Mina drömmars stad

I Stockholm finns det få anhängare av skatteutjämningssystemet, eller den så kallade “Robin Hood-skatten”, som överför pengar från rikare storstadskommuner till fattigare landsbygdskommuner. Politisk Filosofi anser att det finns en poäng i detta system, så länge som grundskolan och gymnasiet är kommunalt finansierade och barnsjukvården är finansierat av landstinget innebär det att för varje ung människa som flyttar från glesort till tätort, så har den personen överfört en enorm summa resurser till tätorten. Den kommunala skatteutjämningen ger tillbaka en del av de kostnader som glesbygden har haft för att ha utbildat tätorternas arbetskraft.

En del glesbygdsbor tycks hysa uppfattningen att deras rätt att bo var de vill också innebär att staten bör subventionera deras livsstil. Detta är fel. Den här bloggen är visserligen av uppfattningen att varje människa har rätt att bo var hon vill, om inte särskilda skäl föreligger. Därför har Politisk Filosofi i tidigare inlägg förespråkat fri invandring. Att vi har rätt att bo där vi vill innebär dock bara en plikt för staten att inte hindra oss från att bosätta oss någonstans, inte en plikt för staten att hjälpa oss att bosätta oss någonstans. Det innebär att vi har negativ, inte en positiv, rätt att bo där vi vill.

Staten har inte en skyldighet att hitta arbetstillfällen åt folk som bor i glesbygd, om dessa finns någon annanstans. Staten har inte en skyldighet att flytta ut sina myndigheter till fjärran avkrokar för att hålla dessa orter vid liv. Inte heller har staten en skyldighet att bygga dyr infrastruktur där den kommer att underkonsumeras för att hålla byar väl anslutna till resten av samhället.

Den här bloggen anser att vi bör ge tillbaka landsbygden till naturen, i den mån den inte längre är produktiv för oss. Det finns inga skäl till att det ska finnas mänskliga bosättningar i hela Sverige. Vi har, sedan civilisationens uppkomst, trängt tillbaka naturen. Nu kan vi producera mycket på lite mark. Den mark vi inte behöver bör få återgå till sitt ursprungliga, vilda tillstånd.

Städer är motorerna i samhällsutvecklingen. Mänskligheten har blivit en urban art. I städer möts idéer, i städer förändras mentaliteter. I städer sker den ekonomiska utvecklingen, innovationen och skapandet. Städer är effektiva sätt att leva på. Stadsbor konsumerar färre resurser än landsbygdsbor med samma inkomst. Det finns med andra få skäl till att folk inte ska bo i städer. Men Sverige har inte en urban politik. Vårt romantiska svärmeri över en landsbygd där en mytisk gemenskap sägs ha funnits har satt käppar i hjulet i samhällsutvecklingen. Vi har gett konstgjord andning åt gamla brukssamhällen, vi har beskattat storstäderna och dränerat dem på resurser. Vi har betalat ett högt pris för att kunna blunda för det uppenbara: landsorten är inte längre livsduglig. Landsorten kommer att försvinna. Ett sätt att leva på kommer att tyna bort, på gott och ont.

Vi bör omlokalisera de flesta statliga myndigheterna till våra tre storstäder.

Vi bör flytta all högre utbildning till någon av våra storstäder eller till någon av våra universitetsstäder.

Vi bör avskaffa glesbygdsstödet, stödet till lantbrukare, tvånget för företag att etablera sig över hela landet, reseavdraget och andra typer av finansiella incitament att bo kvar på landsbygden.

Robin Hood-skatten bör ersättas med ett transparent system där landsortens kompenseras direkt för kostnaden för skola och andra offentliga tjänster för varje person som flyttar till en tätort från glesbygden.

Samtidigt bör ett statligt finansierat och koordinerat projekt att bygga en halv miljon bostäder bostäder i Sveriges storstäder, ett “halvmiljonsprojekt”. Bostäderna bör vara hyresrätter, för att öka rörligheten på bostadsmarknaden, och bör dessutom placeras på ett sätt som förtätar staden. Detta projekt bör kompletteras med utbyggnad av kollektivtrafiken. Den privata sektorn har visat sig oförmögen att bygga på ett sätt som möter behovet i våra expanderande storstadsregioner. Bostadsbrist är den största flaskhalsen i storstädernas och därmed landets utveckling.

Publicerad söndag, augusti 26th, 2012 i ekonomi, Karim Jebari, politik.

4 kommentarer

  1. Yngve skriver:

    Då borde heller inte vinsterna från skog, malm och vattenkraft få lämna orten där de skapas. Stockholm skulle inte vara någonting utan alla de resurser och vinster som skapas på landsbygden. Statliga verk, myndigheter, museer och all annan skattefinansierad byråkratisk verksamhet som det dräller av i Stockholm är inget som en stad (eller ett land) kan leva på i längden.

  2. Aron skriver:

    Väl skrivet!

    Jag lyssnade nyligen på en väldigt intressant intervju av Freakonomics Radio med Harvardprofessorn Ed Glaeser (Finns att lyssna på bit.ly/mtNOe3) där han pratar lärorikt om precis detta ämne och argumenterar för en liknande linje.

    Boken han skrivit om ämnet heter Stadens Triumf (bit.ly/OmlGSh) och bör vara av intresse för alla som är intresserade av blogginläggets tankegångar

  3. Kristofer Pettersson skriver:

    Jag delar Yngves iakttagelse och vill till och med gå så långt som att säga att enda möjligheten att ta tillvara på naturresurser just nu är att motivera landsbygden att arbeta. Vidare är jag nyfiken på hur den konkurrensodugliga barnfamiljen ska kunna ha råd med utrymme för sina barn i en storstad optimerad för oberoende singlar som kan tänka sig på i en skokartong. Det förefaller vara ett kortsiktigt optimerande som kommer hålla i ett par generationer och sedan plötsligt upphöra.
    Och långvården? Var placerar vi den och vem ska arbeta med den?

  4. @Yngve: Jag håller med. Enligt den vision jag har för Sverige skulle varje region bli mer självstyrande och få full kontroll över sina naturresurser.

    http://politiskfilosofi.com/2014/04/20/for-sverige-i-tiden/
    http://politiskfilosofi.com/2013/12/10/sveriges-forenta-stader/

    @Kristofer: Det finns väl gott om folk i storstäderna som kan jobba med långvård?

Vad tycker du?