Sammanfattning av min licentiatavhandling del ett: Hjärnmaskingränssnitt idag och imorgon

I fredas skickade jag in min licentiatavhandling till tryckeriet. Den bestå av tre artiklar  varav en är publicerad och två andra är inskickade till internationell peer-reviewed press. I tre inlägg framöver tänkte jag sammanfatta innehållet i dessa artiklar.

 

Artiklarna i den här licenciatavhandlingen utforskar frågor som har att göra med de etiska aspekterna av användningen av hjärnmaskingränssnitt. Ett hjärnmaskingränssnitt möjliggör direkt utbyte av information mellan en hjärna och en maskin. Maskiner med denna funktion har förvisso funnits en längre tid, sedan den första electroencephalografin (EEG) började användas för att registrera och analysera patienters hjärnaktivitet. Men de senaste decennierna har denna teknik utvecklats avsevärt, främst inom sjukvården, och den har även börjat användas inom konsumentelektronik och marknadsföring. Eftersom hjärnmaskingränssnitt ger oss ett nytt sätt att interagera med datorer och maskiner, kan den här teknologin komma att få en stor påverkan på hur det moderna samhället och det mänskliga tillståndet utvecklas. Teknologisk utveckling är till sin natur svår att förutsäga och teknologier som har en potential att revolutionera vår tillvaro måste diskuteras och granskas innan de har förändrat samhället på ett irreversibelt sätt.

I den första artikeln, ”Brain Machine Interface and Human Enhancement – An Ethical Review”, argumenterar jag för att hjärnmaskingränssnitt tillhör den kategorin teknologier som har denna potential. Två trender inom teknikutvecklingen kan sägas påskynda denna process. Den ena är att avancerade datorer blir allt mindre, mer kraftfulla och billigare. Med hjälp av ren beräkningskraft kan mycket mer information från hjänan processas på ett effektivt sätt. Det har gjort att icke-invasiva gränssnitt, alltså sådana som kan användas utan att utsätta användaren för en medicinsk risk, kan användas inom allt fler områden. De första tankestyrda proteserna krävde en riskabel och dyr operation, där mikroelektroder fästes direkt på hjärnbarken. Moderna proteser kan använda sig av den information som externa elektroder kan fånga upp. De allra senste proteserna har dessutom mjukvara som lär sig sina användares kroppsrörelser och kan därmed vara mer följsam och bekväm. Den andra trenden är vår allt större kunskap om hjärnan, som möjliggör en mycket mer effektiv användning av hjärnmaskingränssnitt. Cochleaimplantat, hörhjälpmedel som genom elektrisk stimulering av hörselnerven ger gravt hörselskadade och döva barn möjligheten att uppfatta ljud, är förmodligen den mest kända tillämpningen av den här tekniken. Dessa implantat har förbättrats stadigt sedan de introducerades för mer än ett decennium sedan. Mycket av den här förbättringen har berott på just ökade insikter om hörslenervens komplexa anatomi. Hjärnpacemakers, implantat som genom elektriska impulser stimulerar vissa hjärnregioner, är också en teknologi som utvecklats i en snabb takt det senaste decenniet. Till en början användes dessa hjärnimplantat endast för att motverka symptomen hos svåra neurodegenerativa sjukdomar, som parkinsons sjukdom och dystonia. Numera har även patienter med depression, svåra tvångssyndrom och kronisk smärta nytta av dessa implantat. Förhoppningen inom forskningen på detta område är att kunna stimulera hjärnan på ett liknande sätt utan att behöva utsätta patienten för en invasiv operation. Om detta skulle bli verklighet kan hjärnpacemakers få en mängd nya användningsområden, eftersom hjärnstimulans har en förmåga att på ett precist och effektivt sätt påverka hjärnaktivitet som vida överträffar psykoaktiva drogers.

