Har vi rätt att leva för evigt?

Här föreläser jag om Aubrey de Grey, Leon Kass, och radikal livsförlängning.

Här föreläser jag om Leon Kass invändning mot livsförlägning och Aubrey de Greys argument.

Publicerad måndag, maj 9th, 2011 i etik, moral.

7 kommentarer

  1. Ja,man har rätt att leva och vara frisk i knopp och kropp så länge som man själv vill. Jag är en 55 årig tjej som absolut vill ha ett botemedel mot det biologiska åldrandet på medicinsk väg. Jag vill dessutom att human embryonal stamcellsforskning skall få statliga skattemedel för att få fram botemedel mot åldrandet. Även företag,stiftelser och privatpersoner skall kunna skänka gåvor till denna typen av stamcellsforskning och åldrandeforskning. Jag är också för alternativ forskning utan plågsamma djurförsök på råttor och möss medflera.
    Forska Utan Djur är en stiftelse som delar ut pengar till foskare som tar fram alternativa metoder istället för djurförsök. Human embryonal stamcellsforskning använder mänskliga fostermaterial istället för djur,och det är väldigt bra. Och det påskyndar också forskningen mot åldrandet,sjukdomar,skador,förslitningar och krämpor -så att det kommer botemedel under min tid.

    Och i Aftonbladet så läste jag frågan: Vill du leva för evigt?
    Jag svarade då: JA!

  2. M.K. skriver:

    Först vill jag applådera att du tar upp de här frågorna. Jag tror att de är väldigt viktiga. Nu lite invändningar:

    Det behöver inte alls vara plågsamt eller motbjudande att leva efter att man upplevt allt trevligt som går att uppleva, även om det bara går att uppleva ett ändligt antal olika sorters känslor. Det är väl bara att uppleva allt det trevliga om och om igen, identiskt upprepat, i evighet! Visst kan det tyckas *meningslöst* att bara ta identisk repris på allt om och om i evighet, men det blir aldrig *plågsamt* eller *motbjudande* eller ens *tråkigt*, eftersom en *trevlig* upplevelse per definition inte kan vara något annat än just *trevligt* att uppleva. Om du t.ex. tröttnar på att äta en och samma glass om och om igen fastän glassen gav dig njutning i början, är det glassen du tröttnar på, inte njutningen du fick av den i början. Njutning tycks vara enbart en funktion av att synapser och annat i hjärnan beter sig på vissa sätt, snarare än av att just glass eller något annat som påverkar hjärnan utifrån ger upphov till dessa skeenden i hjärnan. Så det räcker att få synapserna m.m. att bete sig på ”något sätt som innebär njutning” i en sekund och sedan upprepa det som skedde i hjärnan under den sekunden, identiskt, om och om i evighet, så upplevs njutning i evighet, och aldrig något lidande eller obehag. I den mån synapser kommer att ersättas av elektronik eller annat i framtiden, kommer kanske detsamma att kunna fås att gälla dessa saker. Om inte, får man nöja sig med att med nanorobotar etc upprätthålla synapserna i vår biologiska hjärna i evighet.

    Personligen skulle jag, när jag blivit ca 100 år, i varje fall hellre ha en sådan livsfortsättning som innebär att jag upplever en och samma underbara känsla under en sekund, och sedan exakt samma känsla i nästa sekund, och så vidare sekund efter sekund i evighet, än att smärtfritt och omedelbart dö och aldrig få uppleva något mer. Den underbara känslan skulle aldrig upphöra att vara underbar, lika lite som talet 10 upphör att vara talet 10. Jag skulle aldrig ledsna på den underbara känslan, eftersom en underbar känsla per definition bland annat är sådan att man inte samtidigt med den upplever sinnesstämningen ”ledsnat” eller något annat obehagligt. Hade jag ledsnat, skulle det inte längre vara en underbar känsla jag upplevde. Att anta att jag någon gång kommer att ledsna vore alltså att ändra på premissen som var att jag faktiskt skulle uppleva en *underbar* känsla gång på gång i evighet. Att tro att underbart kan vara tråkigt i längden är som att tro att talet 10 blir 0 eller -1 om det skrivs oändligt många gånger efter varandra. Det är helt enkelt irrationellt att tro så. 10 är 10 och inget annat – oavsett hur många gånger man än skriver det.

