Goda råd är dyra- det är dåliga råd också

Människan är en meningssökande varelse, påstås det ofta. Detta betyder att många av oss ställer sig frågor som inte enkelt kan besvaras av vetenskapen. Vad är meningen med livet? Bör jag frukta döden? Vad är jag för något? Dessa frågor besvaras av religioner, som på ett auktoritärt och betryggande sätt dikterat svaren. Men till vem vänder man sig till om man inte förmår att tro på Gud?

Vissa utforskar gudlös andlighet, några söker sig till olika former av terapi, andra fördjupar sig i litteraturen. Några få söker sig till filosofin. De blir ofta besvikna. Modern akademisk filosofi handlar om andra saker. Filosofer som undersöker fria viljans problem försöker inte ge ett svar som är tilltalande för en sökande människa. Värdeteori är ett tekniskt och mycket abstrakt problemområde, fjärran från Sokrates dialoger. Det beror på att filosofi gör framsteg. Filosofiska argument utvecklas, preciseras och nya argument uppstår. Akademisk filosofi är alltså fel väg att gå, om man vill få svar på eviga frågor.

Men vissa filosofer håller inte med. De kallar sin verksamhet “filosofisk praxis”. De vill ta tillbaka filosofin till sina antika rötter. I mina öron låter det lika galet som att vilja ta tillbaka fysiken till sina antika rötter. Dessa filosofer tänker sig att de ska ge råd till människor som behöver vägledning. Människor som är friska nog att falla utanför psykiatrin, människor som inte tror på Gud eller gudlös andlighet. Människor som egentligen behöver en människa att prata med. Det är ett sorgligt faktum att det finns personer som inte har någon att prata med i vårt land. Det handlar inte bara om ensamhet, för man kan vara ensam bland många. Det handlar om vissa lever i en kultur och ett samhälle där samtalet fortfarande är ett sällsynt fenomen och där tystnad är normen. Det kan väl inte skada om en person som bara behöver prata med någon får prata med en filosof, en person skolad i Sokrates anda?

Kanske inte. Men jag skulle rekommendera den här personen att gå med i en bokklubb, fillmklubb, studiecirkel eller på andra sätt skaffa sig en vän snarare än att samtala med en självutnämnd lärjunge till Sokrates. Dels på grund av att det förmodligen är billigare. Men det viktigaste skälet till att jag inte skulle vilja se min mor samtala om livet med en filosof är för att jag är rädd att hon och filosofen skulle börja ta filosofin på ett för stort allvar. Om det finns bra svar på livets stora frågor, så känner jag inte till någon som har dem. Jag är inte ens säker på att frågorna är begripliga. Filosofer är i den här bemärkelsen inte experter. Men till skillnad från en vanlig vän eller medmänniska som man kan bli full och samtala om stort och smått med så är risken stor att filosofen någonstans får för sig att hen faktiskt är en expert. Och personen som betalat skjortan för att få prata lite kommer säkerligen att tro det, annars skulle hen vara tvungen att erkänna för sig själv att hen blivit blåst. Det är betryggande att tala med en expert, och det är trevligt att bli sedd som en expert. Denna mycket grundläggande insikt i mänsklig psykologi räcker för att få mig att vara mycket skeptisk mot den här typen av verksamhet.

Ju mer filosofen tror sig vara expert, desto mer sannolikt är det att filosofen börjar ge svar på frågor som hen inte alls kan svara på , och ger råd på ett sätt som bara en expert borde ge. När detta sker är skillnaden mellan filosofen och sektledaren obefintlig.

