Kroppens plikt

En man kliver in i rättssalen. Han står åtalad för att ha misshandlat sin fru med ett tillhygge. Bevisen är överväldigande. Grannarna har sett och hört. Läkarens vittnesmål är övertygande. Mannen, som vi kan kalla Gösta, har knäckt hennes revben och gett henne en skallfraktur. Du är domaren. Hur bör du döma?

I Sverige har vi ett rättsystem vars huvudsakliga syfte är att förebygga förekomsten av brottslighet. Därför dömer vi brottslingar till kriminalvården. Där ska de rehabiliteras, få terapi och utbildning. Vissa brottslingar är farliga. De döms till slutna anstalter eftersom vi vill förhindra dem från att begå brott. Gösta har påbörjat sin rehabilitering. Han har varit alkoholfri sedan överfallet. Han har gått i terapi och bor inte längre med sin hustru. Vi har goda skäl att tro att han inte kommer att begå brott igen. Om rättssystemets primära roll är att se till att Gösta inte begår brott kanske din dom bör stanna på en villkorlig fängelsedom, besöksförbud och ett lämpligt skadestånd. Jag tvivlar på att du, eller någon annan läsare är beredd att acceptera detta. En person som så brutalt kränkt en medmänniska så som Gösta har förtjänar att lida, kan man rimligen känna. Filosofiska resonemang kring vår bristande fria vilja tycks lika irrelevanta som sociologiska eller neurobiologiska rön kring hur biologi, samhälle och situation formar och styr oss. Den som fått skallen krossad är inte intresserad av filosofi eller sociologi. Vi vill ha hämnd. Därför dömer vi folk till fängelse, även när vi vet att fängelsestraffet inte kommer att förebygga brott. Vi vet också att fängelser är dyra och att de i många fall gör brottslingar av folk som hade kunnat vara hederliga. Vi accepterar fängelser därför att vi vill se brottslingar lida, och för att vi saknar alternativ. Låt mig därför föreslå ett alternativ.

Återinför spöstraffet. Om Gösta fick 20 eller 30 piskrapp kunde han återgå till sitt arbete efter ett par veckors sjukskrivning. Han kunde sedan fortsätta att bidra till samhället, och göra bot med hårt jobb och hederlighet. Vår blodtörst skulle stillas, och vi skulle kunna investera pengar i terapi, rehabilitering och missbrukshjälp. Barbariskt? Kanske. Men hur skulle du själv välja? Om du fick valet mellan 30 piskrapp och två år i fängelse, skulle du verkligen välja fängelset? Och om du valde piskrappen, är det då så barbariskt? Mitt förslag låter cyniskt, men jag skulle vilja kalla det realistiskt. Ingen demokratisk stat skulle tolerera ett rättsystem vars enda syfte var att minimera förekomsten av brottslighet. Vår primitiva klanmoral kräver lidande från de som kränkt, mördat och våldtagit. Vi ser fortfarande personer som moraliskt ansvariga och därmed förtjänta av lidande om och när de orsakar lidande. Mitt förslag erbjuder samhället en billigare lösning, och en lösning som blir en spegel, som visar oss hur låga och vidriga vi verkligen är. Att låtsas om något annat vore självbedrägeri.

Publicerad lördag, juli 16th, 2011 i etik, moral.

En kommentar

  1. Andreas Bigert skriver:

    Ett intressant förslag, frågan är bara hur applicerbart det hade varit i praktiken. Det är billigare, visst, jag kan även hålla med om att det inte är mer barbariskt än att ta någons frihet. Men att piska en redan psykiskt instabil person – vare sig han går med på det eller inte som substitut till ett annat straff – tror jag hade kunnat resultera i väldigt negativa konsekvenser. Måhända att personen inte var benägen att begå fler brott efter det han dömts för, men tror du inte smärtan piskstraffet framkallar kan få honom på andra tankar? Ur ett behavioristiskt perspektiv så kommer den frustration och smärta som framkallas ur det ofrånkomliga straffet omvandlas till ilska och hämndlystenhet mot staten. Huruvida man får utlopp för det är en annan sak och går inte att beräkna, men att inse att man begått ett brott, erkänna att det har varit fel – om ens för en själv kan vara svårt att ta för individen, men att sedan till synes meningslöst få uppleva enorm smärta för det leder inte till annat än ilska och hat. Det i sin tur kan innebära ökad distans från dem sociala normererna enligt Strain-teorin (http://en.wikipedia.org/wiki/Value-added_theory) och kan många gånger vara mer kontraproduktivt än ett fängelsestraff enligt min åsikt.

    Jag känner folk som blivit dömda för mildare saker så som trafikförseelser och liknande som har givit dem anmärkning i belastningsregistret och dem pissar bildligt talat på staten nu för tiden och det har inget med deras bakgrund, deras psykiska hälsa eller resultatet av domen (böter) att göra, utan enbart maskineriets oförsonliga praxis. Att inte kunna ifrågasätta moralen och syftet med varken brottet eller straffet i rättsväsendet är höjden av orättvisa. Det är politikerna och inte vi medborgare som bestämmer vad som är lagligt och inte. Ändå måste vi följa allt oavsett om lagarna uppenbart är till för att avskräcka kollektivet och inte har NÅGON hänsyn för individens frihet.

    Mina vänner jag nämnde tidigare är brottslingar nu, vare sig dem sympatiserar med staten eller inte (ha i åtanke att dem aldrig valt att ta del av det så kallade samhället).

    Staten kallar det ”anmärkning i belastningsregistret”. Vad harmlöst det låter när man lägger upp det på det sättet.

    För att sammanfatta min poäng;
    Valfrihet är bra och det vore bra att kunna ha ett komplement till dagens straff, jag tror däremot inte just piskrapp hade varit ett effektivt alternativ då psykiskt instabila personer kan välja det som komplement utan att riktigt vara medvetna vad dem ger sig in på utan inser det inte förens efteråt (omfattningen av det psykiska lidandet) och sublimerar det genom hat i olika former gentemot olika instanser.

Vad tycker du?