Om de politiska sfärernas revolution

I medicinvetenskapens mörka historia fanns en period då man ansåg att man hade god kunskap om det komplexa system som en människokropp är. Därför trodde utövarna av denna vetenskap att det räckte med att verkan hos en substans skulle vara välgörande enligt de rådande vetenskapliga modellerna för att rekommendera användandet av denna substans. Man litade ofta blint på vad som i teorin borde stämma. Men man litade först och främst på det som kallades “beprövad erfarenhet”, det vill säga så som man “alltid” hade gjort. Att en metod hade använts länge ansågs vara goda skäl att tro att den var verksam. Auktoriteten hos läkare som jobbat länge och “med egna ögon” sett hur ett läkemedel eller en intervention fungerade ansågs väga tungt.

Men så hände något. En marginell rörelse hade under en period argumenterat att våra teoretiska modeller om människokroppen fortfarande var bristfälliga, att “beprövad erfarenhet” tycktes skilja sig åt mellan länder och att patienters och läkares erfarenheter påverkades av en övertro till medicinvetenskapens förmåga att förstå den extrema komplexiteten hos mänskliga kroppar. Denna rörelse fick under några år genomslag. Det bildades nya tidskrifter i medicinvetenskaperna. Läroböcker skrevs om, läkare började utbildas i statistik. Men det viktigaste som hände var att kliniska experiment blev normen. I dessa studier valdes vissa av deltagarna i studien slumpmässigt som kontrollpersoner. Dessa fick en annan intervention än den som skulle studeras. Inte ens läkarna som gav patienterna i experimentet visste om de gav den riktiga interventionen eller om patienterna fick placebo. Denna process kan liknas vid en revolution. Resultatet är att vi idag vet i mycket större utsträckning vad som funkar utan att alltid veta hur eller varför. Men det som är viktigast är att vi också vet vad som inte funkar eller som faktiskt skadar patienters hälsa. När, är ni säkert nyfikna på, skedde denna revolution? Talar jag om det mörka 30-talet? Eller var det en reaktion på rasbiologins fasor på 50-talet? Nej. Den evidensbaserade revolutionen inom medicin fick sitt stora genombrott under tidigt 90-tal, för bara två decennier sedan.

Idag står vi inför en ny revolution. Det finns en liten marginell rörelse i akademin som i åratal har tillverkat intellektuella verktyg för att basera politik på evidens. För på många sätt famlar vi i mörkret när vi designar policy. Precis på samma sätt som medicinvetenskapen för två decennier sedan baserar vi politiska beslut på å ena sidan en övertro på teoretiska modeller, beprövad erfarenhet, intuition och en tillit auktoriteters goda avsikter. Vi vet till exempel väldigt lite om vilken typ av arbetsmarknadspolitiska åtgärder som funkar. Vi vet inte hur vi ska minska brottsligheten. Vi vet inte hur vi ska bekämpa den fetmaepidemi som skördar liv dagligen.

Det finns en serie hinder på vägen till en politik baserad på evidens. Jag avser att diskutera dessa i kommande inlägg. Men låt mig i korthet beskriva dem.

1. Ideologi/religion – en ideologi är ett kluster av värderingar och trosföreställningar som omfattar många olika politiska fält. Ett ideologiskt sätt att se på världen innebär att man anstränger sig för att leta efter evidens som bekräftar ens ideologi. En person som är ideologiskt lagd tenderar att se evidens som något som kan riskera att falsifiera delar av ideologin. Därför är ett ideologiskt synsätt oförenligt med en evidensbaserad inställning till världen.

2. Journalistikens homogenitet och bristfälliga kunskaper. Journalister har generellt sätt mycket dåliga akademiska färdigheter. Få journalister är disputerade, och ännu färre publicerar sig regelbundet i internationella publikationer. Om journalister hade en bred akademisk bakgrund hade detta inte varit så allvarligt. Men väldigt få journalister har läst naturvetenskapliga eller matematiska ämnen. De journalister som läst samhällsvetenskap har oftast undvikit kvantitativa studier och metoder. Därför är förståelsen för dessa ämnen särskilt begränsad. Dessa problem gör att få journalister bemödar sig att försöka förstå skeenden ur ett kvantitativt perspektiv.

3. Bristande kunskaper i statistik hos allmänheten. Allmänheten tycks ha stora svårigheter att förstå skillnaden mellan korrelation och kausalitet, begreppet risk, skillnaden mellan en linjär och en exponentiell ökning och andra viktiga teoretiska verktyg. Detta försvårar kommunikation mellan akademin, allmänheten och politiker.

