Från klarhet till klarhet

Socialdemokraterna för nu en intensiv diskussion för att bestämma hur de ska kunna återta sin plats som ett parti för hela Sverige. Här är mitt förslag för en klar vision och benhård pragmatism.

Fokusera politiken på tre områden:
1. Utbildning
2. Forskning
3. Infrastruktur

Dessa tre områden hänger ihop på följande sätt. Sveriges arbetskraft är dyr, och bör så förbli. Men för att kunna konkurrera internationellt bör vi satsa på god grundutbildning, god forskning och god infrastruktur. Högern satsar på skattesänkningar, som sänker arbetskostnaderna. Socialdemokraterna bör bli det alternativ som gör svenskars höga löner förbli värda att betala för. Så istället för skattesänkningar så bör Socialdemokraterna föreslå reformer och investeringar i dessa områden. Detta inlägg kommer att diskutera forskningspolitiken. Framtida inlägg kommer att diskutera infrastruktur.

Forskning bör vara motorn i den ekonomiska tillväxten. På lång sikt är det forskningen som skapar förutsättningarna för allt som kan kallas framsteg. Stockholm och Skånergionen har goda möjligheter att skapa excellenta forskningscentra som kan konkurrera med Oxford och Cambridge. Sverige har en välutbildad befolkning, stor internationell attraktionskraft relativt dess storlek och hyfsat bra universitet med goda kontakter. Men politisk vilja och pengar krävs för att åstadkomma detta. Universitetens utlokaliseringar i små tätorter runt om i landet var ett tydligt uttryck för Persson-regeringens provinsialism och uppfattning att universitet var lämpliga verktyg för att vinna över landsbygden och ge konstgjord andning åt orter som aldrig kommer att kunna att vara internationellt konkurrenskraftiga eller kunna bidra med god forskning. Socialdemokraterna bör för att åstadkomma detta mål vara djärva. De måste både utmana främlingsfientliga stämningar inom sina egna led, glesbygdslobbyn och intellektuellt svärmeri för vissa ämnen. Akademisk frihet och autonomi, invandring, koncentration, akademisk infrastruktur i form av bostäder och broar mellan universitet och näringsliv borde vara självklarheter.

1. Öka anslagen till grundforskning mycket kraftigt.
2. Begränsa den politiska styrningen av forskningspengar, ge politiska forskningsmyndigheter större autonomi, låt dem flytta tillbaka till Stockholm eller Skåne. Lägg ned eller reformera de forskningsmyndigheter som inte publicerar sig i nationell eller internationell peer-reviewed press.
3. Uppmuntra privata forskningsanslag, genom att utlova en krona i statliga anslag för varje två kronor de spenderar på ett visst forskningsprojekt.
4. Bygg billiga bostäder och kontor kring landets universitet för att uppmuntra samverkan mellan forskning och affärsliv.
5. Gör det lättare för utländska forskare att komma till Sverige genom att ge alla utlänningar som har en doktorsexamen från vettiga universitet automatiskt permanent uppehållstillstånd.
6. Skapa kluster av forskningscentra i universitetsstäder och våra tre storstäder. Koncentrerade forskningsresurser producerar mycket bättre synergieffekter än om de används som glesbygdsstöd.
7. Flytta de minsta och mest provinsiella högskolorna, som de i Örebro, Växjö, Karlstad, Gävle, Falun, Borås, Karlskrona, Halmstad, Skövde, Kristianstad och Trollhättan (!) till Malmö, Göteborg eller Stockholm.
8. Ge permanent uppehållstillstånd till utländska studenter som tagit svenska examen, men ge universiteten möjlighet att ta betalt av studenter från länder utanför EU.
9. Minska krånglet för utländska forskare och företagare.

Publicerad onsdag, januari 19th, 2011 i invandring, politik.

