Föraktaren och hatarna

En demokrati är mer än bara ett styrelseskick. Det är en vision om ett samhälle som inkluderar alla dess medborgare i ett samtal om vilken riktning dessa medborgare tillsammans bör gå. En rad olika samhällsfenomen har idag skapat ett offentligt samtal där hat och förakt är normen, och där ett möte mellan olika uppfattningar görs allt svårare. Det är ett problem.

Att hatet som sprids i kommentarsfält och på webforum är ett problem är det få av de som läser en blogg som denna som ifrågasätter. Men det förakt som hatarna möter är desto mer populärt. I skrivande stund gillar 168 av mina vänner på Facebook sidan “Vita Kränkta Män”. Den här gruppen är dedikerad åt att skratta åt och förlöjliga de som hatar. Det är inte förvånande att Kawa Zolfagary och andra anser att det inte längre går att prata med dessa människor. Hur för man ett samtal med folk som vill skada en fysiskt? Men innebär det att man måste mobba dessa människor? Beror inte dessa människors hat på deras självupplevda vanmakt och bitterhet, på deras rädsla och oro inför en samtid de inte förstår och ett samtal där de ständigt hånas och förringas? Jag vill gärna tro det. Jag tror inte att dessa hatare är onda människor, oförmögna att samtala. Men ju mer vi ser de som vanvettiga halvmänniskor som fradgande spyr ut rasistisk galla, desto mer kommer de att bli just detta. Vår blick ser inte bara, den skapar också verkligheten.

Vissa av dessa Vita Kränkta Män talar från en maktposition. Dessa bör skoningslöst nagelfaras, ifrågasättas och i den mån det är möjligt förlöjligas. Men många av de vars dumheter är föremål för offentligt åtlöje i facebookgruppen är vanliga, ensamma och bittra personer. En del av dem tycks vara psykiskt sjuka eller förståndshandikappade. Dessa personers hat kommer inte försvinna av att mediaeliten i Stockholm skrattar åt dem. Så länge hatarna finns där så måste vi komma på ett sätt att tala med dem. Det enda alternativet är att döda dem alla. Och det är inget alternativ. Det är så en demokrati funkar. Man pratar om saker och ting, även när man inte gillar varandra, eller varandras åsikter.

Vem bör ta det första steget? Ansvaret vilar förstås tungt på allas axlar. Men vissa har ett större ansvar än andra. De av oss som har en mediaplattform, en plats som krönikör eller ledarskribent har faktiskt ett stort inflytande. Dessa människors ansvar är tyngst. Det är de som sätter standarden i den offentliga debatten. De måste förstå att de har makt, och att de vanvettiga hatarna som ropar efter blod och våldtäkt gör det av vanmakt och rädsla.

Att tala med någon betyder inte att vi behöver anta dennes verklighetsbild eller problemformulering. Men det handlar om att anstränga sig att se världen från den andres perspektiv. Att erkänna att rasistiska, sexistiska och homofoba personer också är personer.

Publicerad torsdag, november 29th, 2012 i etik, politik.

5 kommentarer

  1. Älskar när folk presenterar sådana här tankegångar!
    Det är en hårfin skillnad mellan satir och skadlig mobbning, och extrema åsikter handlar inte om val, det handlar om karaktär. Det hade lika gärna varit jag som satt på avpixlat och klagade över invandrarzucchinin, och förlöjligande från de vita kränkta hade inte rubbat min åsikt det minsta. Sidan Vita kränkta män är bara en del i någon slags ny politisk trend, en bra sak, men det är lätt att tappa diskussionen i sådana här lägen.

  2. Ludvig skriver:

    Fast på VKMs Facebooksids så censureras namn och bild på privatpersoner, det är enbart personer i maktposition vars kommentarer som visas i sin helhet.

  3. Ludvig: Det stämmer, och det är bra att de åtminstone gör detta. Men det skapar också effekten att hånet blir generaliserat, det vill säga det riktar sig mot alla som hatar på nätet.

  4. Anna skriver:

    Karim, det är inte första gången jag läst invändningar i stil med ”de är också människor/personer”, som om det vore ett alibi för att slippa bli kritiseras. Ja, de är personer, och…? Du gör ett misstag när du utgår från att VKM handlade om att förlöjliga personerna i sig. Det handlar om att förlöjliga åsikter- eller i strikt mening att återge löjliga citat eller handlingar. Jag har inga som helst problem att se deras perspektiv men skrattar tills jag kiknar åt många av inläggen. Det finns en risk med att försvara dem som sparkar nedåt, du hjälper till att legitimera deras kränkthet.

  5. J.G skriver:

    @Anna Jag tycker att man varken ska sparka uppåt eller nedåt, för det legitimerar våld.

Vad tycker du?