Jag är ordförande för en ideell förening som skulle kunna hålla på med filsofisk praxis. Föreningen heter Protus och vi anordnar icke-religiösa livsåskådningsläger för ungdomar i Stockholms Skärgård. Vi hade kunnat ha bara filosofiska ledare och fokuserat på att reda ut livets frågor. Vi hade kunnat ge svaren, vi hade kunnat leda ungdomarna och ge goda råd om hur livet bör levas. Då hade vi varit en sekt. Istället har vi vanliga vanliga människor bland våra ledare. Icke-experter, som kan vara där och som gillar att lyssna. Vi ger aldrig råd, vi berättar om våra liv, hur vi gör och hur vi har det. Men vi säger aldrig till deltagarna hur deras liv bör levas. Vi samtalar, bastar, grillar, badar och diskuterar. Men vi ger aldrig svar, och vi är aldrig de som vet. Inte på det sokratiska “jag vet inte, men jag ställer ledande frågot tills du fattar vad jag försöker lära dig-sättet”. Utan bara på “det är kul att prata om de här frågorna som jag inte alls fattar-sättet”.

Detta kan vara värt att tänka på när Alain de Bottom, utövare av “filosofisk praxis” eller andra självutnämnda experter vill ge dig råd om meningen med livet.

Publicerad måndag, maj 28th, 2012 i etik, filosofi.

3 kommentarer

  1. Aron Vallinder skriver:

    En bidragande orsak till att filosofin ofta inte är till mycket hjälp när det gäller att svara på livets stora frågor är förmodligen att människor vill ha raka svar, snarare än att höra någon filosof påpeka att frasen ”meningen med livet” är vag och kan ha minst fem olika innebörder. För samtida filosofi tar ju sig faktiskt an denna frågan: se t.ex. SEP-artikeln (http://plato.stanford.edu/entries/life-meaning/) eller kategorin på PhilPapers (http://philpapers.org/browse/the-meaning-of-life/)

    Jag tror att även om de eviga frågorna är eviga, så är svaren det inte. Svaren reflekterar hur vi vill förstå våra liv, snarare än sanningar. Därför förs diskussionen bättre med en psykolog än med en filosof.

    Håller du med om det här, Karim?

  2. Det finns en löst sammanhållen internationell rörelse som kan kallas ”filosofisk praxis”, på engelska ibland ”philosophical practice” eller ibland ”philosophical counseling”. Som jag ser det är det som förenar denna rörelse att man möter människor kring de funderingar eller problem de har med ett filosofiskt angreppssätt, till skillnad från tex. ett psykoanalytiskt eller ett teologiskt (alla dessa termer är ju vaga förstås och det finns överlapp). Mest typiskt är kanske att man möter enskilda privatpersoner, även om grupper och professionella eller andra sammanhang är vanligt också. På rehab-centrat Spinaliskliniken i Solna har all personal filosofisk praxis-utbildning eftersom ledning anser att det gör dem bättre på att möta människor som nyligen drabbats av svåra olyckor med olika typer av funktionsnedsättning som följd.

    Ibland använder de som ägnar sig åt filosofisk praxis orden ”Sokrates” och ”sokratisk” för att beskriva det de gör, även om ”sokratiska samtal” oftast syftar på gruppsamtal. Man menar kanske då att man pratar med icke-filosofer, till skillnad från akademiska samtal mellan akademiker. Eller att man för en sorts utforskande samtal tillsammans, där svaret inte är givet. Det finns dock ingen ambition att verka just som Sokrates, att återföra filosofin till någon sorts antik version eller att, som många anser att Sokrates gör, driva hem sin egen poäng eller uppfattning. Särskilt i den norska skolan, där flera svenskar fått sin utbildning, men även mer allmänt, finns en stor respekt för gästens/kundens autonomi – det är hen som bestämmer vad samtalet ska handla om, vart det ska leda. Man är också alltid öppen med varför man som filosof kommer med vissa inlägg eller frågor. Man har inte som filosof någon dold agenda, eller öppen för den delen. Man ger sällan råd, om det inte direkt efterfrågas.

    Det finns många intressanta trådar att dra i i Karims inlägg, men i ljuset av vad jag förklarat tycker jag inte inlägget handlar om filosofisk praxis.

  3. Förresten, i Sverige finns ju sen rätt nyligen Svenska Sällskapet för Filosofisk Praxis (http://www.filosofiskpraxis.org/) med en ganska vid förståelse av det här omtvistade begreppet, en förståelse som skulle inkludera det som Protus gör, eller i alla fall i de fall då verksamheten leds av någon med någon form av filosofisk kompetens.

Vad tycker du?