4 kommentarer

  1. Mikael skriver:

    Personligen tror jag att det kunde vara bra att ha kvar en del högskolor ute i landsorten, där man kunde syssla med utbildning till relativt vanliga yrken. Det vore olyckligt om ALLA var tvungna att flytta till de stora universitetsorterna för att få en högskoleutbildning (t.ex. till förskollärare eller ingenjör). Men när det gäller det mesta av forskningen så håller jag med om att den inte bör ske på dessa platser. Det var nog lite förhastat att förläna universitetsstatus till lärosätena i Karlstad, Örebro etc.

  2. 5. Gör det lättare för utländska forskare att komma till Sverige genom att ge alla utlänningar som har en doktorsexamen från vettiga universitet automatiskt permanent uppehållstillstånd.
    7. Flytta de minsta och mest provinsiella högskolorna, som de i Örebro, Växjö, Karlstad, Gävle, Falun, Borås, Karlskrona, Halmstad, Skövde, Kristianstad och Trollhättan (!) till Malmö, Göteborg eller Stockholm.
    8. Ge permanent uppehållstillstånd till utländska studenter som tagit svenska examen, men ge universiteten möjlighet att ta betalt av studenter från länder utanför EU.

    Helt klart de bästa punkterna. Det vore helt klart en fördel om Sverige inriktade sig på att bredda sin akademiska kompetens och öka sitt låga invånarantal. Att sänka löner kommer bara öka klyftorna i vårt land som länge präglats av jämlikhetsvärderingar så jag håller med vänsterblocket i den frågan. Dock är det synd att socialdemokraterna inte är vad dem en gång har varit. Förtroendet för socialdemokraterna har ju sjunkit successivt i samband med dåliga partiledare med bristande kunskap, retorik och kompetens. I nuläget hade jag behövt skämmas för mig själv över att välja socialdemokraterna på valdagen på samma sätt som jag vore stolt över att välja dem när Palme styrde landet.

    Sammanfattningsvis behövs krafttag för att återuppliva den sanna socialdemokratiska kompetensen och andan i Sverige innan det är försent!

  3. Jag blev lite överraskad av din punkt 9: ”Minska krånglet för utländska forskare och företagare.” Efter åtta mycket konkreta förslag framstår den mest som svammel. Vad menas? :)

    I övrigt så tror jag att din fokus på högre utbildning i de tre storstadsområdena är lite förfelad. Jag instämmer i att kvaliteten hos många provinsiella gymn… förlåt, ”högskolor”, kan vara väldigt problematisk, men det finns två komplicerande punkter här. För det första har jag intrycket att mycket (all?) forskning som gjorts på området visar att den verkliga kvalitetsskillnaden i studenters kunskapsnivå skapas i mycket tidigare stadier. Jag saknar en satsning på en rejäl utbyggnad av grundskolan i din punktlista, den skulle med stor sannolikhet göra underverk för den akademiska kvaliteten. (T.ex. Ekonomistas har fört bra diskussioner om det här tidigare.)

    För det andra tror jag inte att en stad som Stockholm absolut behöver ännu mer forskning. Då skulle det vara intressantare att se vad som hände ifall man skapade forskningstäta kluster på något mer avlägsna ställen, som Linköping eller Umeå. Det här har inte bara med något slags vurm för regional utveckling att göra (även om man nog inte kan förneka att frånvaron av en plan för utveckling av även andra regioner än områdena kring de tre största byarna i vårt ack så provinsiella land vore nationalekonomiskt vansinne) utan även med behovet av att skapa en pluralitet av forskningsmiljöer. I jämförelse med de större länderna i EU så lider Sverige av akademisk ensidighet, och jag föreställer mig att en satsning på en pluralitet av välfinansierade forskningskluster (alltså kanske 6 istället för 3) med spetskompetens inom samtliga discipliner skulle göra underverk både för den akademiska friheten (dvs. kreativitet och intrinsisk motivation hos forskare och doktorander) och för ekonomiskt värdefulla forsknings-oucomes.

