Traditionell taxonomi vs. kladism

Traditionellt sett har den taxonomiska hierarkin varit ett ovärderligt instrument att klassificera arter och grupper av arter inom biologin. Homo sapiens är en art som tillhör familjen hominider som tillhör ordningen primater som tillhör klassen däggdjur och så vidare. Taxonomin har setts som strikt. Inga arter tillhör mer än en av varje högre rank, även om varje rank givetvis kan innefatta många underordnade grupper. Principerna bakom den taxonomiska hierarkin har varit de följande tre:

  1. Vi vill att vårt klassifikationssystem ska innehålla så mycket information som möjligt om enheterna i systemet. Alltså bör en art inkludera alla individer som är så lika som möjligt, genus bör inkludera de arter som är så lika som möjligt och så vidare. Därmed kan en given position i taxonomin säga oss på vilket den enheten förhåller sig till andra enheter inom taxonomin.
  2. Ett klassifikationssystem som visar oss hur arter är besläktade och hur olikheter kan uppstå genom förgrening och differentiering.
  3. Vi vill också att vår klassifikation ska återspegla trädstrukturen i ”livets träd”, genom att visa släktskap, förgreningar och fusioner av grenar (genom hybridisering).

Det är uppenbart att dessa mål är svåra att tillfredsställa samtidigt. Om en fenetisk systematik kan ge oss information om en art eller ett genus, så är det den fylogenetiska analysen som kommer att återspegla trädstrukturen. Enligt fenetisk systematik bör grupper av individer och grupper av grupper organiseras efter likhet. Men eftersom detta förutsätter det fenetiska artbegreppet, som få numera är anhängare av, har desto fler omfamnat den kladistiska systematiken, som utgår från det fylogenetiska artbegreppet. Den här uppfattningen står i många fall i konflikt med fenetiken. Enligt kladismen bör taxonomiska enheter inkludera det objektiva släktträdet. Dessa enheter bör inkludera alla individer och endast dessa i ett träd med samma gemensamma förfader. Dessa korrekt avgränsade enheter kallas för ”monofyletiska träd”. Till exempel så är kategorin ”reptiler” inte ett monofyletiskt träd, eftersom kategorin inkluderar krokodiler och ormar men inte fåglar, trots att fåglar och krokodiler är närmare besläktade än krokodiler och ormar.

birds_and_dinosaurs

Notera att kladister inte bara påstår att monofyletiska träd är rimliga taxonomiska enheter att studera, de menar att alla taxonomiska enheter som inte är monofyletiska inte refererar till en objektiv verklighet. Kladismen har alltså en metafysisk komponent. I den här bemärkelsen är kladismen revisionistisk, men å andra sidan så kommer varje form av konsekvent systematik att vara det. Så trots att en fenetisk analys tycks mer prima facie intuitiv så blir det snart uppenbart att begreppet ”likhet” inte kan ges en tillfredsställande definition. Beroende på hur man definierar likhet och olikhet är arter lika och olika på ett oändligt antal sätt. Där uppfattningar om likhet och olikhet är extremt beroende på våra subjektiva uppfattningar, är arters genealogi ett objektivt faktum. Det må vara svårt att veta exakt hur och när två arter förgrenades, men det är åtminstone klart vad vi talar om.

Den kladistiska analysen erbjuder även en metodologi för att studera evolutionsträdet. För att kunna avgöra hur nära besläktade två arter måste vi göra en bedömning av deras respektive egenskaper, men vilka egenskaper är relevanta? Kladister gör en distinktion mellan informativa och icke-informativa egenskaper. Primitiva egenskaper, alltså egenskaper som två arter delar med sin gemensamma förfader är icke-informativa. Likaså är egenskaper som är unika för en art. Däremot är egenskaper som två eller fler arter delar med varandra men inte med andra arter inom samma grupp är informativa, för dessa kan hjälpa oss att avgöra det evolutionära avståndet mellan dess olika arter. Med hjälp av den här distinktionen kan vi därmed undersöka om en gruppering är rimlig eller ej genom att tillämpa Ockhams rakkniv och välja den förklaring som gör minst antaganden i termer av utvecklade drag. Om vi till exempel skulle vilja placera delfiner och hajar i samma grupp och resten av däggdjuren i en annan grupp skulle vi behöva förklara hur delfiner och hajar utvecklat så många olika egenskaper. Det är en enklare hypotes att delfiner var landlevande däggdjur som utvecklat adaptationer för ett maritimt liv än hypotesen att hajar och delfiner är nära besläktade, men att delfiner utvecklat ett skelett, mjölkkörtlar, socialt beteende och andra typiska däggdjursdrag.

Om kladisterna har rätt är alltså den klassiska taxonomiska hierarkin illa ute. Enligt en kladistisk analys finns inga klara definitioner av begreppen ”genus”, ”familj” och ”rike”. Ett fylogenetiskt träd kan förgrena sig otaliga gånger, och olika förgreningsmönster i olika nivåer av trädet tycks inte ha så mycket med varandra att göra. Fåglar och krokodiler har en gemensam förfader som de inte delar med andra grupper. Det gör dem till enheter ”på samma nivå” i en bemärkelse, men med tanke på hur artrik gruppen fåglar är i jämförelse med gruppen krokodiler, är det oklart vad de har gemensamt utöver sitt gemensamma ursprung. Den fenetiska systematiken med sitt prydliga taxonomiska träd har således liten relevans i dagens biologiska analyser.

Publicerad onsdag, juni 26th, 2013 i filosofi, Karim Jebari.

En kommentar

Vad tycker du?