4. Ett förakt mot vissa akademiska discipliner. Vissa akademiska discipliner, särskilt ekonomi och statistik får möta stort förakt bland allmänheten men också bland vissa intellektuella. Detta förakt innebär ibland att man vägrar att tro på något alls som utövare av dessa discipliner påstår.

5. Bristande akademiskt ansvar. Akademiker har ofta mycket lite att tjäna på att engagera sig i samhällsdebatten. detta gör att många avstår trots att det rimligen är ett ansvar att kommunicera sin forskning till allmänheten.

6. Samhällets komplexitet. En människokropp är extremt komplex. Samhället består av ett flertal sådana objekt som interagerar på ett sådant sätt att det är överväldigande för de flesta försök att göra modeller och förstå samband. Samhällets komplexitet är ett stort hinder.

7. Forskningsetiska överväganden. Ett experiment på en stor skala innebär att man utsätter vissa människor för en förändring som man kan tro är suboptimal. Detta gör samhällsexperiment till en etiskt komplicerad fråga.

8. Problematiska incitamentsstrukturer i den akademiska världen. Forskare vill publicera, vetenskapliga tidskrifter vill bli lästa och citerade, populärvetenskapliga tidskrifter vill bli lästa. Dessa incitamentsstrukturer innebär att kontroversiella teser som är positiva (ny diet botar cancer!) kommer att göras, publiceras och läsas av allmänheten. Tråkigare studier (ingen evidens för att drog X hjälper mot problem Y) förblir ogjorda, opublicerade eller olästa.

9. Övertro på teoretiska modeller/intuition/auktoriteter. Vi vet en del om hur samhället fungerar. Vi vet att om Riksbanken höjer räntan till 10 % imorgon så kommer vi ha en recession/depression inom kort. Vi vet att starka institutioner är viktiga för ett lands ekonomiska och sociala utveckling. Vi vet att tillit till varandra och samhället är avgörande för att upprätthålla dessa institutioner. Men vi kan sällan veta: om vi gör X i situation S så kommer det att få effekten E över tid. De teoretiska modellerna är alldeles för enkla för att ge oss möjligheten att göra den här typen av förutsägelser. Likväl är det enkelt att överskatta dessa modeller.

Rättelse: Jag hade tidigare skrivit: ”vi vet att tillit till varandra och statsapparaten är avgörande för att upprätthålla dessa institutioner.” Jag menade ”samhället” istället för ”statsapparaten”.

Publicerad onsdag, april 24th, 2013 i etik, politik.

9 kommentarer

  1. Ok. Jag har några funderingar kring detta och vi har diskuterat några av dem förut för många år sedan. Jag tror till exempel inte att det går att analysera samhällets komplexa samband utan att ha en filosofisk, politisk utgångspunkt. Den rena vetenskapliga, meritokratiska struktur som jag tycker mig se i texten ovan har jag mycket svårt för och tror är direkt falsk inom samhällsvetenskapen/politiken. Många har i historien hävdat att det var detta man gjorde, många vid positivismens uppsving menade att bevisen kopplat till ras var överväldigande och en rimlig grund för samhälleliga åtgärder. Vilka sanningar idag kommer framstå som lika märkligt avskyvärda som denna och de samhälleliga system, policies och institutioner som följde?

    Jag håller inte med om att statistik och ekonomi skulle stå i skymundan i dagens värld. Tvärtom skulle jag vilja placera dem bland övertron på de akademiska, förenklade modeller du nämner. Ekonomin baseras ju i själva verket på en rad mycket reduktionistiska och rentav felaktiga antaganden om oss som sociala varelser. Statistik baseras på frågor ställda i en given kontext, vid ett givet tillfälle, med en viss förförståelse och kommer därför alltid ha begränsat värde. Båda skolorna har otroligt mycket att tillföra för att förstå vår omvärld och bidra till policy och riktade samhällsåtgärder men det är svårt att se att vi bland annat med dessa verktyg kommer nå en helt evidensbaserad politik. Hur ska samhällets komplexitet överbryggas tills dess att vi når till den punkt du riktar blicken mot, en åtgärdsplan kliniskt fri från ideologiska/religiösa skygglappar?

    Sedan kan jag hålla med om att det är för låg nivå på många journalister, men jag visste inte att man var tvungen att ha disputerat för att ha något att komma med intellektuellt, analytiskt, strategiskt?

