Tre moderna artbegrepp: fylogenetik

Förra inlägget diskuterade nyessentialismen. Låt oss nu undersöka fylogenetiken.

Det fylogenetiska artbegreppet har en viktig sak gemensamt med det biologiska artbegreppet: den betonar en arts historia. Men istället för att fokusera på en biologisk process (utbytet av gener) så anser fylogenetikerna att det är det historiska mönstret som utgör en arts natur. Arter är grenar i livets träd, som börjar med förgreningar och slutar med förgreningar eller utrotning. En individ är medlem i en art, inte i kraft av sin fenotyp eller genotyp utan i kraft av rätt sorts kausala relationer. En kausal relation är en extrinsikal egenskap och är därmed inte essentiell. Därför kan man inte betrakta det fylogenetiska artbegreppet som en essentialistisk teori. En art är en spatiotemporalt begränsad enhet, där individuella organismer är delar av en större helhet i kraft av att ha rätt sorts relation till en gemensam anfader. En art är alltså inte helt olik en individ, enligt den här teorin. En individs delar hör samman, inte i kraft av likhet utan av att de hör till samma spatiotemporalt begränsade entitet.

Det är viktigt att notera skillnaden mellan den här teorin och en essentialistisk teori om klasser. Om två individer delar samma essentiella egenskaper, så tillhör de enligt en essentialistisk teori samma klass. Det spelar ingen roll hur eller var ett stycke guld har uppstått till exempel. Om ett stycke metall har atomnummer 46 är det guld, även om det återfinns i Andromedagalaxen. Men enligt fylogenetikerna så skulle en perfekt identisk kopia av mig som producerats av rymdvarelser från Canis Majoris inte vara en människa.

Eftersom arter är individer får denna uppfattning märkliga konsekvenser. Dels blir relationen mellan en organism och dess art inte en individ/grupp-relation, utan en enhet/del-relation. Det innebär att en art som förgrenar sig upphör att existera. Anta att jag kunde dela på mig som en bakterie. Efter fissionen finns två kopior av mig som är identiska, men de är två olika ting. Eftersom en individ inte kan vara två enheter, och vi inte har några skäl att tro jag är den ena snarare än den andra individen, så måste jag ha upphört att existera och ersatts av två nya, kvalitativt identiska (men numeriskt distinkta) entiteter. Samma sak gäller för arter som förgrenar sig. Detta ger också upphov till komplikationer. När kan vi säga att en art har förgrenat sig? Vad är en förgrening? Varje reproduktiv händelse är ju en potentiell förgrening. Det är inte uppenbart att fylogenetiken själv kan ge oss svar på detta. Det är också oklart om det är just arter som fylogenetikerna pratar om. En population ”gren” i ett släktträd kan ju vara en ras, en familj, klan eller genus. Det här artbegreppet säger inte så mycket om vad som skiljer en art från andra nivåer i den taxonomiska hierarkin.

 

Publicerad tisdag, juni 25th, 2013 i filosofi, Karim Jebari.

3 kommentarer

  1. Sara skriver:ja te4nk vad ett par vita mjuxoykbr kan gf6ra. iof ett vitt nattlinne ockse5. men vem har vita mjukisar? okej, jag fick dom av mamma att ha he4r hemma, och hon i sin tur hade fe5tt dom av ne5n men aldrig anve4nt dom. se5, e5ter igen vem har vita mjukisar?!

Vad tycker du?