    Vidare ser jag inte varför universum nödvändigtvis skulle ha en sådan framtid att protoner, galaxer, människor etc skulle upphöra att existera för gott någon gång. Visst kanske vårt universum blir obeboeligt inom ändlig tid från nu, men det kan (om inte vid andra tidpunkter eller på andra platser i de tre kända rumsdimensionerna så kanske istället på andra positioner i andra dimensioner än de vi kan observera eller genom teoretisk fysik räkna ut måste finnas) uppstå andra universa genom andra big bangs gång på gång i evighet. Det behöver inte vara så att ett universum ger upphov till nästa; varje universum kan uppstå utan orsak, liksom vårt gjorde det (om det gjorde det), och/eller en del eller alla universa kan uppstå av samma orsaker eller typer av orsaker som vår big bang uppstod av (om det uppstod av någon orsak), eller av andra orsaker. Hur som helst kommer tack vare de oändligt många universumen alltid identiska kopior av oss att uppstå och fortsätta där våra liv tog slut, och så vidare utan ände. Det kan tänkas innebära evigt liv, även om inget enskilt universum varar i evighet. Fenomenet ”vi överlever” kan nämligen tänkas fungera på ett sådant sätt att vi överlever så länge det finns någon förgrening i multiversum där en identisk kopia av oss överlever. Då multiversum kan tänkas innehålla oändligt många förgreningar, är det oändligt osannolikt att alla förgreningar skulle ”ta slut” någon gång inom en ändlig framtid. Vad jag kan se. Och multiversumteorin, Many Worlds, teorin att det finns (eller med tiden uppstår) oändligt många förgreningar, tycks vara utbredd bland fysiker. Det finns ingen särskilt trovärdig konkurrent till Many Worlds. Dessutom går Many Worlds, bättre än sina konkurrenter, ihop med Ockhams rakkniv (principen att man allt annat lika alltid bör välja den enklaste förklaringen). Det är nämligen mycket enklare att beskriva ett utgångsläge för multiversum följt av de naturlagar och ekvationer som ska gälla för hur saker och ting kan utveckla sig därifrån, och sedan säga att allt som utifrån de premisserna kan hända händer, än att beskriva i detalj just bara det universum (eller rättare sagt just de saker) just vi (i just denna förgrening) kan observera. Det förstnämnda skulle kräva mycket färre tecken än det sistnämnda att beskriva, och går alltså mycket bättre ihop med Ockhams rakkniv.

    En lite kul grej är att även om sannolikheten för att vi har evigt liv är endast t.ex. 0,00000000000000000000001, är ändå vår *genomsnittliga* förväntade livslängd oändlig. Detta eftersom oändligheten gånger 0,00000000000000000000001 är oändligheten, vilket oändligt mycket överskuggar de ändliga livslängder vi med 0,99999999999999999999999 sannolikhet har, hur korta dessa än är. Det kan alltså vara oändligt mycket viktigare, för hur bra liv vi kan förvänta oss sammantaget. hur bra vårt liv kommer att bli om det kommer att vara i evighet än hur bra det kommer att bli om det inte kommer att vara i evighet – detta *trots* att vi nästan säkert inte kommer att leva i evighet.

