Arbetet och dess fiender

Carl Schlyter argumenterar för en 35-timmars arbetsvecka i tidskriften Arena. Det finns en grupp inom den autonoma vänstern och miljörörelsen som förespråkar kortare arbetstid. Det finns två olika linjer i den här debatten, som är i viss mån inkonsistenta med varandra. Vi kan kalla dem för radikaler och moderater. Radikala anhängare av arbetstidsförkortning inser att om vi arbetar mindre, utan att göra motsvarande produktivitetsförbättringar, så kommer BNP att minska. Det innebär att vi kommer att bli fattigare, och att nedskärningar av privat och offentlig konsumtion blir ett faktum. Radikalerna menar att vi konsumerar alldeles för mycket ändå, och att ur ett miljöperspektiv, så är det bra att vi konsumerar färre varor och tjänster.

Jag håller inte med. Vi har fortfarande folk som underkonsumerar varor och tjänster. Medicin, infrastruktur och nyttig mat är till exempel varor som underkonsumeras. Men framförallt tycks vi underkonsumera tjänster. Vi behöver fler anställda på våra dagis, i våra skolor, bättre renhållning på gatorna, bättre säkerhet på kvällarna, mer händer i vård, mer folk i äldreomsorgen, mer vuxna som finns bland ungdomar, osv. Dessa saker kan, men måste inte erbjudas av den offentliga sektorn, min poäng är att det finns ett uppenbart uppdämt konsumtionsbehov för dessa varor och tjänster. Visserligen håller jag med radikalerna om att vi överkonsumerar en hel del varor och vissa tjänster. Hur löser vi detta på bäst sätt?

Ett alternativ, som de radikala föreslår, är att skära ned på BNP och styra in ekonomin på att konsumera de tjänster som vi är överens om underkonsumeras idag. Det kan bli svårt. När hela samhällsekonomin minskar är det svårt att öka vissa aspekter av den. Det skulle behövas extremt kraftfulla styrmedel eller hårda regleringar för att få till en sådan förändring. För att få till stånd detta krävs det i princip en polisstat, som konfiskerar bilar, som förbjuder fet mat, som river villor (kräver för mycket uppvärmning), osv. Radikalerna kanske är beredda att tolerera detta i namnet av en ideologi som värdesätter en asketisk livsstil. Men jag finner detta förslag lite väl magstarkt.

Istället bör man, som jag tidigare föreslagit, låta ekonomin fortsätta växa, men gradvis styra in den på att konsumera de saker som borde konsumeras i större utsträckning, genom beskattning av varor som har negativa externaliteter. Även en modest koldioxidskatt, som gradvis ökar, skulle på sikt kunna ha stora effekter på vår konsumtion, liksom en ökning av varumomsen och en motsvarande sänkning av tjänstemomsen, liksom en punktskatt på fet och söt mat.

Det moderata förslaget, som Schlyter tycks vara anhängare av, skiljer sig väsentligt. Moderaterna (inte partiet) menar att vi bör förkorta arbetstiden för de som arbetar idag, men att detta inte skulle leda till en minskning av arbete totalt sett, eftersom man “vill dela på arbetet”, dvs låta arbetslösa ta de jobb som frigörs av att arbetsveckan blir 35 timmar. Eftersom mängden arbete inte minskar, så behöver inte BNP heller minska, lyder argumentet. Och eftersom sju timmars arbete är mindre uttröttade än åtta timmars arbete kommer varje arbetsdag att vara mer produktiv. Problemet med den här positionen är att den är helt främmande för hur verkligheten ser ut, den gör det så kallade “Lump of labour fallacy” enligt vilken det finns en given mängd arbete och att denna mängd kan fördelas på olika sätt.

Generella arbetstidsförkortningar var möjliga när en överväldigande majoritet av Sveriges befolkning jobbade i fabriker, manufakturer eller med lågt kvalificerade jobb inom den offentliga sektorn. Då kunde en arbetslös varvsarbetare relativt lätt skola om sig till ett jobb inom pappersindustrin. Idag är situationen annorlunda. Det finns en rad yrken i Sverige idag som behöver massa ny arbetskraft, som gärna skulle anställa folk som hade rätt kompetens. Dessa yrken skulle få akuta problem om arbetsveckan minskade med till 35 timmar. Inga arbetslösa skulle enkelt kunna ta deras jobb. Men även inom stora delar av det svenska näringslivet och offentlig sektor är det svårt att anställa folk som saknar rätt kompetens. Det svenska arbetslivet har effektiviserats hårt, tack vare höga löner, som tvingat fram produktivitetsökningar, men också tack vare hårda rationaliseringar och effektiviseringar under 90-talets nedskärningar. Endast ett fåtal av de arbetslösa skulle dels ha kompetensen att ta jobben eller förmågan att hålla kvar jobben i det arbetstempo som råder idag.

Ett sätt som de moderata anhängarna till arbetstidsförkortning skulle kunna lösa problemet är att kräva av arbetslösa att de måste flytta över hela landet för att ta ett jobb eller kräva att de arbetslösa ska ta jobb under deras kvalifikationer för att inte mista sin ersättning från A-kassan. Ett annat alternativ vore att dramatiskt sänka lönerna för lågkvalificerade jobb för att göra det lönsamt för företag och offentlig sektor att anställa mycket mindre produktiva arbetare. Slutligen skulle man också kunna sänka inkomstskatten så att arbetsgivare kunde sänka lönerna utan att löntagarna fick försämrad köpkraft. Men det skulle leda till att vi var tvungna att skära ned på mycket av den offentliga sektorn. Inget av dessa alternativ är vare sig särskilt tilltalande eller förespråkas i någon större utsträckning av anhängare till en arbetstidsförkortning.

Så är alternativet till en arbetstidsförkortning en borgerlig, snarast religiös uppfattning om arbetets värde? Nej. I framtida inlägg kommer Politisk Filosofi att argumentera för en kommunistisk arbetslinje.

3 kommentarer

  1. Jan Wiklund skriver:

    Lite egendomligt är det väl att vi fortfarande har 8 timmars arbetsdag, precis som i början av 20-talet trots den otroligt ökade konsumtionen sen då. Veckoarbetstiden har förstås minskat något, men inte särskilt mycket sen de lediga lördagarna kom i mitten av 60-talet. Även sedan då har produktionen ökat till minst det dubbla.

    Tid och pengar borde vara utbytbart mot varandra, i alla fall om man tror på paretokurvor vilket bevisligen ledande politiker gör. Och inte nog med det – enligt paretoresonemanget borde folk som får mer pengar mer eller mindre automatiskt börja efterfråga mer tid allteftersom mängden pengar strömmar in.

    Jag tror att det inte alls handlar om folks önskemål när man säger nej till ökad fritid. Det handlar om att en stat värderas i den internationella makthierarkin efter hur stor BNP den har. Ju högre BNP desto mer makt. Därför vill politiker inte ge avkall på detta.

  2. ”I framtida inlägg kommer Politisk Filosofi att argumentera för en kommunistisk arbetslinje.”

    Vad spännande!

Vad tycker du?