En kommunistisk arbetslinje

För en halv evighet sedan utlovade jag ett inlägg om en kommunistisk arbetslinje. Here it goes, ursäkta att det tagit sån tid, och särskilt tack till Nina Björk, som alltid förmår att provocera mig till att göra vettiga saker.

Inom vänstern finns en minst sagt delad uppfattning om arbete*, och det är en uppdelning som spårar sina rötter i en tidig fraktionalisering av kapitalismens kritiker: den mellan anarkister och socialister. Både anarkister och socialister är i stort sett eniga om att arbete i en kapitalistisk ekonomi generellt sett är alienerande, till skillnad från den borgerliga arbetslinjen, som tycks präglas av en uppfattning om arbetets “uppfostrande och karaktärsdanande roll”.

Men socialister och kommunister menar, till skillnad från anarkister, att arbete som utförs under vissa omständigheter inte alls behöver vara alienerande, utan är snarast berikande och en naturlig del av en människas självförverkligande. I tidigare inlägg har Politisk Filosofi kritiserat en anarkistiskt inspirerad kritik av arbetslinjen. I detta inlägg vill den här bloggen försvara en alternativ uppfattning av arbete. En utopisk, kommunistisk arbetslinje.

Av det arbete som idag utförs i världen är en mycket ringa del av sådan natur att det kan karakteriseras som värdigt. Arbeten är ofta antingen hopplöst repetitiva, farliga, fördummande eller helt enkelt onödiga. Inte sällan är de allt på en och samma gång. För det mesta tar arbetet upp alldeles för stor del av vår dag, och för stor del av våra liv. Så här har det varit i princip sedan vi började odla jorden.

Men om det är något som de senaste hundra åren har visat oss, så är det att saker inte behöver se ut som de alltid har gjort. Mänsklighetens arbete har skapat värde som har investerats i produktivitetsförbättrande infrastruktur. En stor del av denna produktivitetsökning har vi tagit ut i en enormt hög materiell standard. Vi är friskare, lyckligare, tryggare, bättre utbildade och mycket mer fria att forma våra liv än vad vi någonsin har varit, åtminstone sedan vi satte ned bopålarna. En mindre del av denna produktivitetsutveckling har vi tagit ut i kortare arbetstid. För hundra år sedan var det inte ovanligt att en människa började arbeta från och med att hon kunde gå och prata. Idag börjar arbetet i tjugoårsåldern. För hundra år sedan arbetade man tills man stupade, och om man hade barn så kunde dessa ta hand om en när man var arbetsoförmögen. Att en frisk människa skulle dra sig tillbaka från arbetslivet var en lyx som var få förunnade. Idag lever en majoritet av svenskarna mer än ett decennium efter sin pension, varav många kan åtnjuta många år av arbetsfri och frisk tillvaro. Utöver de självklara arbetstidsförkortningarna som vi i Sverige åtnjuter i form av en mycket lång semester, en exceptionellt lång föräldraledighet och möjligheten att ta ut många VAB-dagar, så finns det en rad mer subtila arbetstidsförkortningar som inte berör arbetslivet, utan arbetet i hemmet. Med hjälp av modern teknologi (centralvärme, kylskåp, frys, dammsugare, microvågsugn, tvättmaskin, diskmaskin, torktumlare) har vi kunnat minska arbetstiden för att få ett hushåll att fungera tämligen radikalt. Denna förkortning i arbete diskuteras sällan, men det är slående hur mycket tid vi slipper ägna åt repetitiva och fördummande sysslor i hemmen tack vare dessa innovationer.

Produktivitetsutvecklingen har med andra ord ökat vår levnadsstandard och minskat vår totala dagliga arbetsbörda och vår arbetsbörda sett i relation till våra liv. En utopiskt kommunistisk arbetslinje tar fasta på detta löfte som det senaste seklets utveckling bär på: möjligheten att vi i framtiden inte ska behöva arbeta för vårt uppehälle, utan att det mesta som behöver utföras i samhället ska kunna utföras av maskiner eller på andra sätt göras onödigt. Det är än så länge långt kvar till denna tid, men vi tycks obönhörligen vara på väg dit. Enligt denna bloggs uppfattning har arbete inget värde i sig, utan endast arbete som är självförverkligande och berikande har det. Däri förkastar Politisk Filosofi den borgerliga arbetslinjen, som i luthersk anda tillskriver arbete, även sådant som inte genrerar någon nytta, värde. Därför stödjer denna blogg arbetarrörelsens höga löneanspråk det senaste seklet. Utan fackets inflytande hade trycket i produktivitetsökningen varit mindre, och det automatiserade samhället varit längre bort.

