Undantaget som kränker alla regler

Polisen har gjort det igen. Stormat maskerade och tungt beväpnade in i en mans hus, tvingat ned honom på golvet under vapenhot, hotat hans barn och förstört för all framtid en familjs tillit till staten Sverige. Mannen var inte ens misstänkt för något. Men den här gången var det lite annorlunda.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad. Det kan ha varit att mannen väcktes mitt i natten och släpades ut i sin pyjamas med en k-pist tryckt mot nacken. Det kan ha varit att polisen i princip bara ställde frågor som rörde mannens och hans vänners politiska åsikter och religiösa uppfattningar. Det kan ha varit att mannens hustru inte fick hämta sitt vettskrämda treåriga barn, men att en beväpnad och maskerad polis gjorde det. Det kan ha varit att en tioåring förhördes, mitt i natten, utan att någon nämner orden “advokat” eller “rättighter” eller ens förklarar för barnet att ingen är misstänkt för något.

Konskekvensen av denna händelse för min del är i alla fall klar. Jag är rädd för staten, för polisen. Jag borde inte vara rädd. Jag har ingen “smutsig byk”. Jag är en 28-årig filosof och doktorand på KTH. Jag är inte särskilt politiskt radikal eller ens muslim. Men uppenbarligen har jag goda skäl att vara rädd. Det finns poliser där ute som är ute efter mig. För att min hy är brunare än vad den borde vara. Det här är mycket farligare än en knäppskalle i Malmö. Farligare än de efterblivna rasisterna som just röstats in i Riksdagen. Det här är uniformerade, beväpnade (med hålspetskulor) människor, med laglig rätt att bryta sig in i mitt hem, ta min egendom, utsätta mig för våld, frihetsberöva mig. Och de ser mig som en potentiell brottsling, en farlig människa, ett hot mot staten.

Att den polisiära repressionen bara riktar sig mot en etnisk minoritet i det här landet borde inte göra mig mer orolig. Men polisens uppenbara känslokyla mot människor som är bruna är så uppenbar, så skamlös, att det berör mig även på ett personligt plan. Det händer inte ofta. Min indignation mot samhällets orättvisor rör sig ofta på ett intellektuellt och rationellt. Jag tillhör trots allt en liten och privilegierad elit, både i det här landet och i världen. Mitt politiska engagemang härrör från en sympati för de som är sämre lottade. Men dessa händelser gör mig till ett potentiellt offer, till en rädd människa. Det är en märklig känsla.

Publicerad söndag, november 7th, 2010 i etik, filosofi, politik, rättigheter.

8 kommentarer

  1. Att du kallar SD för ‘efterblivna rasister’, utan att motivera varför, gör tyvärr hela detta inlägg icke trovärdigt å det minsta.

  2. Att du kallar SD för ‘efterblivna rasister’, utan att motivera varför, gör detta inlägg trovärdigt.

  3. Donkeyman says:

    Detta är inte något nytt fenomen. Jag är en gammal gubbe på 60+ som växte upp i Stockholm. I barndomen bestod polisen av jovialiska farbröder som patrullerade i närområdet. De ordnade upp i det mesta som skedde och de hade allas förtroende.

    Men så kom 60- och 70-talen när Stockholmspolisen utvecklades till ”Svenska Batongarbetarförbundet. Det var inte bara en tid när man ”gick över” demonstranter, husockupanter och liknande med batongerna. Man behandlade även vanliga gammaldags fyllgubbar och andra avvikande personer på ungefär samma sätt.

    Det fanns flera uppmärksammade fall där folk dog i polisens fylleceller och undersökningen visade att ”vederbörande kastade sig vid upprepade tillfällen in i cellväggen med huvudet före” eller något liknande. Med resultat att huvudet sprack. Medan poliskåren förklarades utan skuld.

    Det var på den tiden tusentals med människor som helt enkelt fick ett rejält kok stryk med batongerna. Och det var inte beroende på politiska ståndpunkter utan helt enkelt frågan om att poliskåren var ”en stat i staten” som ville rensa upp staden från ”buset”.

    Min gamla mamma som den gången var 70 år gammal var mer rädd för polisen än hon var för det så kallade ”buset”. Och vi som var unga i Stockholm den gången lärde oss att aldrig ha förtroende för en snut utan enbart hålla oss undan.

    Vi lärde oss att ett förnuftigt sätt att förhålla sig till ordningsmakten var att ”aldrig se något, aldrig höra något, aldrig veta något”. Det vill säga den kod som ungdom i fattiga områden världen runt har förhållit sig till i alla år. Och hade du råkat se något, höra något eller fått veta något så glömde du det på en gång. Även om polisen kom och frågade.

    Vilket som sagt står i dramatisk kontrast till 1950-talets poliskår. Som jag också minns. Gamla stabila konstaplar som patrullerade runt om i staden. Men som hade allmänhetens förtroende. Och som ”ordnade upp” när det drog ihop sig till problem. Poliser som förstod folk och folks problem. Poliser som hade medkänsla med sådana som hade det svårt.

