En vansinnig politik för de vansinniga

Det finns extremt få samhällen där det är trevligt att vara galen. Sverige är inte ett av dem. Om du är psykiskt sjuk i Sverige idag är sannolikheten stor att du är missbrukare, att du kommer att dö i förtid, att din hälsa är mycket dålig, att du begår brott, att du hatas av din familj, att du saknar vänner och att du sitter i ett fängelse. Till råga på allt så får du hela tiden kämpa mot dels uppfattningen att du är en potentiell mördare, dels med uppfattningen att du inte är sjuk “på riktigt”, eftersom en “riktig sjukdom” ser ut som cancer och inte drabbar hjärnan, och att du borde “ta dig själv i kragen” och “ta itu med dina problem” istället för att skylla ifrån dig. Det är helt enkelt ett helvete att vara psykiskt sjuk.

Ett av skälen till dessa svårigheter handlar om de fördomar och den sociala stigma som psykiskt sjuka får dras med. Ett annat skäl är att vi inte kunnat behandla dessa sjukdomar på ett systematiskt sätt fram till 90-talet, och att vi fortfarande saknar rudimentär kunskap om hjärnan fungerar. Trots att vi numera har hyfsat goda behandlingsformer för depression, ångest och tvångstankar så har vi ännu få goda möjligheter att behandla en av våra stora folksjukdomar: missbruk.

Missbruk ses fortfarande inte som en riktig sjukdom, snarare som en dålig ovana. Detta trots att tonvis med bevis pekar på det orimliga i att förneka patologiska mönster i de begär som styr missbrukaren till att sakta döda sig själv och förstöra samhället kring sig. Det är inte en överdrift att påstå att missbruk är på något sätt kopplat till en överväldigande majoritet av all grövre brottslighet i Sverige. Antingen är folk påverkade när de begår brott, eller så begår de brott för att får råd till att bli påverkade, eller så begår de brott för att kunna sälja, distribuera eller smuggla in preparat som ska missbrukas. Ingen politiker kan mena allvar om den påstår att den vill göra något åt brottsligheten om denne inte nämner missbruket.

Man skulle kunna göra en rudimentär uppdelning av missbrukarna i Sverige: de vanliga missbrukarna och de tunga missbrukarna. “Vanliga” missbrukare kännetecknas av ett patologiskt beroende (ofta alkohol, sömnmedel, spel eller centralstimulanta) som kombineras med ett arbete, en familj och en “normal” tillvaro utåt. Tunga missbrukare kännetecknas av svår social misär, hög prevalens av andra psykiatriska diagnoser, mycket dålig fysisk hälsa, återkommande brottslighet och ett tungt missbruk av allehanda preparat. Jag vill återkomma till de vanliga missbrukarna i senare inlägg.

De tunga missbrukarna är delvis ett resultat från den stora psykiatrireform som ledde till att landets mentalsjukhus lades ned. Låt mig vara klar med en sak: ingen vettig människa önskar en återgång till det gamla systemet. Mentalsjukhusen var en plats där myndigheter och tjänstemän utsatte de sårbaraste medborgarna i vårt samhälle för otaliga övergrepp. Dessa “sjukhus” är ett monument för något som aldrig får upprepas i vår historia. Men trots detta är det uppenbart att nedmonteringen av det gamla systemet gick alldeles för fort, och att alldeles för många människor släpptes ut i ett samhälle de inte kunde hantera. Många av de tunga missbrukarna som vi ser på gatorna idag är personer som antingen har suttit på ett mentalsjukhus eller skulle ha suttit på ett sådant idag, om det fanns några.

