Bolsa Familj

Brasilien är ett land som har lite gemensamt med Sverige. Likväl finns lärdomar att hämta från detta väldiga land, särskilt vad gäller den socialdemokratiska regeringens kampanj mot fattigdomen under president Luiz Inácio Lula da Silva. Ett av de mest framgångsrika programmen för att bekämpa fattigdomen har varit Bolsa Familia. I korthet går detta program ut på att fattiga familjer får kontanter mot att deras barn går i skolan och på regelbundna hälsokontroller och vaccinationer.

I Sverige har vi knappast samma typ av problem. Likväl har fattigdom bland barnfamiljer bitit sig fast efter 90-talets nedskärningar. Arbetslösa, papperslösa, lågutbildade, sjukskrivna och förtidspensionerade föräldrar för vidare sin fattigdom och sin sociala problematik till sin avkomma. Barn som växer upp med utvecklingsstörda, psykiskt sjuka, kroniskt sjuka eller missbrukande föräldrar tenderar att prestera sämre i skolan, att bli mobbade eller vara mobbare, att uppvisa koncentrationssvårigheter och psykosociala störningar. Det minsta man kan begära av en välfärdsstat är att man ger dessa barn en möjlighet att skapa sig en framtid genom studier och arbete. Problemet är inte att fattigdomsbekämpning kostar pengar, problemet är att man vägrat se dessa problem som fattigdom eftersom “ingen är fattig i Sverige”. Denna okritiska självbild har bildat en ohelig allians med nyliberala krafter som helst skulle vilja avskaffa välfärdsstaten och en antipaternalistisk tendens hos många socialarbetare och tjänstemän.

För det första bör daghem och fritidshem betalas av de sociala myndigheterna för barn till föräldrar med ovanstående problematik. Dessutom bör närvaro på dessa institutioner ge en belöning till familjerna i form av en “bonuspeng”, kanske upp till 200 kr/vecka. Skälet till detta är att barn ska få en möjlighet att få vistas på en plats som inte präglas av rädsla, missbruk och osäkerhet. Men dessa institutioner kan också erbjuda mat som är näringsriktig, stimulerande lek, och positiva förebilder för barn från riskmiljöer.

Dessutom bör barn från fattiga familjer erbjudas regelbundna hälsokontroller, som utvärderar barnens fysiska välbefinnande såväl som deras psykiska hälsa. Även dessa kontroller bör generera någon form av belöning hos föräldrarna, så att de ska bli motiverade att ta sina barn till dem. Det behöver inte röra sig om stora pengar, kanske 200 kr per barn och besök, med besök varannan månad eller kvartalsvis.

Vissa av dessa föräldrar befinner sig delvis i samhället, men är ibland illegala flyktingar, personer som saknar identitetshandlingar eller som av andra skäl saknar fast adress. Våra myndigheter har visat sig vara mycket dåliga på att hantera människor som av olika skäl faller utanför normen. Uppföljning, identifikation och diagnosticering blir helt enkelt mycket svårt när man inte kan hålla koll på folk. En lösning på problemet är att pengarna som föräldrarna får i belöning för att samarbeta med myndigheterna laddas på ett kort som också innehåller föräldrarnas identidetsuppgifter och som kan knytas till ett register som lätt kan överföras från läkare till psykiatriker till sociala myndigheter och pedagogisk personal. En förälder identifierar sitt barn genom att uppvisa sitt kort, vilket också är det enda sätt på vilket föräldern kan få betalt på. Det är också avgörande att dessa register är under hård sekretess och att polisen hålls borta från dem. Om föräldrar oroar sig för att bli arresterade eller utvisade varje gång de tar sina barn till läkaren, kommer en del av de mest utsatta barnen att falla utanför systemet.

