Skönheten och människoapan

Politisk filosofi har i tidigare inlägg diskuterat fetma i termer av folkhälsa. Men frågan om skönhetsidealen i sig hamnade i skuggan av folkhälsoaspekten. Vad är skönhetsideal egentligen?

Det finns en vida spridd uppfattning, ofta baserad på en slarvig läsning av Judith Butler, att vissa beteenden och egenskaper hos människor är ”biologiska” och att andra är ”socialt konstruerade”. Exempelvis påstås det att kön är biologiskt och att genus är socialt konstruerat. Eller att våra begär och ideal är socialt konstruerade, men att våra fysiologiska dispositioner är biologiska. Denna uppdelning mellan social konstruktion och biologi är alldeles för enkel. I själva verket är alla våra egenskaper resultatet av intrikata och komplexa samspel mellan vår biologi och kultur, som i sig själva är formade av varandra. Tillagad mat, en kulturell och social praktik, har format våra kroppar lika mycket som de gener som vi fört vidare. Verktygen som gjorde oss till experter på att äta as, tillät en utveckling av en energikrävande hjärna och ett otroligt rikt kommunikationssystem.

Våra skönhetsideal är ett annat exempel på det här. De är inte enbart ett resultat av social konstruktion, utan är formade i enlighet med en evolutionär logik som strävar efter maximal reproduktiv framgång. Vi attraheras alltså av den partner som uppvisar vissa signaler som vi identifierar med hög reproduktiv potential. Den främsta av dessa signaler är hälsa. Folk som är sjuka är inte sexiga. Men vi tenderar att attraheras av folk som inte bara är friska, utan som också har en stor sannolikhet att fortsätta att vara friska, alltså folk som har ett gott immunförsvar. Ett skäl till att finnar och utslag inte är attraktiva är att de korrelerar med ett dåligt immunförsvar. En slät och oärrad hy är däremot starkt korrelerat med god motståndskraft mot parasiter. Men här ser vi hur vår kultur interagerar med våra preferenser. Det är nämligen så att vissa drag främjar hälsa i vissa ekologier men inte i andra.

I situationer av ständig näringsbrist, som under vår evolutionära miljö, var fetma ett tecken på god hälsa. Var man fet hade man mycket goda förutsättningar att klara nästa vinter, föda friska barn och hade sannolikt goda färdigheter i att jaga och samla. Alltså var fetma korrelerat med god reproduktiv framgång. I vårt moderna samhälle, där kalorier är billiga, är fetma snarast korrelerat med ohälsa och reproduktiv oförmåga. Vår rikliga tillgång till kalorier har alltså ändrat våra preferenser till de rakt motsatta med avseende på fetma. Men samhällets aversion mot fetma har en annan förklaring också. Fetma är nämligen i våra samhällen korrelerat med låg social och ekonomisk status. Fetma signalerar ”arbetarklass”, på samma sätt som till exempel mörk hy gör i USA. I synnerhet kvinnor tenderar att finna signaler som kommunicerar låg social status synnerligen oattraktiva. Det har att göra med dels med att hög social status innebär sannolikt att man har andra goda fysiologiska och psykologiska egenskaper som kan tänkas underlätta reproduktiv framgång, dels innebär hög social status sannolikt en mängd faktiska ekonomiska eller sociala resurser som innebär en ännu större sannolikhet att även ens avkomma har hög reproduktiv framgång. På det sättet är vår starka aversion mot fetma ett resultat av ett samspel av biologiska instinkter och sociala normer och strukturer.

Det finns en spridd uppfattning att skönhetsidealen skapar psykiskt och fysiskt illamående hos unga människor. Jag är inte så säker på att så är fallet. Om man är ful enligt gängse uppfattningar av skönhet, så sjunker ens status i förhållande till andra. Låg status är korrelerat med höga stressnivåer, vilket i sin tur är mycket skadligt för både ens fysiska och psykiska välbefinnande. Men folk i allmänhet är ju givetvis inte fula. Den genomsnittliga människan är ju förstås genomsnittligt snygg. Sen är det där med självuppfattningar en annan femma. Vissa tror att de är mycket fulare än vad de faktiskt är, men jag skulle tro att de flesta tror att de är snyggare än vad de faktiskt är. Det här är bara en spekulation baserad på observationer av människor i min vardag, men jag tror att den nog är så god som den motsatta spekulationen. Men givetvis kan självuppfattningar variera kraftigt i olika grupper. Jag tror att om det finns en grupp som underskattar sitt utseende, så är det tonåringar. Att höja folks uppfattningar om sin egen skönhet kan alltså vara en god idé, och detta gäller oavsett om man har rätt eller fel. Det finns inga goda skäl att veta att man är ful, om man istället kan välja att falskeligen tro att man är snygg.