Men Politisk Filosofi tillbakavisar även den anarkistiska kritiken av arbetet som något som är ont i sig. Denna uppfattning, som inte tolererar arbetet som ett nödvändigt ont i en övergångsfas, eller som förnekar att arbete kan vara meningsfullt, ens under de bästa omständigheterna, är inte förenlig med en modern stat och ett stort välfärdssamälle. Det är förvisso poängen. Men utan en ansenlig mängd arbete kommer vi aldrig att kunna ta oss förbi arbetsekonomin. Och även i framtidens ekonomi kommer vissa uppgifter att kräva mänskliga arbetsinsatser. Forskning, design, terapi och andra högt kvalificerade yrken kommer sannolikt fortfarande att behövas. Dessa arbeten kan vara alienerande. Men om de utförs i en kontext där ingen egentligen behöver jobba för att försörja sig kommer de att försöka locka till sig folk med hjälp av andra incitament än lönen. Att göra ett arbete belönande och berikande för arbetaren skulle kunna vara ett sådant incitament.

*Med arbete menar jag “tidskrävande sysslor som vi utför av instrumentella skäl”. Därmed inkluderar det här begreppet slavarbete, lönearbete och hushållsarbete. Självförverkligande och stimulerande arbete är fortfarande arbete eftersom vi måste ha en avsikt med våra ansträngningar som annan än bara välbefinnande, annars skulle dessa arbeten inte vara självförverkligande och stimulerande. Lek, spel och sex är inte arbete i den här bemärkelsen, eftersom vi gör dessa saker för att vi gillar dem.

Publicerad måndag, februari 7th, 2011 i ekonomi, filosofi, politik.

8 kommentarer

  1. Jag måste tillägga att jag inte alls är nöjd med min distinktion mellan arbete och spel/lek, som tycks vara viktig i sammanhanget. På vilka sätt är ett meningsfullt arbete fortfarande ett arbete? Varför är ett arbete som bidrar till mitt självförverkligande inte ett spel? Att det inte är en lek kan vi konstatera, eftersom en lek saknar specifika mål och explicita regler.

    Men många av de roligaste arbeten har påfallande likheter med spel. Det är ju knappast så att arbete, enligt min vida definition, kräver att den som arbetar får ersättning. Hur ska vi då kunna göra skillnad på ideellt arbete, och spel? Inte självklart lätt att ge en lista över tillräckliga och nödvändiga villkor. Kanske får vi i dessa fall falla tillbaka på det som Wittgenstein kallade ”famlijelikhet”. Instanser av spel tillhör en familj, och instanser av arbete en annan, och vi får mer eller mindre godtyckligt bestämma vilken kategori X och Y tillhör i partikulära fall. Inte helt tillfredsställande, men det bästa jag kan komma på nu. Om ni har några bättre förslag/lästips, meddela mig gärna.

  2. chomskybot says:

    Lite undrande över hur du kategoriserar ”anarkistisk” kritik mot arbete som något som är ont i sig. Det är enligt min mening en rejält svepande generalisering som bortser från tankegångarna om hur arbetarnas självorganisering inverkar på arbetets natur. Föreslår läsning av följande sektioner ur Anarchist FAQ:

    http://www.infoshop.org/page/AnarchistFAQSectionI1#seci14
    http://www.infoshop.org/page/AnarchistFAQSectionI3#seci32

  3. Intressant diskussion! Blir nyfiken på kritiken mot den anarkistiska hållningen till arbete i ”tidigare inlägg”, kan du inte länka till dem i det här inlägget?

    L.

  4. Hej Love! Här är länken: http://politiskfilosofi.com/2010/09/22/arbetet-och-dess-fiender/

    @Chomskybot: Intressant, ska kolla!

  5. Jag tror man kan bryta ut varje stycke här och göra en egen avhandling av det. Bara ett par anmärkningar av olika väsentlighetsgrad.

