I begynnelsen

I vår kultur finns det två motstridiga uppfattningar om hur livet tedde sig i mänsklighetens gryning, och de båda platsar in i två olika narrativ om människan och hennes tillstånd och syfte. I detta inlägg vill jag dels kritisera båda dessa uppfattningar, dels kritisera idén om dess relevans för våra idéer om människan idag.

Den idén som omfattas av måga transhumanister och som har stark förankring i upplysningstraditionen är den klassiska Hobbesianska föreställningen att före civilisationens och samhällets uppkomst rådde ett “allas krig mot alla”. Den här uppfattningen har idag kompletterats med föreställningar om ett hårt, kort, våldsamt liv präglat av ständig fruktan, våld, sjukdom och ständig hunger. Den här bilden är inte helt riktig. Låt oss börja med Hobbes föreställning om ett “allas krig mot alla”. Hobbes idé vilar på en felaktig premiss: nämligen den att människan är en solitär varelse, en ensam individ som står i ständig konflikt med alla andra individer. Vi vet nu att så inte är fallet. Vi har goda skäl att tro att människor alltid varit ett flockdjur, och att våra icke-mänskliga förfäder var det också. Vi har alltid därmed befunnit oss i en flock, i ett sammanhang. I detta sammanhang har fred och ordning i någon mån alltid varit en förutsättning för överlevnad. Så den Hobbesianska idén om allas krig mot alla är felaktig, om den tolkas som en beskrivning av hur det faktiskt var och inte beskrivning av ett hypotetiskt tillstånd. Däremot har vi goda skäl att tro att det mänskliga tillståndet var ett mycket våldsamt sådant. Vi har massor av evidens för att varje stam eller koalition av stammar levde i ett slags evigt krig mot varandra. En överväldigande majoritet av de skallar man funnit från perioden före jordbruket visar på svåra skador. Vi vet också att våra närmaste kusiner, schimpanserna, för utdragna och mycket blodiga utrotningskrig mot varandra. Föreställningen att vi skulle ha varit fredliga före civilisationen är faktiskt helt ogrundad. I den bemärkelsen har den Hobbesianska bilden ett uns av sanning.

Den andra idén om mänsklighetens gryning har långa anor, från gamla testamentet och diverse polyteistiska religioner. Tanken är att människan i sitt ursprung var en “ädel vilde”, obefläckad av civilisationens ondska levde hon i ett förlorat paradis. Den här idén har idag stark dragningskraft hos vissa delar av miljörörelsen, hos civilisationskritiker och anarkister. Den här uppfattningen är huvudsakligen fel, men likt den hobbesianska uppfattningen, så har den en gnutta sanning, som är relevant och viktig. Låt oss undersöka bilden närmare.

Vi har redan konstaterat att uppfattningen om att människor inte var aggressiva är felaktig. Men på många andra sätt kunde människor ha en behaglig tillvaro. Så länge som ett område inte var överbefolkat fanns där gott om mat, och maten var varierad och näringsrik. Människor behövde förmodligen arbeta väldigt lite, och kunde förmodligen ägna stor del av sin tid åt att umgås på olika sätt. Sjukdomar var allvarliga, men smittsamma epidemier var förmodligen sällsynta. Många av dessa sjukdomar fick vi förmodligen genom den nära kontakt med djur som utvecklades under senare tid. Men sjukdomar från insekter och från dåligt vatten och dåligt kött var säkerligen ett stort problem. Malariaviruset var förmodligen, liksom idag, den största mördaren. Ett annat problem var infektioner. Ett köttsår kunde innebära döden för en vanlig person. Till romantikernas försvar kan man dock säga att en vanlig missuppfattning om denna tid är att man tror att ingen blev äldre än 30 år. Det har att göra med att den förväntade livslängden vid födseln var ungefär 30 år. Men skälet till detta är inte att folk åldrades mycket snabbare än vad vi gör, utan att spädbarnsdödligheten förmodligen var mycket hög. Det är sannolikt att en tredjedel av barnen dog före sin första födelsedag. Det drar ned den förväntade livslängden avsevärt, men den förväntade livslängden för en person som överlevt de första fem livsfarliga åren var betydligt längre, kanske upp till 60 år. Det bör också påpekas att livet förmodligen präglades av konstant oro och rädsla. I flocken kunde man säkerligen finna trygghet, men vår värld var en farlig sådan, som var full av saker som kunde döda en människa enkelt. Andra, fientliga stammar lurade i mörkret, stora kattdjur kunde enkelt mörda en ensam människa, och giftiga insekter, ormar och växter fanns överallt. Det faktum att vi är ängsliga, oroliga djur idag, som känner sig trygga i närvaron av vänner och bekanta, tycks stödja den här föreställningen att vår forntid var präglad av berättigad fruktan och ständig vanmakt. Däremot har vi goda skäl att tro att ett av vårt moderna samhälles största gissel, ensamhet, förmodligen var ett okänt fenomen. En ensam människa överlevde inte. Givet att social sammanhållning var bokstavligt talat en fråga om liv och död, har vi goda skäl att tro att människorna spenderade en hel del av sin fritid åt aktiviteter vars syfte var att stärka sammanhållningen. Den känsla av gemenskap som förmodligen rådde i en stam människor var förmodligen något som få av oss någonsin erfarit, om jag tillåts spekulera.

