Uppladdning: evigt liv eller omedelbar död?

Uppladdning är en hypotetisk procedur vars syfte är att överföra ett mänskligt medvetande till en dator. Principen bygger på idéer som är vanliga inom funktionalismen, som är en teori om medvetandet som i korthet menar att ett mänskligt medvetande är ett sorts program som körs i en hjärna, som är en sorts dator. Eftersom vi kan emulera en mindre kraftfull dator i en mer kraftfull dator, så borde vi i teorin kunna emulera hjärnan i en tillräckligt kraftfull dator. Dessa uppfattningar om hur medvetandet förhåller sig till hjärnan är kontroversiella, men jag kommer inte att ifrågasätta dem i det här inlägget.

Låt oss därför anta att det kommer att vara möjligt att i framtiden emulera ett medvetande i en digital dator, och att det här medvetandet kommer att ha subjektiva erfarenheter. Det innebär att medvetandet kommer inte bara kunna svara korrekt på all input, utan den kommer också vara “hemma”. Frågan är då: anta att jag skulle ladda upp mitt medvetande i en dator. Skulle detta vara ett sätt för mig att leva för evigt eller omedelbart dö? Vissa transhumanister tycks vara av uppfattningen att det skulle innebära överlevnad, eller något som var nästan lika bra som överlevnad. Låt mig förklara varför jag tror att de har fel. Jag tror att uppladdning skulle innebära omedelbara död om min biologiska hjärna skulle förstöras i samband med uppladdningen, och att det skulle vara nästan lika illa som en vanlig död.

Som Derek Parfit påpekade i sin episka bok Reasons and Persons, så finns det i vårt personbegrepp en inbäddad uppfattning att en person är en individ. Jag kan bara vara en. Om jag skulle genomgå fission, som en amöba, så skulle Karim upphöra att existera. I en mening skulle jag dö, men vi skulle alla vara överens om att även om Karim inte längre existerar så var fission nästan lika bra som överlevnad, för Karim. Det finns numera två personer som är identiska med Karim, båda har Karims minnen och delade Karims medvetandeflöde fram till fissionsögonblicket. Parfits poäng här är att visa att även om Karim inte existerar efter fission, så tycks det inte spela någon roll. Överlevnad förutsätter att mitt liv inte förgrenar sig. Men att det förgrenar sig tycks inte spela någon roll. Om detta tycks de flesta filosoferna vara överens. Men eftersom vi anser att normal överlevnad spelar roll, så måste något annat än förgrening spela roll.

En idé om vad som spelar roll, som försvaras av Parfit, är graden av psykologisk kontinuitet mellan mig nu och en individ i framtiden. I normala fall bevaras den här kontinuiteten av att min kropp och min hjärna överlever på ett normalt sätt. I vissa fall kan min kropp överleva men kontinuiteten skadas, om jag får en svår hjärnblödning till exempel. I vissa fall kan min kropp förstöras och återskapas, som i en “transporter” i Tv-serien Star Trek och då bibehålls kontinuiteten på ett onormalt sätt. Men det finns inga skäl att begränsa den här uppfattningen om vad som är viktigt till vad som är normalt. Enligt Parits idé att psykologisk kontinuitet är viktig så spelar det ingen roll på vilket sätt den bevaras. Om jag skulle dö idag, och en människa fick av någon slags kosmisk slump alla mina minnen och min personlighet på andra sidan jorden, så skulle det vara i princip lika bra som vanlig överlevnad. Trots att den här teorin är så absurd har den varit tämligen populär de senaste decennierna, eftersom dess rivaler är minst lika absurda. Men min kollega, Johan Gustafsson, har i en artikel som han publicerat i Philosophia, föreslagit en ny idé som inte är alls lika absurd.

Enligt Gustafsson så är det den fenomenologiska, inte psykologiska kontinuiteten, som spelar roll. Det innebär att den person som jag delar samma icke-förgrenade medvetandeström med i framtiden, är jag. Skulle en förgrening uppstå men den fenomenologiska kontinuiteten bevaras så skulle det innebära min död, men det skulle vara nästan lika bra som överlevnad, som i amöbafallet. Det huvudsakliga argumentet mot den här idén är det så kallade “bro-argumentet”. Enligt detta så får Gustafssons teori ett problem med drömlös sömn, eller medvetslöshet. Om det är fenomenologisk kontinuitet som är viktigt, borde vi då inte frukta att somna? Skulle inte sömn innebära samma sak som döden?