    Jag tror att i grunden är de händelser som du nämner i din blogg inte någon ny företeelse utan en ren förlängning av poliskårens utveckling på den tiden.

  4. This is an interesting article. Usually it seems that the police are just doing their job. However…examples like this make you wonder. There is always the possibility, however, of the police having got the wrong end of the stick – they may have been given false evidence – a wrong reason to break into the family’s house. Hopefully this is the case. It seems valuable to give people the benefit of the doubt unless of course you can be completely convinced otherwise. The problem with stories like this however, is that you can never truly know all the details.

  5. Det är en betydande skillnad hur familjerna i Göteborg respektive den misstänkte skytten i Malmö behandlades, och det är skrämmande. Men detta är inte första gången polisens insatsstyrka slår sig in hos familjer. Det är en farlig utveckling.

    De som drabbades i Göteborg verkar ha varit personer som kan kallas ”socialt lyckade”. Det var stadgade personer, inte darriga iranska rökheroinister utan jobb, som släpades iväg. Man kan undra om det var en tillfällighet, eller om terroristnojan nu kommer att riktas mot just de som lyckats. Och vilka det var som viskade i polisens öron att de här personerna var terrorister? Fanns det andra motiv i bakgrunden?

    Och det som drabbar icke-ursvenskar idag kan mycket väl drabba ursvenskar i morgon. Kommer man att våga vara öppet kritisk mot regering och samhällssystem under dessa omständigheter? Kanske en ny jättekris är på väg (kombination av ekonomi, naturresurser och klimat som kraschar) och kommer då även rättssamhället att krascha för oss alla, oavsett vår härkomst?

    Kommentaren om stockholmspolisen ovan är intressant i sammanhanget. Min mor som arbetade i centrala Stockholm i början av sjuttiotalet var skrämd över hur polisen behandlade en del människor.

  6. @ Victor: Vad får dig att tro att jag bara talar om SD? Det här inlägget handlar inte om SD, de är inte intressanta i det här sammanhanget.

    @ Donkeyman: Det är förvisso sant att polisens brutalitet länge har varit systematisk, särskilt mot socialt marginaliserade grupper, som knarkare, psykiskt sjuka, papperslösa och småbrottslingar. Det här är annorlunda. Det här var inte bara att några snutar ”tog i för hårt” i en situation där ”allt går så fort”, det här var ett välplanerat tillslag, med specialutrustad polis, som säkerligen fick grönt ljus på tämligen hög nivå. Det var ett planerat övervåld kombinerat med en serie övergrepp som inte var ”crimes of passion”, som till exemplet mordet på Osmo Vallo. Det handlar om ren och skär kallblodig och hänsynslös avhumanisering av en familj. Att rikta ett skarpladdat automatvapen mot en tioåring som vill hämta en filt är liksom mer än bara vanlig polissadism. Eller så uppfattar jag i alla fall saken. Du kan ha rätt i att steget från en polis som spöar på en knarkare som ”är besvärlig” till en polis som utan att blinka hotar ett barn med dödligt våld kanske är mindre än vad jag tror. Förklara gärna mer.

  7. ”Farligare än de efterblivna rasisterna som just röstats in i Riksdagen.”

    Det är bara SD som precis röstats in i riksdagen, därför är det korrekt att utgå ifrån att det är dem du pratar om.

    Hade du skrivit ”farligare än om efterblivna rasister skulle komma in i riksdagen” hade det varit en annan sak.

  8. Det är bra att det väcks diskussion kring den här frågan men jag tycker inte att vi ska rikta det här till nån sorts rasism i poliskåren.
    Orsakrena bakom den våldsamma attacken tycker jag är ännu mer skrämmande och jag tycker att Björn Nilsson närmade sig den.
    Det ligger just i skillnaden mellan hur ”den nya lasermannen” greps och hur familjerna i göteborg greps. Man kan se det som att en var svensk och andra var av utländsk bakgrund men jag vill se det som att en var en seriemördare och de andra var ”misstänkta” terrorister med väldigt lite om någon bevisning.
    Att polisen reagerar som den gör i fallet göteborg beror inte på individuella polisers åsikter utan på det samhälle som har tutat i de att det finns en grupp människor (sk terrorister) som vill utplåna mänskligheten och att deras liv och rättigheter inte har minsta värde.
    Problemet är att majoriteten av våra medborgare tycker likadant vilket gör dessa sk terrorister laglösa.
    Problemet är att ingen vet vilka terroristerna är och utvecklingen av detta beteende kommer att bli att vanliga medborgare – precis som staten – kommer att göra sina egna bedömningar baserad på vag bevisning och i värsta fall även agera mot dessa ”terrorister” i skydd av samhällsklimatet.

Vad tycker du?