Ännu en gång tycks en humanistisk, antiauktoritär, antipaternalistisk inställning ha ingått en ohelig allians med kortsiktig entusiasm för nedskärningar inom offentlig sektor. Idag kan myndigheter bara frihetsberöva psykiskt sjuka om de anses utgöra en omedelbar fara för sig själva och/eller sin omgivning. Det innebär i princip att de måste antingen vara potentiell mördare eller ha försökt begå självmord. En person som super ihjäl sig räknas anses inte utgöra en fara för sin egen hälsa. Vårdpersonal på avgiftningskliniker ser maktlösa på hur tunga missbrukare kommer in med akut alkholförgiftning, blir avgiftade på ett par veckor, skickas ut på gatan och återkommer inom ett halvår. Detta i humanismens och liberalismens namn.

För att göra saker och ting värre så innebär den bisarra inställningen att ”missbruk är något man väljer” till att man har en moraliserande attityd gentemot missbrukare, som om de vore elaka människor, eller dumma i huvudet. En person som tror att man kan övertyga en heroinist att sluta med sitt missbruk måste ha ansträngt sig för att missförstå vetenskaplig litteratur på området. Samma sorts moralism finner vi i Stockholms stads oresonliga vägran att erbjuda rena sprutor till missbrukare, eftersom “det skulle sända fel signaler”. Den allra mest bisarra politiska strategin är att begränsa metadon- och subutexprogram för personer som missbrukar. Om du är missbrukare och vill få hjälp med ditt missbruk, så måste du själv fixa ditt missbruk för att få hjälp med det. Hur skulle folk reagera om man sa till en cancerpatient: “nej, vi tror inte att du är motiverad att bli frisk från din cancer, så innan du får en operation så måste du själv bli av med din cancer”. Det enda skälet till att man kan behandla tunga missbrukare på det här sättet är att de är de svagaste och mest föraktade medborgarna i samhället. Men det är inte deras fel att de är sjuka.

Så: vad bör göras? Vi bör inrätta mindre, halvslutna institutioner där missbrukare kan få vård och avvänjning och där de kan erbjudas en permanent bosättning i en övervakad miljö. Det innebär ett gruppboende där man inte får lämna anläggningen, ta emot besökare i obevakade rum, och testas regelbundet. Där kan missbrukare få tillgång till subutex, metadon och andra preparat, och få en varm och ren bostad, ordentlig mat och trygghet, vård och terapi. Endast efter nogrann prövning skulle missbrukare långsamt få återintegreras i samhället, med noggrann uppföljning och kontroll. Vilka skulle vara målgruppen för den här sortens institutionalisering?

1. Alla i gruppen “uteliggare”.
2. Alla som saknar permanent boende och har en tung missbruksproblematik.
3. Alla som begått brott som har frihetsberövande som påföljd och har en tung missbruksproblematik.
4. Alla som begått brott som har frihetsberövande som påföljd och någon annan allvarlig diagnos, som inte är allvarlig nog att få den här personen att få påföljden “sluten rättspsykiatrisk vård”.
5. Alla som frivilligt anmäler sig till en sådan institution.

Det här systemet skulle bli mycket dyrt, på kort sikt. Men på längre sikt skulle det förmodligen spara pengar. En heroinmissbrukare måste samla ihop tusentals kronor i veckan. Därmed måste han/hon stjäla för tio gånger den summan. Bara det är en enorm kostnad för samhället. För att inte tala om kostnaden för skadegörelse, avgiftningsvård, domstolskostnader, häkteskostnader, kostnader för socialbidrag, sjukvård osv. Utöver det har vi kostnader som är svårare att kvantifiera. Vad är kostnaden för ett barn som lever med en herionmissbrukande mor som blir dagligen utnyttjad av torskar? Det finns inga enkla billiga svar på missbruksproblemet. Men att låtsas som om att dagens strategi funkar eller att problemet kommer att lösa sig självt är att förråda samhällets svagaste, mest utsatta människor.

Publicerad torsdag, september 23rd, 2010 i etik, moral, politik.

En kommentar

  1. Ida Karlsson skriver:

    Jag tycker det verkar som en riktigt vettig lösning som du framför. Sverige är ett rikt land, och vi som har råd borde nyttja möjligheterna.

Vad tycker du?