Det svåra med tolerans

Få förespråkar att vi bör vara intoleranta mot andra. Men att vara tolerant är svårare än vad många tror, och något som tämligen få faktiskt är, när det kommer till kritan. Tolerans handlar om att acceptera att andra människor lever sina liv på ett sätt som vi inte nödvändigtvis gillar. Tolerans är inte samma sak som att vara för. Jag tolererar att folk gillar sport, men jag är inte för sport. Jag tycker att det är meningslöst att titta på människor som puttar bollar på ett gräsplan. Och om alla andra tyckte att det var lika meningslöst som jag, skulle jag vara en lyckligare människa. Men jag inser att sport inte är meningslöst för många människor, utan snarare djupt meningsfullt. Därför tolererar jag att sport finns och att folk gillar det. Jag försöker inte på några sätt motverka förekomsten av sportevenemang och gör mitt yttersta för att inte vara dryg eller moraliserande när folk uttrycker fascination eller en annan (i mina ögon bisarrt missriktad) positiv attityd gentemot sport.

Skälet till att jag och alla andra bör tolerera sport, och andra typer av aktiviteter, som BDSM, rollspel, teater, meditation, religiös introspektion, tv-tittande och matlagning är att dessa aktiviteter inte är omoraliska i sig. Om en aktivitet är klart omoralisk, som till exempel misshandel, bör vi defensivt inte tolerera den. Men varje typ av handling som inte är omoralisk bör vi alltså tolerera, om vi går med på att tolerans är någonting som bör känneteckna vårt samhälle och våra interpersonella relationer. Och det är alltid den som klandrar som har bevisbördan för att påvisa att den andras handling är omoralisk. Det innebär att varje livsstil, handling eller attityd bör betraktas som moraliskt riktig om inte vi kan skäligen påvisa att motsatsen gäller.

Ett skäl till att många normer i vårt samhälle är dåliga är att de är uttryck för just intolerans. Exempelvis är föreställningen att det är omoraliskt att vara homosexuell, eller vilja leva i ett förhållande med flera partners, eller att inte vilja ha sexuella relationer alls typiskt intoleranta föreställningar. Men det är lika intolerant att påstå att heterosexuella är omoraliska, att monogama förhållanden är osunda och att en person som vill ha sex är oetisk. Av samma skäl som det är oacceptabelt när en person uttrycker sitt förakt mot homosexuella är det oacceptabelt att en person uttrycker sitt förakt för heterosexuella. Var och en får förstås tycka, känna och hata vad man vill. Men att ge uttryck för sina känslor på ett sätt som är avsett att skuldbelägga, håna eller motverka en viss livsstil, handling eller känsla är inte förenligt med vad toleransen kräver av oss.

Här är balansen hårfin mellan rätten till att uttrycka sina åsikter och skyldigheten att inte skuldbelägga, kränka och motarbeta människor vars livsstil man inte samtycker till. Vad som är ok framgår oftast av kontexten. Om någon skulle fråga mig: ”vad anser du om människor som inte tvättar sig?” Så skulle det inte vara omoraliskt för mig att ge uttryck för mitt ogillande. Men att öppet visa detta ogillande mot någon på en offentlig plats i syfte att förnedra eller skuldbelägga den personen vore oacceptabelt. Ingen har en moralisk skyldighet att tvätta sig (förutom i de fall då risk för smitta föreligger) för att jag inte gillar svettlukt. Därmed är det omoraliskt av mig att skuldbelägga och klandra den personen, även om jag har rätt till att säga sådana saker.

Märk väl att bara för att jag har rätt att uttrycka mitt ogillande, så är det inte nödvändigtvis rätt att jag gör det. I fallet ovan, där jag på ett intolerant vis skuldbelägger en person för sin (i mina ögon) bristande hygien, så har jag förvisso rätt till att göra det, men det är fel av mig (alltså omoraliskt) att göra det.

Så nästa gång du avser att klandra din medmänniska tänk noga på följande: är ditt klander av moralisk natur, eller vädrar du bara ditt ogillande? Om du anser att det trots allt handlar om ett moraliskt klander, kan du vara säker på att handlingen (attityden, livsstilen) är omoralisk? Vad är det som gör den omoralisk? Om du inte kan ge klara och otvetydiga svar på dessa frågor, föreslår jag att du håller ditt klander för dig själv.

Publicerad söndag, december 6th, 2009 i Allmänt.

13 kommentarer

  1. Johan Claesson skriver:

    Hallå ^_^

    Jag ville bara säga att jag håller med till fullo på sista stycket! Har man inget vettigt att säga så kan man vara tyst, dvs. om man bara klagar utan att göra ett ställningstagande till varför man klagar, så kan man lika gärna hålla tyst. Tycker jag… vilket är min åsikt om jag har förstått det här rätt.

    Häls. Johan

  2. Är inte moraliska omdömen i grunden bara ett sätt att ”vädra sitt ogillande”, även om det sker med mera sofistikerade argument?

  3. Mikael: Det beor på vem du frågar. Om du frågar en värdenihilist så är moraliska omdömen vara uttryck för attityder. Enligt värdenihilismen så kan vi aldrig ha normativa skäl för att handla.

    Jag håller inte med. Jag tror att vissa saker har vi starka skäl att avstå från att göra. Om jag påpekar att vissa skäl föreligger för att du t ex inte ska tortera ett barn, så vädrar jag inte bara mitt ogillande av tortyr, utan jag åberopar faktiska skäl som talar emot att tortera banet.