Inte riktigt. Det här argumentet förutsätter nämligen att det finns ett gap i tid mellan två medvetandeströmmar, och att detta gap inte skulle kunna överbryggas (därav “bro”). Men sett ur mitt perspektiv, så finns det inget gap! Invändningen vilar på en uppfattning att medvetandet skulle vara en faktisk ström, men detta är en missvisande metafor. En sammanhängande medvetandeström är en ström där man uppfattar att upplevelserna i strömmen upplevs tillsammans. Det finns också ett positivt skäl att acceptera den fenomenologiska idén: det verkar rimligt att tro att så länge som jag har vissa upplevelser, så fortsätter jag att existera. Enligt den fenomenologiska idén så är detta inte konstigt, eftersom du är dina upplevelser. Men enligt den psykologiska idén, som Parfit förespråkar, så kan mina minnen raderas samtidigt som jag upplever hur de raderas. I slutet av processen kommer jag att vara död, men jag kommer att ha upplevt en obruten ström av upplevelser.

Vad får det här för konsekvenser för uppladdning? Anta att jag blir nedsövd och mitt medvetande scannas in i en dator. Under processen förstörs min hjärna. Ett medvetande vaknar upp i datorn och upplever inget gap, eftersom ur dess perspektiv, så fanns inget sådant. Alltså tycks jag ha överlevt, även enligt den fenomenologiska idén. Men anta att uppladdning går till väga på ett annat sätt, att inskanningen sker under medvetslöst tillstånd utan att förstöra min hjärna. I datorn vaknar ett medvetande upp, precis som i ovanstående fall. Men ett medvetande vaknar även upp i min hjärna. Har förgrening uppstått? Rimligen inte. I fallet där jag delar på mig som en amöba, har ingen av mina efterträdare större anspråk på att kalla sig Karim. Därför måste vi dra slutsatsen att förgrening har uppstått, och Karim har upphört att existera. Men i fallet med uppladdning där min hjärna inte förstörs, så finns det en part som har betydligt starkare anspråk på att vara Karim, medvetandet i den biologiska kroppen. Alltså är medvetandet i datorn en kopia av Karim, men inte Karim. Annars skulle vi behöva säga att en kopia av Karim innebär Karims död. Men det verkar orimligt. Det innebär att även i det fallet där Karims kropp förstörs, så måste det medvetande som uppstår i datorn vara endast en kopia av Karims medvetande, och därmed en kopia av Karim.

Om en kopia av Karim överlever, men den riktige Karim dör, är det dåliga nyheter för Karim. Det är nästan lika illa som att dö på ett vanligt sätt.

Publicerad torsdag, januari 20th, 2011 i etik, filosofi.

2 kommentarer

  1. Sista exemplet med uppladdning är väl i relevanta avseenden lika mycket förgrening som i amöbafallet? Jag vet iofs inte hur en amöbadelning funkar. Men du kanske menar att sådan sker genom att delningen innebär en fördelning av materia, där ingen av kopiorna helt och hållet bär på ursprungsmaterien? Och att detta i så fall skulle vara relevant? I så fall tror jag ändå inte jag håller med, tycker att ”materie-kontinuitet” känns godtyckligt. Om du inte menar detta, så vet jag inte alls varför det skulle vara någon relevant skillnad mellan amöbaförgrening och uppladdningsduplicering.

  2. Nisse skriver:

    Schysst inlägg!
    När jag tänker på uppladdning så tänker jag mig att man sakta men säkert integreras med tekniken, på samma sätt som man under sin uppväxt sakta men säkert integreras med nya neuroner och genom hela livet integreras med nya connections dem emellan.

    Om en hjärna t.ex. var sammankopplad med en artificiell hjärna, vari 50% av alla tankar och känslor förekom så skulle ju i slutändan fysisk död endast innebära något liknande en partiell hjärnskada.
    Om 99,9% av all hjärnaktivitiet försiggick i den artificiella hjärnan så skulle fysisk död kanske endast innebära något i likhet med ett förändrat perspektiv.

    Så visst tror jag på uppladdning. Var slutar människans medvetande? I handen, eller i pennan? I övrigt håller jag med dig om att en hastig kopiering endast skulle resultera i en kopia och ingen kontinuitet.

Vad tycker du?