    Det finns en sund misstänksamhet mot övertron till vetenskapens frälsning. Den tänker jag att vi ska behålla utan att för den sakens skull göra avkall på noggrant diskuterade och välplanerade utredningar. Politiken behöver kopplas till vetenskapen och mycket göras för att minska avståndet mellan akademi och beslutsfattare. Låt oss behålla skillnaden mellan de två områdena dock.

  2. Hej Mikael!

    Jag håller med om att politiken inte kan (än så länge) reduceras till vetenskap. Moraliska värderingar kan inte härledas ur faktapåståenden. Till exempel, om i vill ha en politik vars syfte är att göra livet svårt för narkotikamissbrukare, då är vår repressiva politik helt riktig. Men om vi vill reducera skadorna av narkotikamissbruk så bör vi använda oss av harm-reduction strategier. Det jag vänder mig emot är att säga, som vissa politiker tycks göra, att repressiva strategier reducerar skador effektivast.

    Man behöver givetvis inte vara disputerad för att vara en bra journalist. Men avskanaden av disputerade på redaktioner i landet gör att det blir ett avstånd mellqan den journalistiska och akademiska världen som är problematisk.

    Sen sa jag inte att ekonomin är marginaliserad, utan att den i vissa sammanhang är så föraktad att den inte tas på allvar.

  3. Patrik Kullebjörk says:

    Jag kanske missförstår din ansats, men innan en utelämnar politiken till en evidensbaserad praktik, så måste en väl ha en uppfattning om vad som är gott, rättvist, och så vidare. Det stämmer inte att vi inte vet hur vi skulle kunna förhindra fetmaepidemin, för en enväldig diktator skulle till exempel kunna påtvinga sina undersåtar en svältdiet. Men en sådan lösning skulle förmodligen rimma dåligt med majoritetsuppfattningen om vad som är ”gott” eller ”rättvist”. Hur kan vi använda evidens i politikens tjänst, innan vi vet vilka mål och begränsningar som moralen sätter?

  4. Hej kompis,

    Om din ansats snarare är att vi borde minska in avståndet mellan akademin och politiken, samt göra det intressantare och mer givande för akademiker att studera ämnen relevanta för samhällsstyrning är jag givetvis med dig. Jag tror som du på kunskapens potential och vetenskapens framsteg. Även under komplexa omständigheter.

    Vad gäller ekonomin tycker jag också att det är väldigt intressant hur nationalekonomin exempelvis, som ju är själva grunden för en socialistisk samhällsanalys, föraktas och avfärdas av många inom den familj vi ibland kallar vänstern. Det är både märkligt och olyckligt men säger också något om den skolans ideologiska förutsättningar och hur den begränsar tanken och deltagandet.

    Kram på re!

  5. Överlag tycker jag att du går in helt på rätt spår här. Vi behöver mer experimentering inom politiken, och det är en fråga jag håller varmt om hjärtat.

    Här har du dock fel:

    ”Vi vet att starka institutioner är viktiga för ett lands ekonomiska och sociala utveckling. Vi vet att tillit till varandra och statsapparaten är avgörande för att upprätthålla dessa institutioner.”

    I en genomgång av vad ekonomer skrivit om anarki sedan 1970-talet så hittar Stringham och Powell ett antal exempel på hur statslösa institutioner fungerat bra för att skydda egendom och avancerad handel:

    ”Much of the recent historical research on anarchy indicates that ordered anarchy is a lot more common than earlier thinkers assumed. Economists have described various mechanisms that enable self-enforcing contracts to take place. In light of this, one can no longer say that contracts are impossible without government. Without government enforcement, trade can take place not only in simple situations but also in large groups, between heterogeneous traders, and in cases involving complicated contracts over time. Similarly, in light of the recent research, one can no longer say that property rights and law itself are impossible without government. Many pockets of society past and present rely on customary laws, and in some cases whole societies exist without government.”

    http://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=1324407

  6. Carl: Institutioner är inte nödvändigtvis statliga. Marknader är ett bra exempel på en (potentiellt) icke-statlig institution. Andra institutioner är religiösa samfund och informella konventioner. Så påståndet att institutioner är viktiga är förenligt med att anarki funkar.

  7. Definitivt är det så, men det jag menade att du hade fel om var inte ”Institutioner är viktiga” utan det som finns i andra meningen ”Staten är avgörande för att de institutioner som gynnar utveckling skall fungera”.

  8. oj, jag hade missat att jag skrev så, jag får göra en rättelse.

Vad tycker du?