Kommentarer till Den största mördaren

Av: Jan Wiklund

Jan Wiklund — Wed, 02 Dec 2009 15:33:49 +0000

Tänkbart, Karim. Även om jag inte tror på det där med kolonisering av andra planeter, sånt gick att tro på när vi trodde oss ha obegränsat med billig olja. Men i framtiden blir energin dyr och måste sparas med. Och då verkar det inte särskilt genomförbart att skicka så många att det skulle märkas så långt.

Men apropå stagnation: De flesta människors ståndpunkter är mer eller mindre etablerade vid 25. Vad skulle det ha inneburit om odödligheten redan hade varit här vid 1500-talets inbrott? Skulle vi fortfarande hålla på att utkämpa religionskrig mellan katoliker och protestanter? Sannolikt, ingendera sidan skulle vilja ge upp sin status. Nu blev det deras barnbarnsbarn som gav upp projektet 1648 för att de inte hade så mycket status investerat i det. Det är inte otvetydigt positivt att bestå i evighet, gamlingarna skulle fortsätta slåss för sina käpphästar i samma evighet och allt nytt skulle ha otroligt svårt att slå igenom.

Av: Karim

Karim — Mon, 23 Nov 2009 10:46:51 +0000

Jan: Jag tror att om vi hittade ett botemedel mot åldrandet, så skulle folk fortfarande dö. Jag tror inte att folk vill leva för evigt. Så även om andelen mycket gamla skulle vara mycket högre än idag, så skulle fortfarande folk dö och lämna plats för nya människor.

Dessutom så finns det ingen given övre gräns för hur många människor det kan existera. Om man tänker i ett längre perspektiv, säg 100 år så är det sannolikt att vi koloniserat närliggande himlakroppar.

Att det råder stagnation på vissa arbetsplatser är, som du påpekar, ett problem redan idag. Frågan är om det är möjligt att lösa på andra sätt, t ex genom att luckra upp LAS, att underlätta för anställda att ta tjänstledigt och vidareutbilda sig, att öka A-kassan och avskaffa karensmånaden vid egen uppsägning, och underlätta för strukturomvandling i ekonomin.

Kristján: Jag håller med. Pensionsåldern måste öka och hållas flytande i förhållande till medellivslängden. En rimlig gräns är att man ska få ett decenniums pension i förhållande till medellivslängden. Dvs om den förväntade livslängden är 100 år så bör pensionsåldern vara 90.

Av: Kristján Tjörvason

Kristján Tjörvason — Sat, 21 Nov 2009 15:46:09 +0000

I dagens samhälle upplever många, det att ha ett arbete, på många sätt värdefullt. Inte bara ekonomiskt utan också psykiskt och socialt.
Resultatet av en brittisk undersökning (tyvärr ej källa) tyder starkt på att de som fortsätter att arbeta efter uppnådd pensionsålder får bättre hälsa.
Ändå presenterades en lag mot ”åldersdiskriminering” 1 jan 2009, som inte förhindrar att duktiga anställda kan ‘godtyckligt’ åldersdiskrimineras och sägas upp om de har levat i 67 år och arbetsgivaren (kanske av hemliga skäl) vill bli av med dem. Jag känner en mycket duktig yrkesperson, friskast i ett offentligt företag på över 400 anställda, som trots överklagande till DO, av detta skäl tvingas till pensionering.
På detta sätt påskyndas åldrandet i Sverige med riksdagens hjälp.
Förutan att värdefulla resurser kastas på sophögen och de ungas försörjningsbörda ökas.

Av: Jan Wiklund

Jan Wiklund — Thu, 19 Nov 2009 13:17:40 +0000

Å andra sidan, Karim, skulle ett avskaffat åldrande tvinga med sig att barnafödandet måste upphöra. Annars skulle jorden förr eller senare bli full. Barnen är ju ersättning för oss. Dvs den sexuella fortplantningen är en mekanism för att förnya individerna och kompensera för åldrandet.

Jag kan på min arbetsplats redan se en av konsekvenserna av ditt drömtillstånd. De flesta har varit anställda i tretti år. Följaktligen kommer ytterst sällan några nya idéer. Och de som kommer motarbetas genom att de ignoreras. ”Det där försökte vi med redan för tretti år sen och det fungerade inte.”

Jag ser det alltså inte som något otvetydigt positivt med stagnation.