Bilden av vår evolutionära förhistoria är således betydligt mer komplex än vad både civilisationskritiker och upplysningsfilosofer beskrivit den som. Frågan är om detta spelar någon roll för hur vi bör förhålla oss till dagen samhälle? Ni anar redan mitt svar, nej. Oavsett hur idyllskt eller grymt det må ha varit på den tiden så finns det ingen återvändo. Vi är fångade i vår egen civilisation, på gott och ont. Vi kan inte gå tillbaka till det tillstånd som rådde förut. Givet en tillräckligt svår katastrof skulle samhället kunna kollapsa, men om någon människa återstod skulle de människorna inte vara samma typ av människor som en gång levde. Istället bör transhumanister och civilisationskritiker studera vårt samhälle, hur människorna trivs och vantrivs i det, och fokusera på hur vi kan förbättra det mänskliga tillståndet i dag och i framtiden.

Publicerad söndag, februari 27th, 2011 i etik, filosofi, politik.

3 kommentarer

  1. Ett par funderingar:

    Kan chimpansernas aggressivitet och själviskhet vara en orsak till att de så att säga stannat i utvecklingen, trots att chimpanser bevisligen har kunnat göra verktyg i flera tusen år? Men då är frågan varför de ”snällare” bononerna, som ju också är chimpanser, också hänger kvar på apstadiet. Det behövs ett antal samverkande komponenter för att få fram en människa. Men ”allas krig mot alla” kan inte ingå i detta.

    Hobbes ”naturtillstånd” erkänner han ju själv kan vara en fiktion (utom vad det gäller förhållandet mellan stater) och det kan i själva verket tas som en varning för ett ultraliberalt samhälle, eller som en reflexion beroende av det våldsamma engelska inbördeskriget. Framtid eller samtid i stället för forntid är vad man hittar hos Hobbes, med andra ord.

    Kanske de sista isolerade folkgrupperna i Sydamerikas och Nya Guinéas djungler kan ge lite ledning i det sant mänskliga, men de vill ju å andra sidan inte ha kontakt med omvärlden så det kan bli svårt att fråga dem. Det är väl så att vi har två tendenser inom oss, en gynnar samhället och en gynnar individen, och det gäller att finna en balans så att inte den ena försöker slå ihjäl den andra.

  2. Det är en missuppfattning att schimpanserna stannat i utvecklingen. De har lika lite gemensamt med våra gemensamma förfäder som vi har. Jag vill också påpeka att vi också hänger kvar på ”apstadiet”. Vi är apor, inget annat.

  3. Nja, om de hade haft lika lite gemensamt som vi med våra gemensamma föregångare skulle de väl inte leva som de gör, eller …? Och finns det inte saker i det mänskliga tänkandet som gör att vi inte riktigt platsar som apor längre, exempelvis förmågan till långsiktigt tänkande? Kan man inte säga att övergången från apa till människa var ett steg som påminner om transhumanismen (som jag ärligt talat inte vet mycket om)? Med andra ord att apan som blev människa genom att så att säga kliva utanför sig själv väldigt fort började utveckla en massa livsformer som människoaporna inte hängde med i?

Vad tycker du?