Omargate med välvillighetens glasögon

I de första veckorna på grundkursen i filosofi får man lära sig en viktig princip, som präglar en filosofs sätt att närma sig ett argument. Principen kallas “the principle of charity”, eller “välvillighetsprincipen”. Enligt den här principen är det varje filosofs skyldighet att förutsätta att det argument man har framför sig är klokt och välmenande. Om mer än en tolkning är möjlig bör alltså filosofen välja den mest välvilliga tolkningen, även när den är den mest långsökta.

Principen innebär inte relativism. Ingen filosof läser Mein Kampf som en frihetsdeklaration eller som ett försvarstal för minoriteters rättigheter. Men principen är ett uttryck för en ambition att anstränga sig att tillskriva sina meningsmotståndare de bästa av åsikter inom rimlighetens gränser. Låt mig tillämpa principen på diskussionen kring Socialdemokraterna (S) och Oman Mustafa (OM).

Eftersom Omar Mustafa säger sig vara antirasist, försvarare av HBT-personers rättigheter och feminist så tror jag givetvis honom. Att hans engagemang i dessa frågor är förenligt med vad han säger innebär att jag inte anser att jag har skäl att tvivla på att hans åsikter är helt förenliga med ett modernt samhälle och med en förtroendepost i S.

S-ledningen (SL) tycks inte anse att OM kan ha en förtroendeposition i S. Varför? Givet att OM har värderingar som är helt förenliga med en förtroendepost i S, och det verkar orimligt att SL inte skulle förstå det, så finns tre olika förklaringar, som jag kan komma på.

1. SL är islamofober. OM är muslim och ledande företrädare för S anser att det är per definition omöjligt att ha åsikter som är förenliga med S om man är muslim. I så fall tillskriver SL muslimer en essentiell egenskap som är oförenlig med att engagera sig i Sveriges största politiska parti.

2. SL kan inte hantera mediadrev, och har sparkat OM från hans förtroendeposter därför att de är rädda att detta kommer att vara en belastning inför nästa val. De anser alltså att trots att OM är ordförande för Sveriges största muslimska organisation, och skulle därmed kunna nå ut till en potentiellt stor väljargrupp, så OM ändå en nettobelastning.

3. SL anser att det oförenligt med ett förtroendeuppdrag i S att ha en förtroendepost i en religiös organisation, Islamiska förbundet (IF), som de anser förespråkar traditionella värderingar i familjefrågor.

Av dessa tre olika förklaringar är 3 den mest generösa. Enligt den så har SL valt att distansera sig från en organisation som man uppfattar har åsikter som inte överensstämmer med S värderingar. Vilka skäl har SL att anse att IF har värderingar som strider mot S-värderingarna? Här får vi tillämpa välvillighetsprincipen igen. IF har inga formella principprogram eller deklarationer, så vitt jag kan se. I det textarkiv där den numera ökända “familjestadgan” återfinns, finns en rad andra texter. Vi skulle kunna tänka oss att dessa texter kan ge oss en indikation på vilken sorts värderingar IF:s medlemmar har. Om de flesta av dessa texter drar åt samma håll kan vi vara djärvare i våra slutsatser. Om texterna drar åt olika håll, så bör vi vara försiktigare.

T ex: om ni kollade i mitt bibliotek och hittade verk av Lenin, Marx, Mao, Stalin och Trotskij och verk av Schumpeter, Rand, von Mises och Nozick skulle ni inte kunna dra slutsatsen att jag vare sig är kommunist eller libertarian, men att jag hade ett politiskt intresse. Om de röda böckerna saknades skulle ni dock kunna göra ett tentativt antagande att jag är libertarian utifrån detta urval. Hur ligger det till med texterna i IF:s arkiv? De är tämligen homogena, och bilden vi får är av en organisation som har traditionella och, i en svensk kontext, mycket konservativa uppfattningar. En sådan kan beskrivas som att man anser att män och kvinnor är olika men jämlika, att familjen är samhällets viktigaste enhet, att reproduktion ska ske inom ramarna för ett äktenskap och att äktenskap bör vara mellan en man och en kvinna. Vidare laddas ord som ”naturlig” med ett normativt inslag. Det innebär att det som anses vara ”naturligt” anses också vara ”gott”. En sådan uppfattning ligger nära Sverigedemokraternas familjeideal, men var uppfattningar som kristdemokraterna försvarade för 10-20 år sedan.

Eftersom vi vill vara så generösa som möjligt kan vi inte vara säkra om IF:s uppfattningar verkligen är så konservativa som deras textarkiv antyder. Hur är det då med de talare och gäster som IF bjudit in? Är de radikala HBT-muslimer eller kanske FEMEN-aktivister? Hittar vi kritiker av hederskulturen som Sara Mohamed eller sekulära religionskritiker? Nej. De gäster som IF bjudit in är i vissa fall samma personer som skrivit texterna i arkivet. Även om vissa av gästerna också bjudits in till andra sammanhang så har dessa andra sammanhang över tid haft en betydligt mindre homogen skara föreläsare. Sammantaget anser jag att vi har tillräckligt med indikationer för att kunna säga att vi har skäl att misstänka att diskursen i IF är påfallande lik Sverigedemokraternas i familjefrågor.

Den relevanta frågan är då: är det legitimt att sparka en förtroendevald person, inte på grund av den personens åsikter, utan för att den personen är aktiv i en organisation vars åsikter man inte delar? Det beror förstås på vad man vill vara för sorts organisation. En rörelse kan vilja vara homogen, och då har man också goda skäl att exkludera personer som är med i andra rörelser vars synpunkter avviker från rörelsens. Min uppfattning har varit att S inte vill vara en sådan rörelse. Den här händelsen har förändrat den här uppfattningen hos mig. Genom att exkludera OM, och därmed alla människor som är aktiva i IF eller som är aktiva i en organisation som är mer konservativ än IF har alltså S dragit en linje mellan vad man anser vara acceptabla och oacceptabla värderingar. Jag hoppas att S kan tillämpa den distinktionen på ett systematiskt sätt mot icke-muslimer med liknande uppfattningar. Då skulle jag kunna känna mig trygg i att det som hänt nu inte är ett uttryck för islamofobi. 

En kommentar

  1. Det är uppenbart att S skulle tillämpa samma syn på kristna som på Omar Mustafa. En kvinnoprästmotståndare skulle knappast kunna vara med i socialdemokraternas partistyrelse. Inte heller en öppen motståndare till homoäktenskap även om denne hette Andersson och var arbetare (därmed inte implicerat att Omar Mustafa skulle ha någon av dessa uppfattningar). Inte heller en företrädare för en kristen, judisk eller sekulär organisation som är mot homoäktenskap eller kvinnliga präster skulle kunna sitta i S-styrelsen.

Vad tycker du?