ett rymdskepp. Hon har inget minne av de tidigare vakna perioderna, minnet av drömmen är starkare. Hon fokuserar på drömmen, men även den försvinner i ett dunkel. Hon tittar på sina händer, de darrar av ansträngning. Vid pilotmodulen aktiverar hon sin minnesmodul. ”Laddar hem nya drivrutiner, var god vänta” står det. Hon ser sig om i skeppet. Hon vet att det här är rätt skepp, att det är Moder. Men hon vet inte hur det brukar vara. Pilar och Concepcion sover där. Bilder av ett tidigare liv flimrar till framför henne. Om drömmar, som kändes så verkliga. Och ensamhet, som kändes overklig. Om gröt, och kaffe. Hon minns Pilar från träningen på Jorden. Hon minns att Pilar var expert på psykiatri och på extrema miljöers påverkan på psyket. Hennes kompetens kommer verkligen komma till nytta, tänker Maria, och skjuter sig tyngdlöst till Pilars sida. Men något stämmer inte. Pilars sovkapsel är tom. Inga uppgifter finns om henne. Blind panik griper Marias hjärta. I sitt omtöcknade tillstånd trycks luften ur henne. Munnen blir torr och pulsen dånar i hennes öron. Hon sväljer långsamt och går mot Concepcións kapsel. Även den är tom. Med sammanbitna käkar tvingar hon sig fram till huvuddatorn för att kontrollera statusen hos de tusentals framtida personerna. Inga anomalier. Men var är hennes kollegor? Hon balanserar på randen till en avgrund som öppnar sig djupare och djupare. Svindel i insikten. Hon tar fram loggboken och kontrollerar vad som har hänt. Loggboken raderad av Maria Corazon Agrippa. För sex år sedan. Hur är det möjligt? Varför? Och var är hennes kollegor? Har hon mördat dem? Skulden blandas med vantro. Omöjligt. Men var är de? Skeppet är litet, hon skjuter sig fram i tyngdlösheten så snabbt hon kan ned i rummet där datorerna över vakar den enorma motorn. Det är tomt. Ett starkt gult ljus bländar henne. Hon har inte varit här sedan de började accelerera, ett halvsekel tidigare. Nu är motorn tyst och stilla, som en sovande björn. Med pulsen bultande i tinningarna tar hon sig fram längs reaktorhallens metallgångar. Inga spår. Hon återvänder till habitatdelen, och vidare in i växthuset. Växterna har inte vårdats ordentligt, och har växt sig runt de starka lamporna. De klamrar sig fast som hjälplösa barn, och släpper endast igenom ett mörkgrönt och skumt ljus. Luften är fuktig och en dofta av mögel sticker i hennes näsa. En luftpump arbetar dovt i rummet, och dess mörka raspande överröstas bara av dunkandet i hennes tinningar. Med en vettvillings frenesi letar Maria vidare. Förråden gapar tomma. Luftslussen är den sista delen. Hon går in i den, och stänger den massiva dörren bakom sig. Från det lilla fönstret ser hon ut i den kalla rymden. Är de där ute, någonstans, ett par ljusår härifrån? Rymden är tyst och kall, och ett svagt surrande hörs från lysrören. Hon svettas, och en bitter smak av fruktan och ångest fyller hennes mun. Hon ser handtaget som öppnar luftslussen till intigheten. Varför stängde hon dörren efter sig? Är det hennes öde att hoppa ut? Slängde hon ut sina vänner, sin familj här ut i tomheten? Inga svar finns att tillgå. Är det hennes öde att göra dem sällskap? En längtan infinner sig att dra i handtaget, och fara ut i kylan. Hennes svett skulle snart frysa till is. Hennes ögon och slemhinnor likaså. Luften i hennes lungor skulle sugas ut ur henne av vakuumet. Hon skulle svimma på några sekunder och dö strax därefter. Bevarad för all evighet i tomheten. Frystorkad till slutet, frånskild från livets kretslopp. Tanken lockar henne, drar i henne. Hon har levt mer än halva sitt liv härute, varför inte avsluta det här? Hon är en mördare. Hon förtjänar att dö. Inget spelar längre någon roll, ensamheten är nu total. Hennes hand fattar tag i handtaget och sliter bort säkringen. Hon tittar ut på stjärnorna igen. De är lika kalla och stumma som vanligt. Inte välkomnande, men inte heller dömande. De bara är där. Gigantiska, majestätiska solar som bränner bort oräkneliga mängder energi varje sekund, som bombarderar intigheten med ljus. Vissa av dem ger ljus till liv. De flesta inte. Hur kan något så vackert vara så meningslöst? Hon tar tag i handtaget. Biter ihop. I detta nu har lugnet återkommit. Och hon kan plötsligt tänka klarare. Hon minns drömmen hon hade. Fostren. Barnen. Mänskligheten. Moder behöver henne. Hon försöker svälja men munnen är för torr. En darrhänt hand torkar av ett svettigt ansikte. Hon för tillbaka säkringen. Och öppnar dörren tillbaka till Moder. Fostren behöver henne.

Maria vaknar upp. Minnena återvänder blixtsnabbt. Hon ler. Hon har klarat det sista simulationstestet. Den sista prövningen. Hon har visat för alla slutgiltigt att hon kommer klara av sitt uppdrag. Kapten Graccus gratulerar henne. Hon ska få äran att föra mänskligheten till sin första koloni i yttre solsystemet. Hennes namn kommer att bli förevigat av historien.

Publicerad tisdag, juli 9th, 2013 i Allmänt.

Vad tycker du?