    Nu kan man förstås undra om inte ett evigt liv med nödvändighet kommer att innehålla både oändligt mycket lycka och oändligt mycket lidande hur man än gör. Alltid kommer något att gå fel ibland, hur försiktig man än är, så under en evighet kommer allt som kan gå fel hinna gå fel oändligt många gånger. Vi kommer att uppleva oändligt mycket lidande, om vi lever i evighet. Men för varje årgoogol av lidande tror jag att vi kommer att uppleva många årgoogoler av lycka – i genomsnitt – detta eftersom vi strävar efter lycka och eftersom vi genom vår i regel framåtskridande utveckling i regel blir bättre och bättre på att säkerställa lycka och öka mängden lycka och minska mängden lidande i våra liv. Det är rimligt att säga att det mesta av multiversum är tomrum om det är ungefär lika glest mellan materieklumparna i resten av multiversum som det verkar vara i vårt universum. Det är rimligt att säga detta även om multiversum är oändligt stort och alltså innehåller både oändligt mycket materia och oändligt mycket tomrum. På samma sätt är det rimligt att säga att, givet att vi lever i evighet, mer lycka än lidande väntar oss i denna evighet, även om oändligt mycket av bådadera väntar oss.

  3. M.K. skriver:

    Ola,
    Varför är det så viktigt att inte utöva plågsamma djurförsök? Mänskligheten, tack vare sin nu så långt komna teknikutveckling och dennas ständiga acceleration, står inom detta århundrade inför möjligheten att fullständigt transformera hela jordklotet och allting på det. Det lidande vi människor kan eliminera (bland annat i naturen) genom detta är så oerhört mycket större än det lidande vi på vägen dit eventuellt måste åsamka försöksdjur för att nå dit. Vägen till stora genombrott inom viktig forskning har aldrig varit helt smärtfri. För mig tycks varje ansträngning att bekämpa eller minska omfattningen av plågsamma djurförsök, när mänskligheten står inför att kanske lyckas uppfinna teknologi för att inom några årtionden eliminera allt lidande på jorden för gott, vara som om en polis skulle försöka undvika att trampa på en daggmask när han precis är i färd med att gripa en massmördare. Det är att riskera alltför mycket till förmån för alltför lite.

  4. Svar till MK! Vi skall inte alls ha några plågsamma djurförsök i forskningen,bara för att det alltid har varit så. Utvecklingen går framåt,och idag finns massor av möjligheter att ta fram alternativa metoder istället för plågsamma djurförsök.Och den bästa metoden är Human embryonal stamcellsforskning.Där använder man stamceller från mänskliga provrörsblaster,odlingar,stamcellslinjer,cellklumpar,embryon,foster,
    missfall och aborterade foster. Då behövs inga djur i plågsam forskning -och botemedel mot åldrandet,sjukdomar,skador och förslitningar kommer betydligt snabbare och då under nutid. Råttor och möss skall inte lida i djurförsök,bara för att knäppa etikmoralister och kristianister tror och tycker att mänskliga cellklumpar har mer värde än kännande och tänkande smådjur.
    Om djurförsök också är viktiga i forskningen,så skall dom inte vara plågsamma på något sätt.Och djurförsöken skall inte endast utföras på råttor och möss.Och djurförsök skall deffinivt inte ersätta mänskliga stamceller,fosterstamceller,och cellklumpar mm mm.

    Och om det nu är så viktigt med ”plågsamma djurförsök” -varför då inte använda hundar,katter och övriga rovdjur,samt andra populära djur som människor inte har fördomar mot.

  5. Great article but it didn’t have everything-I didn’t find the kitchen sink!

  6. If you don’t set set up a baseline regular for what you’ll accept in life, you can find it is easy to slip into activities and attitudes or maybe a total well being that’s considerably below what you are worthy of.- Anthony Robbins

  7. It’s not that I’m sure that they DO worship God, no matter what. It’s more as if they *might*. Just as Abraham himself worshiped God, despite being willing to sacrifice his son to Him. The story of Isaac’s near-sacrifice is actually an apt one to show how tricky the interior dynamics of love and ignorance can be. It’s not so much that it’s *unreasonable* ever to tell someone they aren’t worshiping God (or don’t love their wife), as that it seems to me to always be the better course to direct the condemnations at the actions or beliefs involved, rather than bringing the relationship as a whole into it.

Vad tycker du?