Vi vet att barn från socioekonomiskt svaga grupper befinner sig i en riskgrupp för en rad olika diagnoser, inte minst ADHD, ADD, talsvårigheter och dyslexi. Därför bör hälsokontrollerna ske av personal som har särskild kompetens att diagnostisera dessa åkommor. Medicin för ADHD och ADD bör skrivas ut i mycket större utsträckning än idag. Vissa uppskattningar menar att väldigt många barn skulle få stor hjälp av medicinsk behandling, kanske upp 14 % av barnen på lågstadiet. Den skada som barn lider av att i nio år bli behandlade som idioter för att de är sjuka kan inte mätas i pengar. Den utslagning och de problem som skulle kunna förebyggas med hjälp av adekvat medicinering är närmast ofattbar. Vi vet dock att den verksamma kemikalie som säljs i ADHD och ADD- medicin, metylfenidat, är en drog som kan missbrukas, särskilt om det injiceras. Därför bör medicinen administreras av personal på skola eller daghem, och hållas borta från hem där rutiner är svåra att upprätthålla och där föräldrar har en missbruksproblematik.

Dessutom bör medicinsk personal administrera D-vitamin, Omega 3 och andra viktiga näringsämnen som fattiga sällan får tillräckligt av. Även om information om god kost bör ges, vet vi av erfarenhet att enbart information sällan är särskilt effektiv för dessa grupper.

Dessa reformer är inte dyra. De pengar som skulle betalas ut av programmet är småslantar, men kan i en fattig familj vara viktiga. Regelbundna kontroller kostar förvisso en hel del, men om de lyckas förebygga typ 2 diabetes, vanvårdsrelaterade kroniska skador, svåra psykiska besvär, missbruk eller social utslagning är de helt klart kostnadseffektiva, givet de stora kostnaderna som dessa problem medför. Givet att de riktas till riskgrupper, som i dagsläget underkonsumerar vårdtjänster är de särskilt effektiva.

De åtgärder som jag föreslagit handlar istället om ett sätt att se att folk inte alltid är kapabla att erbjuda sina barn goda möjligheter att klara sig. Om vi vill att dessa barn ska få en möjlighet att leva ett normalt liv, så måste staten gripa in på ett påtagligt sätt. Vi kan inte räkna med att alla föräldrar kommer att ta kontakt med sociala myndigheter om de inte får incitament att göra det.

2 kommentarer

  1. Jan Wiklund skriver:

    Det handlar inte bara om antipaternalism – för övrigt finns gott om motsatsen också bland socialtjänstemän. Utan det handlar om Gustav Möllers grundsats: Att fattiga människor inte ska stigmatiseras. Han hade själv erfarenhet av sådant och visste att det var lika jävligt som själva fattigdomen.

    Alla ska ha samma rättigheter. Fattiga familjer ska inte ha andra rättigheter än andra. Vi ska inte heller ha det som i Spanien där invandrare har rätt att gå före i olika köer med motiveringen att infödda spanjorer har släkt som kan hjälpa dom om dom råkar i trubbel. Alla ska ha samma rätt. Förekommer bidrag ska alla ha det om de uppvisar vissa lätt etablerade kriterier. Det tar bort myndigheters möjlighet att utöva godtycke. Bidrag till alla barn. Bidrag till alla sjuka enligt läkarintyg.

    Det blir visserligen dyrare, dvs det blir mer pengar i omlopp. Men eftersom alla har rätt att kvittera ut dem någon gång under sitt liv kommer fler att stödja ett sådant system än ett som snävare riktar in sig på ”behövande”.

  2. @Jan Gustav Möllers grundsats är en god sådan, särskilt i en tid då Lutherska arbetsmoralen vägde tungt på våra axlar och de fattiga ansågs vara ”arbetskygga” eller usla på andra sätt. Det är viktigt att inte stigamtisera folk som är sjuka, arbetslösa, eller på andra sätt arbetsoförmögna. Ingen vill vara fattig. Jag tror att det är möjligt att ha ett system av riktade pengar till de fattiga utan att för den delen stigmatisera dem, genom att göra det klart att vi inte klandrar någon som t ex är missbrukare för att vara missbrukare. Vi har dessutom en del transaktioner i Sverige som är inkomstprövade, så som bostadsbidraget, och som har gjort oerhört stor nytta för ånga människor.

Vad tycker du?