Klimatets feta svans

I ett tidigare inlägg kritiserade jag David Jonstads uppfattning att peak oil skulle utgöra ett allvarligt problem för vår civilisation, en tes han argumenterar för i sin bok Kollaps. Jonstads bok diskuterar även den antropogena växthuseffekten och de problem som den ställer oss inför. Detta inlägg kommer att diskutera det hot som klimatförändringarna innebär. Min tes är att de de flesta opinionsbildare har missförstått var den förväntade skadan i den antropogena växthuseffekten ligger. Det är den feta svansen i normaldistributionen av möjliga utfall vi bör vara oroade för, alltså för osannolika men extrema klimatförändringar, inte för de sannolika men moderata förändringarna.

Klimatdebatten handlar idag inte om huruvida de antropogena klimatförändringar finns, utan snarare om klimatsystemets känslighet för rubbningar av växthusgaser i atmosfären. Enligt James Hansen, professor i atmosfärfysik, kännetecknas vårt klimat av en mycket stor sårbarhet. Om Hansen har rätt innebär business as usual att det globala klimatet kommer att bli mist sex grader varmare mot slutet av detta århundrade. I värsta fall kan ökningen vara tolv grader inom ett sekel och ett Venusliknande klimat inom tusen år.

Hansen är dock, som jag noterat i tidigare inlägg, en extrem pessimist. Andra forskare menar att tre eller fyra grader är mycket mer sannolikt, även om vi skulle fortsätta att släppa ut växthusgaser i samma takt som nu. Fyra graders uppvärmning är illa nog, kan vi konstatera. En värld som är fyra grader varmare kommer att vara fattigare, farligare och mer ovädersdrabbad än vad den hade kunnat vara. Fyra graders uppvärmning kan få hela ekonomier att rasa och orsaka svält i delar av Afrika och Asien. Även om huvudfåran inom klimatforskarna har rätt har vi goda skäl att agera nu för att minska risken för en svältkatastrof i Afrika om 50-100 år.

Men vissa ekonomer är inte så säkra. De anser att givet en global tillväxt på 3% per år så kommer människorna om 50-100 år att vara mycket rikare och ha mycket större möjlighet att hantera krisen när den inträffar då. Varför ska vi fattiga människor 2012 betala för att avstyra de problem mycket rikare människorna kommer att ha då? Låt mig för diskussionens skull godta det här argumentet.

Låt oss åter titta på Hansens argument. Om han har rätt så innebär det en existentiell risk för vår moderna civilisation. Vi talar då inte om en regional svältkatastrof, som den i Biafra eller Kina, utan sannolikt om en kollaps av det globala samhället, möjligen med dödsfall i storleksordningen miljarder. Om vår civilisation skulle kollapsa, är det sannolikt att det kommer att ta mycket lång tid innan den någonsin kan bli något som liknar dagens liberala, demokratiska välfärdssamhälle. Vi tog oss hit tack vare billiga och lättåtkomliga fossila bränslen. Dessa bränslen är i princip slut nu. Det finns ingen olja längre som man kan extrahera för hand. Om Hansen har rätt så är en klimatkatastrof inte något man kan, på ekonomers vis, diskontera.

Är det sannolikt att Hansen har rätt? Jag är inte en expert inom klimatfysik, så jag kan inte uppskatta det direkt. Men det faktum att han inte har lyckats övertyga mittfåran talar emot att det är sannolikt att han har rätt. Trots det skulle jag inte vilja tilldela hans hypotes en sannolikhet lägre än 1%. I ljuset av den snabba avsmältningen av nordpolens is kanske den borde revideras uppåt. Men låt oss stanna på 1 %. Om det är en chans på hundra att våra utsläpp kommer att utplåna vår civilisation samt förpassa mänskligheten till en slags postapokalyptisk medeltid i flera århundraden är jag beredd att påstå att den förväntade skadan av en klimatkatastrof är överväldigande. Inte för att vi vet att Hansen har rätt, utan för att vi vet att han kan ha rätt.

Det är alltså inte den säkra skadan i 3-4 graders uppvärmning vi bör frukta, utan den osäkra katastrofen som 6-12 graders uppvärmning innebär.

Vad tycker du?