  4. [Jag klipper här in en fråga som en läsare skrev till mig på Facebook. Ursäkta att det har tagit sån tid.]

    1. Såklart ska man satsa på även dessa politikområden men vilka är dina skäl att inte prata om även andra politiska mål/värden/områden såsom full/hög sysselsättning, de sämst ställdas situation, rättvisa, psykisk ohälsa, int…egration, etc etc?

    2. Forsking ska helst vara (i) (åtminstone på sikt) samhällsrelevant (ii) intressant och (iii) rimlig (även om det såklart kan finnas goda skäl att driva djärva hypoteser som kanske är allt annat än rimliga. Nåväl.) Undrar om peer-review-systemet är den bästa garanten för detta (vilket säkert inte är din utgångspunkt). Rawls var du en minst sagt medioker forskare med detta mått, ett mått som inte ger några incitament att skriva tjocka böcker om hur det egentligen förhåller sig, utan snarast uppmuntrar att kommentera på andras teorier. Nietzsche hade förmodligen inte verkat vid ett universitet idag, i alla fall inte skrivandes på det sätt som många av oss beundrar honom för. Ett problem?

    3. Angående din punkt 8: du anser inte brain-drain vara ett problem som riskerar hålla kvar tredje världen i fattigom onödigt länge?

    Dan:

    1. Politisk kommunikation handlar om fokus och klarhet, är min tes. Det innebär att man väljer ut frågor som är särskilt kärnfulla och relevanta för en majoritet av befolkningen och talar konsekvent om dem. De frågor du nämner är viktiga, men ett parti som talar om allt som är viktigt kan lika gärna prata om alt som är oviktigt. Ingen kommer att höra något ändå.

    2. Jag tror att Nietzsche hade passat väl in i våra humanistiska fakulteter, även om han kanske inte hade fått en professur vid 24 års ålder. Peer-review systemet är som du påpekar, inte perfekt. Men det är bättre än kontakter, ideologi eller inget alls. Många institutioner håller på med helt irrelevant forskning, i salig ovisshet om världen runt omkring dem. Studenter nationalekonomi i Örebro skriver uppsatser om den lokala grushögen, enligt en kollega.

    3. Angående brain-drain: uppfattningen att det skulle vara ett stort problem överlag saknar empirisk evidens. Brain drain var ett stort problem under den tidiga avkoloniseringsperioden, då i princip inga utbildade människor fanns kvar i de forna kolonierna, eftersom de koloniserade personerna på ett systematiskt sätt uteslöts från högre utbildning. Sydafrika, Zimbabwe och andra sådana länder har också haft problem med brain-drain efter apartheidregimernas fall, på ett liknande sätt. Men de flesta länder i Afrika har inte den typen av problem. Där är det snarare en överproduktion av välutbildad arbetskraft som inte enkelt fått kvalificerade jobb. Om de skulle tillåtas komma hit för att jobba eller forska, skulle de i sin tur kunna skicka pengar till sina respektive länder och skaffa sig värdefulla kunskaper här om hur man jobbar i moderna och stora organisationer. Arbetskraftsinvandrare, och i synnerhet högutbildade sådana, är mer rörliga än flyktingar och lågutbildade invandrare. De flesta kommer hit för att tjäna pengar och få värdefulla erfarenheter, men jag skulle gissa att de allra flesta skulle återvända till sina länder. Under tiden har deras kompetens berikat vårt näringsliv, och deras inkomster kan ha underlättat skola, sjukvård eller investeringar i hemlandet. Transfereringar mellan utlänningar och deras familjer i hemlandet är inga småslantar. Summan från svenska utlänningar översteg SIDA:s samlade budget. och det finns en bred konsensusuppfattning att dessa pengar utnyttjas extremt effektivt. De pengar som skickas används nästan uteslutande för skola, sjukvård, husrenoveringar, investeringar eller andra produktivitetshöjande åtgärder.

Vad tycker du?