Osäkrad osäkerhet

Idag kom ett besked med avseende på Golfströmmen: det är osannolikt att den kommer att påverkas av den globala uppvärmningen på kort sikt. Tillsammans med nyheten om att IPCC:s bedömning att Himalayas glaciärer skulle smälta inom ett par decennier var falsk, borde många av oss dra en lättnadens suck. Dessa korrigeringar av klimatvetenskapen visar ett par saker:

1. De värsta, mest apokalyptiska farhågorna är tämligen osannolika på kort sikt.
2. Osäkerheten kring långsiktiga klimatmodeller är fortsatt stor.

Detta borde nu inte komma som en överraskning för någon. Men i debatten har positionerna blivit parodier på sig själva. Klimatskeptiker menar att eftersom osäkerheten är stor så bör vi inte göra någonting. Klimatvänner säger att eftersom osäkerheten är obefintlig så bör vi agera skyndsamt. Båda har fel. Snarare är det så att eftersom osäkerheten är stor, så bör vi agera skyndsamt. Jämför situationen med en hemförsäkring. Jag är ganska säker på att sannolikheten att det börjar brinna i min lägenhet är ganska liten. Men risken finns. Alltså är det rationellt av mig att avsätta en andel av mina resurser åt att köpa en hemförsäkring, inte för att jag vet att min lägenhet kommer att brinna, men för att jag vet att den kan brinna. Av samma skäl är det rimligt för världens ekonomier att avsätta en del av sina resurser för att förebygga en klimatkatastrof. Inte för att vi är säkra på den kommer att äga rum, men för att vi är säkra på att den kan äga rum. Och att denna risk är inte försumbar. Om klimatskeptikerna vill övertyga oss om att vi inte bör avsätta några procent av BNP på att förebygga en klimatkatastrof måste de således göra ett tämligen radikalt påstående: att risken att en klimatkatastrof är så pass försumbar att den inte är värd kostnader som motsvarar 2-3% av BNP. Eftersom klimatskeptikerna går med på att den negativa nyttan av en hypotetisk klimatkatastrof skulle vara massiv, måste de påstå att sannolikheten att en sådan skulle inträffa måste gå mot noll. Vi är osäkra på mycket i klimatvetenskapen, men vi vet att en klimatkatastrof kan inträffa och att sannolikheten inte är obetydlig. Det är det enda vi behöver veta.

Problemet är att det är betydligt lättare att sälja budskapet: ”om vi inte gör nåt nu, så dör vi” än ”vi borde avsätta en rimlig mängd resurser för att förebygga en icke oansenlig risk”. Därför tenderar retoriken att bli alarmistisk. Därför kommer folk med tvärsäkra utlåtanden om katastrofscenarier. Men det är hederligare att säga att vi inte vet så mycket. Men att det vi vet räcker.

Förespråkarna för handling med avseende på klimatet har också misstagit sig, men med avseende på kostnaderna för att minska våra utsläpp. Skälet är att de drivs av en ideologisk uppfattning att städer, konsumtion och bilar är onda i sig. Det finns egentligen inget fel i den uppfattningen, och jag sympatiserar i viss mån med den. Men klimatlösningarna kräver inte de revolutionerande förändringarna i samhället som många klimataktivister gärna skulle vilja se. Därför anser jag att man bör närma sig klimataktivister med en portion pragmatisk skepsis. Om de oroar sig för ”peak oil” så borde de välkomna de nya teknikerna för att utvinna okonventionell olja och gas. Om de oroar sig för klimatet borde de välkomna kärnkraft, i den mån den är lönsam. Om de oroar sig för ”peak water”, så borde de välkomna nya GMO- grödor som kräver mycket mindre vatten. I själva verket är klimatvännerna kategoriska motståndare till kärnkraft, GMO, och okonventionell gas av andra skäl, vilket får mig att misstänka att de egentligen inte bryr sig så mycket om klimatfrågan egentligen, men vill använda den för att driva igenom sin ideologiska agenda. Det är i och för sig inget fel med det, men det gör att det blir svårare att bygga breda allianser kring klimatfrågan när de ledande förespråkarna kapat den och gjort den till ett verktyg för att uppnå sina visioner. Därför uppmanar jag klimataktivister, och särskilt gänget bakom magasinet effekt, Greenpeace, Klimataktion och Miljöpartiet att spela med öppna kort och hålla isär frågorna. Man får vara mot kärnkraft och ett fossilsamhälle samtidigt (jag är det). Men att vara mot kärnkraft därför att man är mot ett fossilsamhälle är inte intellektuellt hållbart. Om man är en klimatorganisation så bör man överväga lösningar på klimathotet som inte nödvändigtvis är populära bland den rödgröna vänstern, om man vill bilda en bred koalition.

Publicerad tisdag, mars 30th, 2010 i klimatet, moral, politik.

2 kommentarer

  1. Sanya i Klimataktion o Omställning Sthlm skriver:

    Shit, vad förenklat och svartvitt… du homogenisera alla miljömuppar och mena att vi är korkade samt beskyller oss för att ha en gömd agenda likt IMF, Världsbanken o WTO.
    Jag tror att ”klimataktivister” har ett mer holistiskt perspektiv i sin ”agenda” än vad du verkar förstå. För mig är t ex kärnkraften lika mycket en värderingsfråga som en klimatfråga.

  2. Jag påstår inte att klimataktivister är mer korkade än några andra intressegrupper, eller att de ni har en ”dold” agenda. Och visst finns det vissa skillnader mellan olika grupper, men det är ändå meningsfullt, anser jag, att tala om miljöaktivister i Sverige som en relativt homogen grupp. I själva verket tycks samma personer, i stor utsträckning, vara medlemmar i de olika organisationerna.

    Men det är problematiskt, anser jag, att blanda ihop korten. Om man med ”holism” menar att man köper ett grönt ideologiskt åsiktspaket i sin helhet, så tror jag att det är en antiintellektuell position till miljöfrågor. Om man är emot kärnkraft av säg etiska skäl, så innebär det inte att det är dåligt för klimatet.

    Personligen är jag emot kärnkraft av samma skäl som jag är emot etanolsubventioner: det är ett fruktansvärt resursslöseri. Istället för att lösa problemen med energi och transport på billigare och mer innovativa sätt slänger man enorma mängder pengar efter gamla och dåliga lösningar. Men jag är inte kategorisk motståndare till vare sig etanol eller atom. Skulle man kunna komma på ett sätt att producera billig etanol eller biodiesel, eller bygga kärnkraftverk som är billiga och säkra, samt löser avfallsfrågan, så är jag för.

    Av naturliga skäl anser jag att mina synpunkter på dessa frågor är förnuftiga och välbalanserade. Och därför anser jag att både fanatiska kärnkraftskramare, som Fredrik Federley, och kategoriska motståndare, som Greenpeace, är helt fel ute. Jag efterlyser helt enkelt lite mer pragmatism och lite mindre ideologism.

Vad tycker du?