Skönhetsideal har funnits i alla tider, och lär fortsätta att finnas, även om de i framtiden kan tänkas vara helt annorlunda än våra. Att skönhetsidealen är svåruppnåeliga är essentiellt för dem, för skönhetsideal fungerar som en naturlig rangordningsprocess, där vi ordnar individer kring oss med avseende på reproduktiv potential. Alltså kan bara en person vara vackrast, och bara ett fåtal människor anses vara vackra. Skönhet är nämligen inte absolut, utan bara relativt. Om vi levde i ett samhälle där alla hade cancer skulle de vars tumörer vara minst vara de vackraste.

Om det nu inte är skönhetsideal som primärt orsakar fysiskt och psykiskt illamående, vad är det då? För att vara ärlig så vet jag faktiskt inte. Men först och främst bör vi komma ihåg att vi är faktiskt ganska lyckliga. De allra flesta människor mår bra. Men det innebär inte att alla mår bra eller att vi bör ignorera de kroniskt olyckliga. Men vi vet inte varför folk blir olyckliga. Det kan bero på att vissa av oss på något sätt har svårt att leva i moderna samhällen. Men deprimerade människor tycks ha funnits i många andra typer av samhällen, även om vi inte vet hur vanligt det var då. Det är inte omöjligt, eller ens osannolikt, att depression och ångest skulle finnas kvar, oavsett hur samhället såg ut. Problemet kan ligga i att vi är biologiskt utrustade för att oroa oss och att vara olyckliga under vissa sociala omständigheter, men att mängden ångest och olycka är konstant, oavsett hur vi ändrar dessa omständigheter. En möjlighet är i så fall att ändra vår biologi. Detta kan man göra på en rad olika sätt. Det vanligaste sättet är att man ökar mängden serotonin eller dopamin i hjärnan med hjälp av SSRI-preparat eller andra läkemedel. Dessa har idag sidoeffekter som gör att de inte på ett oproblematiskt sätt kan användas av en majoritet av mänskligheten, utan bör begränsas till de som är värst drabbade. Möjligen skulle DNA- syntetiseringstekniken, när den blir tillräckligt billig, kunna hjälpa oss att utforma skräddarsydda SSRI-mediciner för var och en av oss. Och därmed minska bi effekterna till ett minimum. Det är inte osannolikt att vi kommer att börja se skräddarsydda droger inom ett decennium. Ett annat alternativ är genterapi. Det innebär att vi direkt ändrar på de gener som orsakar en försämrad produktion av serotonin eller oxytocin eller dopamin. Men detta tycks ligga långt in i framtiden än så länge. Slutligen bör vi rikta viss uppmärksamhet till så kallade ”hjärnpacemakers”, elektroder som man för in i hjärnan eller någon annan del av det centrala nervsystemet för att stimulera produktion av vissa specifika signalsubstanser. Även här måste mycket ske innan vi på allvar kan börja använda oss av elektroder. Än så länge är riskerna och kostnaderna alldeles för stora.

Publicerad onsdag, april 21st, 2010 i Allmänt.

2 kommentarer

  1. Jan Wiklund says:

    Minnen är selektiva, men mitt minne av min ungdom på 60-talet är inte att utseenden, kläder etc var särskilt viktiga. Möjligen var de det i vissa kotterier som jag inte umgicks med, men inte i mina.

    Populära var istället de ungdomar som var initiativrika och hittade på mycket. Något som förvisso signalerar hälsa och välgång även det, eftersom initiativ visar att man har ett överskott på energi. Men i alla fall något som skapade ett utrymme för diversitet, eftersom initiativ kan riktas åt väldigt olika håll.

    Den stress och den rädsla för misslyckanden som verkar finnas bland unga idag såg jag inte mycket av. Återigen kanske ett resultat av selektiva minnen. Men i ett allmänt samhällsklimat av lysande framtid och oändliga möjligheter som öppnar sig fanns helt enkelt inte mycket utrymme för sådant. Om allt skiter sig kan man alltid arbeta på posten var ett talesätt som florerade på fullt allvar.

  2. Jag skulle vilja modifiera ett påstående ovan: Jag skrev:

    ”Det finns inga goda skäl att veta att man är ful, om man istället kan välja att falskeligen tro att man är snygg.”

    Det här var ett slarvigt påstående. Vad jag menade är att även om vi alltid har minst ett skäl att tro det som är sant (att en uppfattning är sann ger oss skäl att tro på den uppfattningen) så har vi starkare skäl att tro det som inte är sant, om sann tro om det som är sant skulle göra oss väldigt olyckliga.

Vad tycker du?