Planetär konsumtion

Betänk dessa två välkända konstateranden

• Vår planet har gränser för hur mycket stress den tål. Dessa gränser har beskrivits av Johan Rockströms forskargrupp på Stockholm Environment Institute. Det är uppenbart av deras beskrivning att rådande konsumtionsmönster inte är hållbara. Vi kan inte fortsätta dumpa kväve i insjöar, koldioxid i atmosfären och utrota djurarter i på det sätt vi gör idag.

• Vi är mycket dåliga på att veta vad som gör oss lyckliga. Våra hjärnor är programmerade att vilja ha. Därför är vår moderna konsumtionskultur organiserad kring principen att kränga grejer som vi begär. Men att äga ger oss väldigt lite lycka. Om vi jobbade mindre skulle vi ha mindre pengar att köpa grejer för. Men om vi hade mer tid att umgås med vänner och familj skulle vi bli lyckligare.

Dessa problem tycks hänga ihop. Sluta köp grejer du inte behöver, så fixar vi miljöproblemen. Det är en elegant lösning. Vad är problemet? Att vi inte vill. Vi vet att vi inte blir lyckliga av att köpa grejer. Men vi gör det ändå. För att alla andra gör det. För att det är nice. Vi vill inte ens sluta om alla andra slutar. Därför kan en politiker som vill förbjuda resor till Thailand, höja bensinpriset med en tia per liter och biffen med en hundring per kilo inte vinna val i Sverige. Eller i något annat land. Det här är mänsklighetens dilemma i ett nötskal.

Vad bör göras? Opinionsbilda? Lycka till. Diktatur? Var beredd att kalla in armén. Föregå med gott exempel? “Många bäckar små…” gäller inte här. Internationella avtal? Inte sannolikt.

Vi kanske har tur! En massiv vulkan får utbrott, täcker atmosfären med svavelpartiklar och minkar temperaturen i ett decennium. Eller: solens aktivitet minskar en del, och temperaturminskningen matchar den globala växthuseffekten, vilket gör att vi slipper en ny istid samtidigt som temperaturen bara blir en grad varmare. Eller: klimatkänsligheten var mindre än vi trodde, hurra! Bara en grad varmare! Man kan alltid hoppas, men oddsen ser inte bra ut.

Vad återstår? Teknologi, med politisk draghjälp. Vi vet inte om det kommer att finnas solenergi billigare än kolenergi om tio år, eller elbilar bättre och billigare än bensinbilar. Vi vet inte om det kommer att finnas kvävefixerande GMO-grödor och syntetiskt kött. Vi vet inte om geoingenjörskonst kommer att kunna köpa oss tid att byta ut en enorm fossilbaserad infrastruktur. Världen kanske går åt helvete. Men av alla möjligheter till att den inte skulle gå åt helvete är teknologin vårt främsta hopp.

Ibland kallas den här inställningen för “teknikoptimism”. Jag tror att det är fel. Jag tror att det är osannolikt att tekniken kommer att rädda världen. Men jag tror att det är den mest sannolika möjligheten som finns idag. Jag tror att de som tror på möjligheten till politisk reform är politiska optimister. Visst, jag håller med om att vi alla gissar om vad som kommer att hända. Men att tro att den rikaste miljarden kommer att sluta äta kött, köra bil och bränna el är lika naivt som att tro att fusion kommer att lösa alla problem om tio år.

Publicerad tisdag, maj 21st, 2013 i ekonomi, etik, klimatet, moral, politik.

Vad tycker du?