Om surrogater och biologiska maskiner

Kajsa Ekis Ekman menar att praktiken att låta kvinnor vara surrogatmödrar, det vill säga att mot betalning befruktas och föda någon annans barn, reducerar kvinnan till en maskin. Låt oss undersöka vad det här betyder. För det första: vad är en maskin? En maskin är enligt Wikipedia ett objekt som förbrukar energi för att utföra en viss aktivitet. Enligt denna definition är alla djur maskiner. Vi är förstås biologiska maskiner, som kan göra ganska otroliga saker. Men Ekman kan inte ha menat detta. Jag tror att Ekmans retoriska metafor betyder något annat. Hon menar, tror jag, att surrogatmödraskap innebär att man använder sig av en kvinna som blott ett medel för att uppnå ett mål.

Som bekant använder vi oss alla av varandra som medel för att uppnå våra mål. Om Marie och Josefine klättrar tillsammans, och Marie klättrar på Josefines axlar, så använder hon Josefine som ett medel. Men hennes beteende är godtagbart eftersom hon inte använder Josefine som blott ett medel. Vad innebär det att använda någon som blott ett medel? Det paradigmatiska exemplet att behandla någon som blott ett medel är slaveri. En person som har en slav behandlar slaven som ett verktyg, och tar inte hänsyn till slavens intressen eller dess välbefinnande för slavens egen skull. Man kan föreställa sig att en slavägare kommer att vara försiktig när han piskar sin slav så att slavens arbetsförmåga inte försämras permanent, på samma sätt som jag kan vara försiktig när jag slår in en spik så att den inte böjer sig. Men denna omsorg är inte en omsorg som kommer sig av att slavägaren ser slaven som en person vars välbefinnande har ett egenvärde. Istället ser slavägaren sin slav som ett verktyg vars hälsa är nödvändigt för att slaven ska kunna utföra sin funktion.

Är lönearbete förenligt med en arbetsgivares respekt för personen som arbetar? De allra flesta anser att svaret på denna fråga är ja. En person som lönearbetar har ingått ett frivilligt kontrakt och kan när somhelst välja att avsluta det kontraktet. Just därför att det är frivilligt förväntar sig arbetaren en kompensation för sitt utförda arbete, till skillnad från slaven.

Är surrogatmödraskap förenligt med respekt för surrogatmodern som person? Eller är surrogatmödraskapet nödvändigtvis likvärdigt med slaveri? Ekman beskriver i sin patosmättade artikel situationen i Indien, där surrogatmödrar tycks behandlas mycket illa. Men vad är det som Ekman är motståndare till? Hon tycks vara mot alla tänkbara former av surrogatmödraskap, även det som skulle ske i Sverige, förmodligen under bättre villkor än i Indien. Men att vara motståndare till surrogatmödraskap i Sverige eftersom villkoren är så dåliga i Indien är som att vara motståndare till lönearbete i Sverige eftersom villkoren för lönearbete är så dåliga i Indien.

Men Ekman tycks ha ett annat argument: havandeskapet är en särskild sorts aktivitet, som givet denna speciella status inte bör vara möjlig att kommersialisera. Ekman tycks mena att liksom samlaget och ens inre organ så är också ens livmoder speciell i det avseendet att det alltid innebär ett övergrepp om den köps (eller hyrs). Detta argument är mycket mer lovande. Men det förutsätter vissa antaganden, som inte är triviala. Ett sådant antagande är att ens livmoder är speciell oavsett vad man själv tycker om saken. Det innebär att man måste tillbakavisa den liberala uppfattningen att var och en vet bäst vad som är bäst för en själv.

Jag håller faktiskt med Ekman i detta tillbakavisande. Jag anser att folk ofta misstar sig i vad som är bäst för dem. Vissa tror till exempel att det är bättre att skjuta upp ett tandläkarbesök, även om de vet att det kommer att innebära svår smärta i framtiden istället för en mild smärta nu.

Men det räcker inte att tillbakavisa liberalismen. Ekman måste också förklara varför havandeskapet är så speciellt att det inte kan kommersialiseras. Det är för mig inte uppenbart sant att det är så. Visserligen har jag aldrig varit havande och kommer sannolikt aldrig att vara det, så jag saknar den relevanta erfarenheten. Men en förklaring som en som aldrig kommer att vara havande kan förstå borde vara möjlig, om det nu är sant att havandeskapet år så speciellt.

En möjlig förklaring, som Ekman nämner, är att havandeskapet är en riskabel och fysiskt påfrestande procedur, även i länder som har den bästa upptänkliga sjukvården. Detta är sannerligen relevant. Men det är inte väsensskilt från andra aktiviteter, som också är riskabla och påfrestande, och som inte är speciella på detta sätt, som till exempel elitidrott. Så länge som surrogatmodern är medveten om riskerna, som vi antar att de kan vara, borde detta inte vara ett skäl till att anse att surrogatmödraskap bör förbjudas men elitidrott bör tillåtas.

Finns det en särskild sorts psykologisk påfrestning som havandeskapet innebär, som är ojämförbar med elitidrottarens? Säkerligen finns risken att en sådan kan uppstå. I så fall är detta en rimlig förklaring. Men andra typer av yrken medför också svåra psykologiska påfrestningar och risker. Skiftesarbetare får rubbade sömncykler, brandmän och soldater utsätter sig för stora risker. Är de påfrestningar och risker som dessa yrken, som vi inte vill avskaffa, mindre än de som havandeskapet medför? Det är inte klart att det är så.

Mig veterligen finns inga andra skäl till att anse havandeskapet som speciellt i förhållande till andra kommersialiserade verksamheter. Vad som dock tycks mig klart är att havandeskapet medför stora risker och innebär ett långt och påfrestande åtagande som kan leda till permanenta funktionsnedsättningar. Därför är det mycket viktigt, anser jag, att om sådan verksamhet tillåts i Sverige, så bör det vara reglerat och att ersättningen till surrogatmodern ska vara avsevärd, åtminstone vad man skulle få om man var anställd dygnet runt i nio månader (168 timmars arbetsvecka), plus den typ av risk-tillägg som soldater i krig får och någon slags försäkringspremie som skulle ge surrogatmodern en skälig ersättning om hennes framtida arbetsförmåga kraftigt förhindrades till följd av en graviditetsrelaterad olycka. Det är inte osannolikt att det skulle landa på upp till en miljon kronor för en normal graviditet.

Publicerad lördag, september 11th, 2010 i etik, filosofi, politik.

En kommentar

  1. Lovisa Sagnell skriver:

    Mycket intressant. Apropå psykiska påfrestningar – går det verkligen att jämföra skapandet av en ny individ med ett jobb som brandman? Surrogatmamman bär på en ny människa, en del av sig själv, någon som lever och som kommer att växa upp, lära sig tala, utforska livet och lära sig att älska. Det är ett helt nytt liv hon bär på, det kan inte räknas som vilket arbete som helst. Det är det absolut viktigaste arbetet i världen, vårt arv och vår framtid. Fast jag kan ju å andra sidan förstå att en brandman utsätts för psykiska påfrestningar också – folk som brinner inne eller förlorar anhöriga i brand, det måste vara otroligt påfrestande att ha sådan kontakt med döden. Men det finns ju en ändå en skillnad mellan liv och död.

    Lovisa.

Vad tycker du?