Nya hem för hemlösa folkhemsbor

Den politiska vision som formade Sverige, Folkhemmet, behöver ses över. Sveriges befolkning har ökat kraftigt det senaste två decennierna, och urbaniseringen har koncentrerat denna befolkning till städerna. Men under denna period har det byggts alldeles för lite. Resultatet är en kronisk brist på bostäder som bara blir värre och värre. Denna brist är särskilt allvarlig vad gäller bristen på hyresrätter i Stockholm. Hyresrätten har en central plats i en modern, dynamisk och flexibel ekonomi. Hyresrätter ger personer en möjlighet att flytta ofta, och att flytta utan att ta en ekonomisk risk. Hyresrätter ger människor en möjlighet att överlåta underhåll av fastigheten till fastighetsägaren och koncentrera sig på arbete, fritid och familjebildning. Ett starkt bestånd av hyresrätter är helt enkelt nödvändigt för en stads ekonomiska utveckling. Det tycks råda konsensus bland nationalekonomer att bristen på hyresrätter är en av de främsta ekonomiska flaskhalsarna i Stockholms tilläxtpotential. Bostadsbristen håller människor borta från storstäderna, trots att det är här de mest produktiva jobben, den bästa forskningen och de mest innovativa företagen finns.

Problemet ligger i att dagens bostadspolitik kombinerar det sämsta hos en planekonomi med det sämsta med en marknadsekonomi. Priskontroller, mängder av regleringar, en stel arbetsmarknad för byggarbetare och oligopol och kartellbildning bland byggföretagen å ena sidan. En svart marknad för hyresrätter, och en avsaknad av långsiktig statlig planering och investering i bostadsbeståndet å andra sidan. Vi behöver antingen återgå till 60-talets planekonomi eller avreglera systemet totalt. Jag föreslår att vi gör båda.

Läget är kritiskt och behovet av bostäder är akut, samtidigt som vi är på väg in i en ny lågkonjunktur där den privata sektorn inte kan ta risken som krävs för att få igång bostadsbyggandet. Därför bör staten lansera ett halvt miljonprojekt. Det är ungefär så många bostäder som behövs i våra storstäder. De flesta av dessa bostäder bör vara hyresrätter och byggas i anslutning till de befintliga förorterna, eller i anslutning till nya tunnelbanelinjer i Stockholm, Göteborg och Malmö. I synnerhet Stockholm har mycket att tjäna på att förtätas som stad. Bostäderna bör, liksom de som byggdes på 60-talet, vara moderna men billiga. Till skillnad från dessa bör de nya bostäderna vara mindre lägenheter, där moderna hushåll, med unga par utan barn och studenter kan bo.

Men ett planekonomiskt program av det slag jag föreslår är förstås problematiskt. Som alla andra statliga planer kommer det att ha sina brister. Man kommer säkert bygga för mycket på vissa ställen och för lite på andra, eller bygga fel typ av bostäder eller av fel standard. Den planekonomiska utopin att politiker och samhällsingenjörer kan förutse framtiden och människors preferenser är, trots mängder av data, ännu inte här. Trots det behövs staten, om den akuta brist som ackumulerats under decennier av passivitet ska kunna åtgärdas snabbt.

Samtidigt bör bostadsmarknaden avregleras. Oligopol bör brytas upp, regelverket ses över för att underlätta snabba beslut, billiga lägenheter och ett tätare och högre urbant landskap. Arbetsmarknaden för byggarbetare bör öppnas upp mer och priskontrollerna för hyresrätter bör avskaffas. Om det finns gott om billiga hyresrätter så kan dessa absorbera en del av chocken som avreglerinarna kommer att medföra. I praktiken kommer det att leda till en exodus av vita, högutbildade och äldre men inte särskilt rika personer från stadskärnorna till förorterna, samtidigt som icke-vita och nyinflyttade stadsbor med högre inkomster kommer att flytta till innerstaden. På sikt kan en mer avreglerad bostadsmarknad se till att utbudet på bostäder kan möta upp efterfrågan, och att kapital investeras på ett effektivt sätt. Men på kort sikt behövs den mobilisering av resurser och kapital som bara staten har möjlighet att uppbåda.

Publicerad onsdag, september 12th, 2012 i ekonomi, Karim Jebari, politik.

En kommentar

Vad tycker du?