Äcklets retorik

Motståndare till transhumanismen åberopar ofta känslor av äckel och avsmak när de hör talas om våra idéer och ideal. Är äckel ett legitimt försvar för en ståndpunkt? Om så vore fallet, skulle det transhumanistiska projektet vara illa ute. Frestelsen är stor bland transhumanister att argumentera i termer av “guilt-by association” mot personer som tydligt visar sin avsmak mot mänsklig förbättring och genteknik. Men bara för att känslor av äckel präglat de reaktionäras motstånd mot homosexuella eller “blandäktenskap”, så innebär det inte att de som äcklas av tanken att operera in en dator i en kropp är reaktionära eller klandervärda.

Äckel är i många fall en sund reaktion på sådant som är skadligt för oss, så som rutten mat, främmande kroppsvätskor, sjuk mänsklig vävnad, giftiga djur och insekter och incestuösa förhållanden. Men vi känner också ofta äckel mot saker bara för att de är okända, som främmande kulturers mat, eller som är tabubelagda i våra kulturer, som stark svettlukt. Kulturer konstrueras ofta kring att generalisera våra känslor av äckel och sträcka dem utöver det som alla människor intuitivt upplever. Därför känner många muslimer äckel inför grisar, medan västerlänningar ofta upplever äckel inför att äta de inre organen hos vissa djur. Där de äldre generationerna i vår kultur ofta känner äckel inför olika typer av kroppsutsmyckningar som innebär perforering av ansikte och könsorgan, upplever många i vegansubkulturen ett starkt äckel inför att äta all sorts vävnad.

Samtidigt äcklas vi inte av många saker som faktiskt är farliga för oss. Alkohol är ett talande exempel. Trots att alkohol förmodligen är ett av de gifter som är farligast, är det få som känner äckel inför smaken. På samma sätt känner extremt få äckel inför godis, chips, elitidrott eller lukten av bensin, trots att dessa saker faktiskt skadar oss.

Alltså har vi goda skäl att tro att även om vissa våra äckelkänslor orsakas av saker som är skadliga, så är en majoritet av våra äckelkänslor orsakade av saker som inte är skadliga. Därför är våra äckelkänslor dåliga på att vägleda våra handlingar, eftersom korrelationen äcklig-dålig är svag i de allra flesta fall.

Kan äckel ändå ha en plats i vår moderna värld? Är det inte bra att ha kvar denna starka emotion som ändå skapar mening och kraftfullt skyddar oss mot saker som är farliga för oss? Jo, det är rimligen en god idé. Men våra känslor av äckel är endast nyttiga när de riktas mot välbekanta ting i vår närhet. Abstrakta äckelkänslor tenderar att vara endast skadliga. Därför bör vi akta oss noga för att åberopa vår avsmak i en politisk diskussion, och påpeka varför det är olämpligt att göra det när andra gör så. Äcklet bär inte på någon visdom, som Leon Kass påstår. Äcklet kväver det förnuftiga resonemanget.

Publicerad tisdag, februari 22nd, 2011 i etik, filosofi, politik.

En kommentar

  1. Mitt äckel inför transhumanism är ett rationellt försvar mot ojämlikhet. Det är mycket sannolikt att de som först skulle förse sig med övermänskliga egenskaper vore rika människor som därigenom skulle få än större övertag över de fattiga – eller för den delen över den stora majoriteten. Det är redan idag de superrika som har råd med den mest avancerade medicinen, i en värld där de flesta dör av ganska lättbotade sjukdomar. Låt oss därför bekämpa denna inegaliltära ideologi!

Vad tycker du?