Sammanfattning av min licentiatavhandling del tre: moralisk förbättring

Snart kommer jag att försvara min licentiatavhandling i ett offentligt seminarium. Den bestå av tre artiklar varav en är publicerad och två andra är inskickade till internationell peer-reviewed press. I tre inlägg framöver tänkte jag sammanfatta innehållet i dessa artiklar.

 

Min tredje artikel, ”Three Kinds of Moral Enhancement ” diskuterar möjligheten att med hjälp av elektrisk stimulering eller psykoaktiva droger ge personer en möjlighet att förbättra sin moral. Med förbättring i det här sammanhanget menas inte en förbättring av individer med abnorm moral, utan en generell förbättring av den genomsnittliga personen. Moralisk förbättring har ofta ansetts mer kontroversiell än till exempel en förbättring av individers kognitiva förmågor. Trots det har vi, anser jag, goda skäl att tillåta och uppmuntra moralisk förbättring. Vi lever i en tid där våra handlingar kan påverka människor på stora avstånd, både i tid och rum. Vi saknar dessvärre den moraliska kapaciteten att ta dessa människors behov på allvar. Vår bristande hänsyn och klanmoral gör att vi tillåter att en miljard människor befinner sig i ett tillstånd av akut armod. Detta samtidigt som vårt fokus på den nära framtiden gör att vi utsätter framtida generationer för oacceptabla risker.

Jag argumenterar för att en del av invändningarna som riktats mot moralisk förbättring visar att man missat en viktig distinktion mellan olika möjliga förbättringsstrategier. Jag argumenterar vidare för att moralisk förbättring kan utföras på följande tre olika sätt. (1) Beteendeförbättring, där vissa beteenden blockeras eller framkallas, till exempel genom att skapa ett stark känsla av obehag när individen ägnar sig åt beteendet. Exempel på detta skildras i filmen A Clockwork Orange där huvudpersonen Alex utsätts för en behandling som betingar honom till att må illa när han kommer i kontakt med våldsamma känslor. (2) Emotionell förbättring går ut på att reducera eller stärka kraften i vissa emotioner. Det kan handla om att minska aggressivitet eller xenofobi. Till skillnad från beteendeförbättring påverkar emotionell förbättring personligheten direkt, på gott och ont. (3) Dispositionell förbättring går ut på att förbättra människors förmåga till empati och aversion mot ojämlika utfall. Dessa är inte emotioner i sig, utan snarare en benägenhet att reagera på vissa situationer på särskilda sätt. Empati innebär, i det här sammanhanget (a) förmågan att uppleva en känsla, (b) som är lik en annan persons känsla, (c) som väcktes av att identifiera eller föreställa sig en annan persons känsla och (d) när vi vet att vår känsla orsakas av den andres känsla. En känsla för rättvisa är, liksom empati, en benägenhet att känna vissa emotioner i vissa specifika situationer. Det kan röra sig om vrede i en situation av upplevd orättvisa, eller tillfredsställelse när ett utfall uppfattas som rättvist.

Den främsta invändningen som riktats mot moralisk förbättring handlar om att en sådan förbättring innebär en inskränkning i personers frihet och möjlighet till självbestämmande. Den distinktion jag presenterar visar att denna invändning bara är tillämplig på den första typen av moralisk förbättring. Endast beteendeförbättring reducerar individens handlingsmöjligheter. Andra former av moralisk förbättring påverkar inte handlingsutrymmet, utan snarare individens personlighet och benägenhet att handla på vissa sätt. Emotionell förbättring är dock mer komplicerat och svårare att förverkliga än vad man först kan tro. Våra känslor är mycket komplexa och påverkar sociala interaktioner på sätt som inte är till fullo kartlagda. Aggression har till exempel en viktig roll i att stärka prosocialt beteende genom att bestraffa antisociala handlingar. Xenofobi tycks hänga ihop med solidaritet med den nära gemenskapen. Emotionell förbättring tycks vara bäst lämpad för att reducera de mest skadliga emotionerna, snarare än att få till stånd en mer generell förbättring av den genomsnittliga individens moral. Alltså kan emotionell förbättring bara vara ett komplement till dispositionell förbättring. Traditionella argument mot andra former av förbättring, att de skulle förvärra ekonomisk ojämlikhet, eller att det skulle handla om ett nollsummespel, tycks inte gälla för moralisk förbättring. Det är inte individen själv som blir den största vinnaren av moralisk förbättring, utan de som den här individen interagerar med. Inte heller blir det svårare för mig att vara moralisk om du är mer moralisk. Vissa, främst katolska, dygdetiker bekymrar sig om att den rätta moraliska karaktären måste byggas upp genom ansträngning och dedikation. Men det här resonemanget tycks implicera att de för vilka moraliskt beteende är lätt borde försämra sin empati för att därmed genom ansträngning kunna bli mer moraliska.

Publicerad lördag, november 17th, 2012 i etik, filosofi, moral.

Vad tycker du?