    Med ”arbete” skulle man faktiskt kunna avse alla verksamheter som gör människan till människa. ”Arbetets andel i apans förvandling till människa” för att citera Engels. Det är verksamheter som gör att vi lever vidare som art, att vi omformar vår omvärld men samtidigt kroppsligt och själsligt omvandlas av den. Det finns en uppsats av sociologen Göran Ahrne i boken ”Sociologer ser på arbete” som kan vara intressant när man diskuterar vad som är arbete. Han tycker att det mesta vi gör kan sorteras in under den kategorin.

    Skulle man kunna tänka sig en framtid när robotisering och andra tekniker utvecklas så långt att det som normalt kallas arbete idag i hög grad är eliminerat som mänsklig tidsslukare, medan det som idag ses som fritidssysselsättningar blir det egentliga arbetet? Eftersom produktvärdet i den klassiska (inklusive marxistiska) ekonomin utgörs av det arbete som nedlagts i produkterna i form av levande arbete, och den biten krymper till en obetydlighet, kommer vi att kunna ha en kommunistisk ekonomi då (om inte världen sabbas på vägen dit).

    Angående hushållsmaskiner så slog de ju igenom under en period när det var brist på arbetskraft och det gällde att få ut fler kvinnor på arbetsmarknaden. Då slog man flera flugor i en smäll: dels fler som arbetade, dels en höjd konsumtion av varaktiga konsumtionsvaror som i sin tur drev fram ökad produktion som behövde fler arbetande etc etc. När arbetsmarknaden krymper igen kanske någon kommer på att man bör propagera för mer manuellt arbete i hemmen igen!

  6. Lite nyfiken på vad du menar när du säger att mycket av det arbete som utförs idag är ”onödigt”. Exempel tack! Och gärna en definition på ”onödig”…

  7. Hej,

    Väldigt intressant ämne. Här kommer en liten egen fundering runt onödigt arbete, ni kan säkert knyta ihop det med andra resonemang…

    Jag skulle vilja koppla det till ”Tillväxt till döds” (som jag ännu ej läst) men resonemanget runt att oändlig tillväxt är väldigt intressant.

    En ärlig fråga: Vad är tillväxt?
    I dagsläget handlar allt i de offentliga samtalen om ekonomi. Ekonomi är ju så fantastiskt (sarkasm) eftersom ALLT blir jämförbart och enkelt i siffror svart (eller rött) på vitt. Det är lätt att motivera beslut med ekonomisk orsak och verkan.
    Ekonomisk tillväxt förutsätter väl en balansrubbning? Att någon har tillväxt i förhållande till någon annan eftersom den är ett resultat av en marknadsekonomi?

    Marknadsekonomi bygger till stor del på konkurrens som jag på ett sätt ser som onödigt arbete, eftersom det slukar resurser (allt som produceras möter inte en köpare) men ofta leder till kapplöpningar som ibland kan driva utvecklingen frammåt snabbare.
    Och å andra sidan finns det en risk att brist på konkurrens leder till stagnation och oförmåga att kunna reagera tillräckligt snabbt på förändnringar i samhällets förutsättningar (t.ex. miljö- eller naturkatastrofer eller hot från andra stater).

    En hel del arbete är onödigt ur ett utopiskt perspektiv där till exempel allt arbete som syftar till upprätthållande av lag och ordning och militärt arbete inte skapar nytta utan bara strävar efter att upprätthålla ett normalläge. Brottslighet är ju otroligt onödigt!

    Kan man säga att representativ demokrati kräver konkurrens?

    Det som verkligen saknas i uttalanden från svenska politiker och andra i styrande positioner är ideologi:
    Varför ska alla arbeta?
    Är baserat på en tanke om rättvisa?
    Är det grundat i en rädsla att inte tillräckligt många skulle vilja arbeta om det var frivilligt?

    Ber om ursäkt om det blev rörigt…

  8. Nu blev jag stum. En utbildad man som tror att människan en dag ska sätta sig och tänka: ”Äsch, vi har det bra som vi har det! Låter hubotarna fixa käk så spelar vi Yatzy och chillar på soffan hela dagarna.”

    Samma dag som vi vet den absoluta sanningen om allt, har uppfunnit allt som går att uppfinna och inte behöver kommunicera för att vi tänker likadant?

Vad tycker du?