Sammanfattning av min licentiatavhandling del två: konvergensseminarier

I fredas skickade jag in min licentiatavhandling till tryckeriet. Den bestå av tre artiklar  varav en är publicerad och två andra är inskickade till internationell peer-reviewed press. I tre inlägg framöver tänkte jag sammanfatta innehållet i dessa artiklar.

Min andra artikel, ”European Public Deliberation on Brain Machine Interface Technology” är resultatet av ett årslångt fältarbete där jag besökte fyra olika europeiska städer (inklusive Stockholm) och testade en metod för att engagera allmänheten i etiska diskussioner om hjärnmaskingränssnitt och relaterade teknologier. Metoden som testades kallas för ”konvergensseminarier” och har utvecklats av professor Sven-Ove Hansson. Konvergensseminarier är ett gruppsamtal som utgår från specifika scenarier om möjliga framtida utvecklingar. Idén bakom den här metoden är en systematisk tillämpning av ett sätt att argumentera i icke-filosofiska sammanhang. Ofta uttrycks ett resonemang i termer av hur en bedömare skulle se på ens handlingar nu från ett framtida perspektiv. ”Kan du nu ha skäl att tro att du kommer att ångra ditt val i framtiden?” är den centrala frågan i den här typen av reflektion. De scenarier som utvecklades skildrar alla en möjlig utveckling som ett resultat av vissa politiska beslut som fattades vid en tidpunkt i den nära framtiden. Alla scenarier visar på de värsta tänkbara (inom rimlighetens gräns) konsekvenserna av olika möjliga beslut. I ett av scenarierna reglerades hjärnmaskingränssnitt hårt, och detta ledde till att EU missade stora potentiella produktivitetsökningar som gynnade andra ekonomier på EU:s bekostnad. I två andra scenarier var regleringen av gränssnitten näst intill obefintlig, men konskevenserna såg olika ut. I scenario två ledde den bristande regleringen till medicinsk felpraktik och många skador och medicinska problem. I scenario tre ledde den bristande regleringen till en väldigt abrupt samhällsutveckling som skapade ett stort gap mellan generationer och ett sammanbrott i det sociala kontraktet.

Urvalet av deltagare kunde av resursskäl inte vara representativt, men vår ambition var att hämta deltagare från vitt skilda regioner och intressegrupper för att åtminstone försöka få till en viss spridning. De fem grupperna som deltog var lärare från en liten by i södra Spanien, medlemmar i parkinsonföreningen i Stockholm, teologistudenter i London, medicinsk personal från Warsawa och filosofistudenter vid Stockholms Universitet.

Seminarideltagarna delades upp i tre mindre grupper där varje grupp läste ett scenario. Därefter fick deltagarna diskutera sina scenarier i sin grupp. Efter en tid delades grupperna upp så att varje scenario fanns representerad i varje ny grupp. Här ombads deltagarna att presentera sitt scenario och sina tankar kring det för de andra gruppdeltagarna. Slutligen hade vi en diskussion i stor grupp med alla deltagare. Diskussionerna som denna övning resulterade i höll, anser jag, en mycket hög nivå, och fokuserade på hur och i vilken utsträckning vi idag kan påverka den framtida samhällsutvecklingen. Även om deltagarnas synpunkter inte kan ses som representativa för den europeiska allmänheten, är det värt att notera att de allra flesta var ense om att hjänmaskingränssnitt var till godo i den mån tekniken användes för medicinska ändamål. Fler studier av den här typen behövs, dels för att engagera medborgare i dessa viktiga diskussioner, dels för att stärka dialogen mellan medborgare, lagstiftare och vetenskapssamhället.

Publicerad onsdag, november 7th, 2012 i etik, filosofi, moral.

Vad tycker du?