    Den här positionen, som jag försvarat i tidigare inlägg, kallas för värderealism.

  4. Karim: personligen är jag nog ”värdenihilist”, och som jag tror av goda filosofiska skäl. Men även om jag är tveksam till att värderealism kan försvaras så vore det naturligtvis intressant att få en länk till ditt försvar av den positionen.

  5. Mikael: Det var ett tag jag höll på med dessa frågor, men här är två inlägg som diskuterar värdeteori.

    http://politiskfilosofi.com/2007/02/22/frege-geachproblemet-och-vardenihilismen/

    http://politiskfilosofi.com/2006/02/17/om-objektivism/

    Trevlig läsning!

  6. Karim:
    Tack så mycket för länkarna. Jag vet inte hur sugen du är på att diskutera dessa frågor i dagsläget, men här är iallafall några synpunkter:

    1. Om det är fel att ljuga, så är det fel för Fredrik Reinfeldt att ljuga.
    2. Det är fel att ljuga.
    alltså:
    3. Det är fel för Fredrik Reinfeldt att ljuga.

    Detta är onekligen en giltig slutledning. Men även om själva logiken är riktig vet vi ju inte rent faktiskt om premiss 2 är sann eller falsk. Och i vilken mening kan den överhuvudtaget vara sann eller falsk? Antingen är det ett uttryck för en subjektiv attityd (av typen ljuga, usch!), eller också är det ett trivialt påstående av typen ”Mikael tycker att det är fel att ljuga”, vilket naturligtvis kan vara sant, men det säger ingenting om ifall det verkligen är fel att ljuga. Möjligen kan det vara så att den som uttrycker 2 tror att det finns någon objektiv egenskap hos själva ljugandet som gör det fel, men jag kan inte se hur man skulle kunna bestämma objektivt vilken egenskap hos en handling som är moraliskt relevant.

    När det gäller invändningen att non-kognitivism lättare leder till relativism och moralisk slapphet, så kan det vara empiriskt sant, men det vederlägger inte non-kognitivismen. Det säger bara att det av moraliska skäl kan vara bäst att agera som om objektivism verkligen förelåg (på samma sätt som att det mesta utilitaristiska kan vara att inte tänka utilitaristiskt).

  7. Jan Wiklund skriver:

    Du krånglar till det, Mikael. Det är (för det mesta) fel att ljuga för att man då skadar folk. Och eftersom vi inte själva vill bli skadade… etc. Ömsesidighet gäller, annars överlever vi inte.

    Självfallet kan man också ljuga för att undvika att skada folk (t.ex. om man lurar säkerhetspolisen som kommer för att fängsla en regimkritiker). Så ingen regel är absolut.

  8. Jan Wiklund skriver:

    PS till ovanstående:

    När Reinfeldt ljuger så skadar han folk, dvs lurar folk att rösta på honom fast de förlorar på det. Därför gör han fel.

  9. Jan Wiklund:

    Frågan ovan gällde främst huruvida det kan finnas någon sanning eller falskhet annat än i subjektiv mening i uttalanden av typen ”Det är fel att ljuga”. Det du gjorde var att hänvisa till en bakomliggande princip som tycks lyda ”Det är fel att skada människor”. Detta är i princip samma sorts påstående. Du får naturligtvis hålla dig till den moralen om du vill, men du kan nog inte bevisa att den skulle vara ”sannare” än någon annan moral i objektiv mening (precis som ingen kan bevisa att den skulle vara falskare än någon annan).

  10. Jan Wiklund skriver:

    Ätandet är beviset för puddingen.

    Du skulle inte gilla att leva i en värld där skadande av varandra är tillåtet. Något annat bevis behövs inte.

    Vetenskap är nämligen en kombination av teori och empiri. Vad du håller på med är frikopplingen av teorin från empirin. Men det är inte vetenskap, det är ideologi.

  11. Jan W:

    Du skriver: ”Du skulle inte gilla att leva i en värld där skadande av varandra är tillåtet. Något annat bevis behövs inte.” Detta är ett mycket dåligt bevis, eftersom det uppenbart inte är sant (eftersom ”du”, d.v.s. jag, skulle vilja leva i en värld där skadande av varandra ibland är tillåtet).

    Om du hävdar att det är objektivt sant att det alltid är fel att skada andra människor, så har du två svårigheter framför dig: en metodologisk och en pragmatisk. Vad menas med att principen är objektivt sann (jfr t.ex. med satsen: ”det är objektivt sant att Stockholm ligger i Sverige”; finns det någon gemensam metod för att verifiera de två sakerna som gör att vi kan kalla båda typer av ”fakta” objektiva)? Hur har du tänkt dig att det skulle fungera i praktiken att man inte får skada människor i självförsvar och dylikt? Antingen är principen inte tillräckligt preciserad eller också kräver den nog för mycket av människor.

  12. Jan Wiklund skriver:

    Det där är helt meningslöst sofisteri som inte betyder något i praktiken, Mikael. Jag är naturligtvis helt medveten om att det inte finns några absoluta regler. Jag bara försöker tala om att verbalt skadande är helt likvärdigt med annat skadande. Det begriper du säkert.

  13. Att kalla mina resonemang ”meningslöst sofisteri” kan man naturligtvis göra ute i ”verkliga livet”, men nu råkar de ha yttrats på en blogg som handlar om FILOSOFI. (För övrigt tror jag att människors meta-etiska hållning ibland spelar roll i praktiken.)

Vad tycker du?