Hjärnmaskingränssnitt har tagit steget från att vara en rent medicinsk teknologi, där frågor om patientsäkerhet och djurförsök dominerade den etiska debatten, till att även bli en konsumentprodukt. EEG-baserade dataspelstillbehör säljs idag av minst två konkurrerande aktörer på marknaden. EEG används också för marknadsundersökningar, bland annat för att kartlägga testpublikers reaktioner på reklamfilmer. Denna vändning i teknikutvecklingen gör att nya etiska problem blir relevanta. Den här artikeln undersöker två områden där ett potentiellt missbruk av hjärnmaskingränssnitt bör leda till vidare granskning och regleringar av denna teknologi. Eftersom hjärnmaskingränssnitt kan extrahera potentiellt mycket privat information om användaren är personlig integritet (eng. ”privacy”) en mycket relevant fråga. Det bör påpekas att det är inte i nuläget möjligt att ”läsa tankar” med den här typen av teknologi, samt att den här möjligheten ligger långt fram i tiden. Likväl finns idag en trend att arbetsgivare, informationsföretag som Google och Amazon och PR-experter får en allt större insikt i människors beteende och hur de kan påverka det. Smarta kameror med ansiktsigenkänning, mjukvara som sparar personers datoranvändade samt statistiska analysverktyg kan redan idag generara mängder av information om vanliga personer, information som ofta är otillgänglig för allmänheten, och som ibland används för syften som inte gagnar individen. En ökad användning av hjärnmaksingränssnitt skulle innebära att mer sådan information produceras utan användares kännedom eller på sätt som inte är tillräckligt transparenta.

Hjärnmaskingränssnitt har stor potential att ge personer som idag är förlamade, blinda, döva, svårt deprimerade eller kroniskt sjuka en möjlighet att återfå en del av sina förlorade förmågor. I detta avseende kan den här typen av teknologi göra stor skillnad för dessa människors autonomi. Med autonomi menas här en individs möjlighet att utforma sitt liv i enlighet med vad individen själv finner vara goda och riktiga mål. Men det är inte bara sjukdom och skador som kan underminera en persons autonomi. Vissa filosofer har även argumenterat att reklam påverkar vår autonomi negativt, i den mån dess syfte är att påverka våra begär på ett sätt som går vår förnuftiga natur förbi. I den mån som reklamföretag lär sig alltmer om individers vanor, preferenser och begär ökar rimligen företagens förmåga att påverka dessa. Givet att reklam utgör ett hot mot vår autonomi så kan sofistikerade hjärnmaskingränssnitt öka det här problemet. Men hjärnmaskingränssnitt kan också på ett direkt sätt påverka våra preferenser och begär, med hjälp av elektrisk stimulering av hjärnan. Notera att så länge som elektrisk stimulering förutsätter ett implantat så kommer den här typen av hjärnmaskingränssnitt att sannolikt endast användas av svårt sjuka personer. Skulle ett icke invasivt alternativ utvecklas däremot, finns det vissa möjligheter att dessa skulle kunna användas för att låta personer förändra sina preferenser och begär. I den mån som vi själva har kontroll över dessa apparater kan vår autonomi öka avsevärt. Men givet att hjärnstimulering är så potent så bör den här möjligheten att vara förbehållen individen själv, annars riskerar vi att få ett samhälle där någon eller några aktörer får otillbörlig makt över andra människors känslor och attityder. Sett ur ett autonomiperspektiv vore detta beklagansvärt.

 

Publicerad tisdag, november 6th, 2012 i etik, filosofi, moral.

4 kommentarer

  1. Enligt Försvarets forskningsinstitut så kan man fråga sig vad demokrati och självbestämmande är.

    Stockholms Handelskammare, Maskin Eller Människa?

    DATUM 21 mars 2012
    TID 08:00-09:00
    PLATS
    Stockholms Handelskammare, Malmskillnadsgatan 46, 7 tr, Stockholm
    Frukostmöte:

    Hur maskiner med moraliskt beteende kan skapas, är något som robotforskare och filosofer har börjat studera.

