Om du tror på jämlikhet, hur kommer det sig då att du är så rik?

Du tillhör världens rikaste 5%. Du är priviligerad. Rent konkret betyder det att du har ett bättre liv än vad du hade haft om du inte hade varit så rik. Du är friskare, lyckligare, starkare, smartare, snyggare och kommer att bli äldre än en genomsnittlig person som återfinns bland de fattigaste 5%. Att du är rik beror på ren tur. Du råkar vara född i ett land som är rikt. Det innebär att din mor sannolikt inte dog när hon födde dig. Det innebär att du förmodligen inte har sett några syskon dö och att du fått alla vacciner när du var barn. Du har gått i skolan, och fick möjlighet att plugga vidare gratis. Om du valde att börja jobba efter gymnasiet kunde du få en hög lön som gjorde att du kunde klara dig på en 40-timmars arbetsvecka, och få råd med alla livets bekvämligheter. Du är inte rik för att du förtjänar det. Du är rik för att du har tur. Och de som är fattiga är inte fattiga för att de förtjänar det. De är fattiga för att de hade oturen att födas på fel ställe.

Detta är inget nytt. Vi vet att livet är orättvist. Många av oss finner det upprörande. Vi tycker att “någon borde göra något åt saken”. Men när det är vi som är denna någon blir vi mer tveksamma. Vad kan jag göra, frågar vi oss. Fungerar verkligen bistånd? Är det inte kolonialt att skänka pengar till fattiga? Leder inte bistånd till överbefolkning? Kommer inte pengarna bara hamna i fickorna på krigsherrar och korrupta politiker? Hur mycket ska man egentligen ge? Är det verkligen individens ansvar? Har vi inte ett gemensamt ansvar? Alla dessa är rimliga invändningar, och har rimliga svar. Men innerst inne vet du att de inte fråntar dig ditt personliga ansvar att hjälpa de människor som lider utan att förtjäna det. Dina pengar kan göra oerhörd nytta. Med bara 40 kr (5 $) kan du köpa ett myggnät som skyddar två barn i 3-4 år mot malaria. Det myggnätet kan rädda ett människoliv. Kan du verkligen rättfärdiga din extravaganta livsstil i ljuset av detta? Kan du verkligen tolerera att du tycker att det är acceptabelt att “unna sig” när du kan rädda liv?

Problemet: om vi går omkring och tänker på detta blir vi så deprimerade och handlingsförlamade att vi inget kan göra. Att ta in allt lidande i världen driver oss till vansinne. Vi måste stänga av. Eller? Jag föreslår att du närmar dig lidandet på ett analytiskt plan. Hur mycket är det rimligt att ge? Jag anser att 10% av ens disponibla inkomst är en bra start, om du tjänar under 30 000. För de som tjänar mer är 50% ett mål att sikta mot. Om du ger bort denna summa varje månad till de effektivaste biståndsorganisationerna kan du rädda hundratals, kanske tusentals människor under ditt liv. Det är det moraliskt rätta. Men det vet du redan.

Här är en länk till Against Malaria Foundation. De distribuerar giftimpregnerade myggnät i Afrika.


 

Publicerad onsdag, september 19th, 2012 i etik, moral, politik.

Vad tycker du?