    Vilken roll har människan i en framtid där moraliska beslut också tas av maskiner?
    När blir en maskin en människa? Frågan om gränsdragningar mellan maskin och människa kan idag kännas trivial, men faktum är att den blir allt mer aktuell.

    I framtiden kommer robotarna att bli allt mer människolika samtidigt som vi kommer att bli allt mer robotlika, dels via olika typer av implantat som delar teknologi med robotarna men också via en socialiseringsprocess där vi lär oss att umgås med robotar.
    I den mån man överhuvudtaget i framtiden kan tala om oss själva som en distinkt art, måste vi då kanske ta i den svåraste frågan av dem alla: Behövs vi?

    Det är endast den art som står högst upp i hierarkin som slipper motivera sin existens.

    http://www.bionicgate.com/stockholms-handelskammare-maskin-eller-manniska/

  2. Chipet Maguire på wireless@kth har följande åsikt

    Revolutioner i halvledarenheter miniatyrisering, bioelektronik tillsammans med neurala beräknsningstekniker gör att forskare nu kan skapa maskin assisterade sinnen, science fiction´s “cyborgs.” I en artikel publicerad redan 1999, försökte vi uppmärksamma framsteg inom proteser, en myriad av konstgjorda implantat, och den tidiga utvecklingen av teknik för cochlea(hörsel) och retinala näthinnan (syn) implantat. Vår oro, då och nu, var att uppmärksamma de etiska frågor som dessa innovationer väcker. Sedan dess har genombrott skett i en hisnande takt. Vetenskapsmän, forskare och ingenjörer som använder olika metoder, ger möjligheter till direkta gränssnitt mellan hjärnan och maskiner. Tekniska innovationer som sådana är varken goda eller onda, det är användandet av dem som skapar moraliska konsekvenser.
    Eftersom det kan finnas etiska problemen i människors användning av tekniken och eftersom hjärn chips är en mycket troligt framtida teknik, är det klokt att formulera politik och lagstiftning som mildrar teknologiernas skadeverkningar, detta innan tekniken redan är utbredd.

    http://journals.cambridge.org/action/displayAbstract?fromPage=online&aid=1017164

    Utdrag ur Datainspektionens rapport 2007 om Ubiquitous Computing

    Biometrisk sensorteknik utvecklas vidare och kommer någon gång i framtiden att bli praktiskt användbar. Det man oroar sig för kan hända är identitetsstölder, att någon använder en annan persons biometriska data för sitt eget bruk. Forskarna försöker lösa detta genom att lägga in förmågan att avgöra om det som biometrisensorn ser verkligen ”lever” här och nu och inte bara är en ”död” datamängd.

    Bland alla fysiologiska sensorer som utvecklas, finns det sådana som ska kunna känna av en användares känslotillstånd. Möjligen är det kontroversiellt eller riskfyllt att inför en dator avslöja en människas verkliga känslotillstånd, något som annars qår att maskera med en neutral eller låtsad uppsyn. Men det ligger förmodligen långt fram i tiden.

    Mera centralt i utvecklingen av sensorer för fysiologiska mätningar och
    övervakning av hälsan finns sådana som kontinuerligt på (och i roppen kan följa puls, blodtryck, temperatur, bakterienärvaro och mycket annat.
    En del typer av sensorer och radiobaserade identitetsmärkningar kommer sannolikt att implanteras i kroppen. Kroppsnära ubicomp-system kan fortlöpande analysera hälsotillstånd och sammanställa resultat. Det kan detektera en annalkande influensa eller ett hjärtbesvär – och vid behov sända data till vårdgivare.

    Det intressanta är frågan, när vet vi om tekniken är i bruk?
    Finns det anledning att tro att de identitetsstölder som datainspektionen varnar för redan utförs?

    http://www.datainspektionen.se/documents/rapport-ubiq-computing.pdf

  3. Jag föredrar att ha min medfödda biologiska hjärna intakt utan implantat.

  4. Nürnbergkoden bör läggas in i den artificiella intelligens som används för innovation av cybernetikens tankeläsning.

Vad tycker du?